Katt över vägen – ett försök till replik i diskussionen är film konst Filmarkivet.se — Hundra år i rörliga bilder
För att se filmer på Filmarkivet.se behöver du en webbläsare som stöder HTML5/MP4 eller Flash/javascript.

Katt över vägen – ett försök till replik i diskussionen är film konst (1937)

En ung skådespelerska anmodas sätta sig i förbindelse med en filmregissör. Hon uppsöker honom i Filmstaden, glad och förhoppningsfull. Det visar sig att han bara vill låna hennes katt för en inspelning. När inspelningen väl är gjord, kasseras den. Därefter visas några bilder från laboratoriet där filmen framkallas och torkas, kopieras och skarvas.

Katt över vägen är ett lekfullt, metafilmiskt inlägg i 1930-talets konstfilmdebatt. Denna film restaurerades digitalt av Svenska Filminstitutet 2020.

Filmen inleds tämligen kryptiskt med ett montage av sekvenser från filminspelningar, vilka plötsligt ersätts av en extrem närbild av en talande mun. Det är ingen mindre än Gunnar Skoglunds egen mun som, med Sveriges då mest imiterade röst, påtalar:

”Var är vi, jo vi har kommit rätt in i ett harmonins, ett fridens förlovade land.” Orden får först betydelse i nästa sekvens, som visar Skoglund stående framför en bildskärm, läsande berättarrösten till en film, som efter nästa klipp visar sig vara en vision av en annan film som en manusförfattare sitter och skriver!
Denna film i filmen utvecklar sig därefter till ett slags förvecklingskomedi, där Skoglunds poäng är att visa hur komplicerad en filmproduktion egentligen är.

Filmen i filmen avbryts efter tio minuter av Skoglunds berättarröst, som lägger ut texten och förklarar hur en film egentligen blir till. Allt från hur filmkameran fungerar till hur filmen framkallas, kopieras och visas.

SE ANDRA FILMER I NÄRHETEN

Laddar kartan...
Laddar filmer...

    Tema Alva Lundin

    Alva Lundin (1889-1972) utbildade sig på Tekniska skolans (föregångare till Konstfack) kvinnliga avdelning i Stockholm, där hon studerade praktiska konstnärliga tekniker som figur- och landskapsmålning, typografi och kalligrafi. Under sent 1910-tal startade hon det typografiska formgivningsföretaget Lundins Ritbyrå tillsammans med maken Sven. 1919 engagerades hon av Svensk Filmindustri som mellantextdesigner till Mauritz Stillers Herr Arnes pengar (1919). Året därpå, då hon gjorde mellantexterna till samma regissörs Erotikon (1920), bidrog hon med sina textkort, innehållande lekfullt humoristiska illustrationer, till denna films ryktbarhet och klassikerstatus som modernt ironisk kärlekskomedi. Branschtidningen Filmnyheter skrev: ”Erotikon är alldeles uppenbart ett försök att skapa en svensk filmkomedi som är elegant och välgjord i minsta detalj och ända ner till texterna är resultatet en framgång. Dessa kommentarer som beledsagar handlingen är precis som de ska vara: snärta skickliga och roliga. Och ovanpå detta har de utförts med typografisk finess av fru Alva Lundin. Hon förtjänar stort beröm.”

    Alva Lundin fortsatte att arbeta för Svensk Filmindustri som mellantext- och förtextdesigner under hela sitt yrkesliv och blev en av de flitigaste och minst kända filmarbetarna i svensk filmhistoria. Förtexterna var generellt sett utformade med sirlig text på kartonger som övertonades eller rullades neråt och Alva Lundins förtexter följde ofta den mallen.

    Under 1940-talet börjar förtexterna att lämna kartongstadiet och tilläts ett större konstnärligt svängrum. Detta märks till exempel i Hasse Ekmans Banketten (1948) och i Ingmar Bergmans Törst (1949) där förtexterna läggs direkt på en rörlig bild. Ibland kunde förtexterna även skapa en kommentar till den kommande filmen, som i Alf Sjöbergs Fröken Julie (1951).

    Alva Lundin har kallats “nestorn bland svenska filmkalligrafer” och hon arbetade med i stort sett alla verksamma regissörer under studioerans storhetstid. Hon anlitades även av de flesta av dåtidens verksamma filmbolag, som Terrafilm, Sandrews och Nordisk Tonefilm. Hon var oerhört produktiv, och mellan 1919 och 1960 skapade hon förtexter åt närmare 500 långfilmer och till ett mycket stort antal kortfilmer, journalfilmer, informationsfilmer och beställningsfilmer. Detta utgör en viktig påminnelse att mellantexter fortsatte att spela en viktig roll i ett omfångsrikt filmmaterial långt efter att ljudfilmen gjort denna specifika konstform mindre framträdande inom den långa fiktionsfilmen.

    I Alva Lundins imponerande meritlista återfinns de flesta av den svenska långfilmens klassiker, som Gustaf Molanders En stilla flirt (1934) och Intermezzo (1936), Gustaf Edgrens Driver dagg faller regn (1946), Hasse Ekmans Fram för lilla Märta (1945) och Flicka och hyacinter (1950), Arne Mattssons Hon dansade en sommar (1951) samt Ingmar Bergmans Gycklarnas afton (1953). Bland kortfilmerna hittar vi den experimentella Gamla Stan (1931), julklassikern Tomten (1941), den oscarsbelönade Människor i stad (1947) av Arne Sucksdorff och Gösta Werners Att döda ett barn (1953).

    Ingmar Bergman, som hade svårt för de traditionella förtexterna, anlitade Alva Lundin endast till fyra av sina långfilmer. Dock gav han Alva Lundin ansvaret för designen av de nio reklamfilmer som han gjorde för tvålmärket Bris 1951-1953.

    Alva Lundins sista film som förtextdesigner var 1960 för kortfilmen Nybyggarna i Faxälven , en dokumentärfilm om bäverbeståndet i Ångermanland som kommer att läggas ut på Filmarkivet.se inom kort.

    Text: Mikaela Kindblom, filmpedagog och filmhistoriker, 2011, med tillägg av Kajsa Hedström, ansvarig utgivare, Filmarkivet.se, 2020

    Lästips:

    • Bull, Sofia, ”Artistic titles in artistic films!: Investigating Swedish art-titles and the case of Alva Lundin”, Sofia Bull och Astrid Söderbergh Widding (red.), Not so silent: Women in cinema before sound (Stockholm: Acta Universitatis Stockholmiensis, 2010)
    • Dupré la Tour, Claire. “Intertitles and titles.”, Richard Abel (red.), Encyclopedia of Early Cinema (London: Routledge, 2005)
    • “En Kartongartist för svenska filmtexter: Lundins ritbyrå med Fru Alva Lundin i spetsen.” Filmnyheter nr 11, 1924
    • Wickbom, Ulf, Alva och Sven Lundin: mest om Alva. Hon blev berömd som en av de kvinnliga pionjärerna inom stumfilmen (2015)

    Tema Filmstaden 100 år

    Film, dessa oregerliga rörliga bilder som väckte både fasa och beundran, hade nått en viss konstnärlig legitimitet i Sverige under det sena 1910-talet, främst tack vare två regissörer och filmpionjärer: Victor Sjöström och Mauritz Stiller. Tillsammans med fotografen Julius Jaenzon och Selma Lagerlöfs berättelser hade de skapat filmhistoria i en ateljé på Lidingö. Men det började bli för trångt på Lidingö. Med sikte på stjärnorna och den utländska marknaden inhandlades i rask takt ett avskilt skogsområde i Råsunda utanför Stockholm och där byggdes Filmstaden – Sveriges Hollywood.

    År 1920 invigdes Filmstaden, det nybildade filmbolaget Svensk Filmindustris flaggskepp och stolthet. Från början bestod Filmstaden av ett tiotal byggnader: Man gick in genom de sirligt utformade järngrindarna och inom synhåll låg de två ateljéerna med sina imponerande glastak, laboratoriet, husen med loger, kontor och arbetsrum, verkstäder och förråd, och så personalrestaurangen uppe i backen till höger. Den nybyggda Filmstaden kan beskådas i Veckorevy 1920-03-01, som visar hur de uteslutande manliga gästerna väller in under portalen och bjuds på smörgåsbord bland kulisserna i Stora ateljén. Tre år år senare återfinns ett lika ståtligt party i Veckorevy 1923-05-28, men denna gång i Filmstadens lummiga parkgrönska. I båda dessa journalfilmer syns den glade och stolte filmbolagschefen Charles Magnusson, mannen som bildade Svensk Filmindustri och lät bygga Filmstaden.

    I Veckorevy 1935-02-18 får vi följa med på en flygtur över Filmstaden. I ett vintervitt landskap syns Lilla och Stora ateljén som nyligen fått sina glastak övertäckta eftersom ljudfilmen krävde att man ljudisolerade. Vi får veta att just nu spelar regissören Gustaf Molander in Swedenhielms. Molander var den regissör som gjorde flest filmer i Filmstaden: 63 enligt honom själv, 70 om man räknar in de manus som filmades av andra. Det märkvärdiga är att, bortsett från skogen som försvunnit och Solna stad som växt upp runt omkring Filmstaden, mycket är sig likt idag. Åtminstone närmast portalen, som står kvar än idag, tillsammans med åtta av de hus som byggdes 1920.

    Under de drygt 50 år som Filmstaden var Sveriges Hollywood producerades över 400 långfilmer och minst lika många kortfilmer av Svensk Filmindustri och andra bolag som hyrde in sig i ateljéerna. Mot slutet av Filmstadens storhetstid fanns ett fyrtiotal byggnader innanför dessa ”stadsgränser”, men i slutet av 70-talet upphörde Svensk Filmindustri med sin inspelningsverksamhet där. Det var här som många av svensk films stora klassiker spelades in, alltifrån Victor Sjöströms Körkarlen (1921) till Tage Danielssons Att angöra en brygga (1965), via Ingmar Bergmans mästerverk som Det sjunde inseglet (1957) och Smultronstället (1957). Men också publikfavoriter som Pensionat Paradiset (1937), Driver dagg, faller regn (1946), filmerna med Ingrid Bergman, Nils Poppe, Hasse Ekman och Sickan Carlsson…

    Svensk Filmindustri fyllde tio år 1930 och från detta år finns filmen Kring S.F. Jubileet, som innehåller scener från guldålderns filmer och glimtar av Mauritz Stiller, Victor Sjöström och Julius Jaenzon i arbete. År 1938, då Selma Lagerlöf fyllde 80 år, gjordes en kortfilm om henne med klipp ur många av de filmer som gjorts på hennes berättelser under de gyllene stumfilmsåren. I en annan film, Vi och våra hus – en film om fastighetsägaren Hufvudstaden (1941), bjuds vi på vackra bilder från dåvarande SF-chefen Olof Anderssons kontor på Kungsgatan i Stockholm, men också på bilder från en trickfilmsinspelning i Stora ateljén. Kortfilmen Katt över vägen (1937) ger både en bild av hur en filminspelning kunde gå till och är ett brandtal för filmen som konst. Filmen gjordes kort efter den berömda debatten i Konserthuset då kulturetablissemanget dömde ut svensk film som ”en skamfläck för svensk kultur.”

    De så kallade journalfilmerna bestod av reportage och kortfilmer som visades som förfilm på bio. Svensk Filmindustri producerade journalfilm redan på 1920-talet och deras Veckorevyer var ett välbekant inslag på bolagets biografer över hela landet mellan 1930 och 1960. Journalfilmsredaktionen bestod av fyra redaktörer, tillika mångsysslare inom svensk film: Gunnar Skoglund, Nils Jerring, Knut Martin och Erik ”Bullen” Berglund. I kortfilmen SF-färden ut i världen (1934) presenterar de sig själva och hur arbetet går till. I uppgifterna ingick inte bara att producera egna filmer utan också att redigera filmer som köpts in från utlandet – en inte nog så delikat uppgift under andra världskriget när svensk film skulle förhålla sig neutral.

    Svensk Filmindustri insåg tidigt betydelsen av att marknadsföra sig själv. Många av de kortfilmer som visades som förfilmer på bio var i själva verket reklam för bolagets kommande filmer, som bilderna från repetitionerna från Hasse Ekmans musikalfilm Jazzgossen som pågick för fullt i Stora ateljén 1958. Andra kortfilmer var regelrätt reklam för bolagets biografer ute i landet, som bilderna från invigningen av Skandia i Stockholm 1923 och Palladium i Helsingborg 1935. Med tiden, och inte minst efter det att Ingmar Bergman nått världsberömmelse med filmer som spelats in i Filmstaden, blev tonläget mindre spänt. Se till exempel i Veckorevy 1958-05-05 från prisutdelningen av Mauritz Stillerstatyetten (det svenska filmpriset före Guldbaggen) där Gunnar Björnstrand, Ingmar Bergman och Arne Sucksdorff med lyckliga leenden mottog priser för sina insatser inom svensk film. Regelrätta reklamfilmer producerades också i Filmstaden, som till exempel för tvålen Lux med Christina Schollin. Även Ingmar Bergman gjorde i början av 50-talet nio finurliga reklamfilmer för tvålen Bris.

    Filmstaden var i mångt och mycket en arbetsplats för män, hantverkskunniga män och konstnärliga män. Men om man letar hittar man även kvinnor som utmärkte sig bakom kameran i Filmstaden. I Veckorevy 1953-01-19 och Veckorevy 1955-03-28, där världsstjärnor som Ingrid Bergman respektive Gregory Peck gästar Filmstaden, ser vi kontorschefen Ruth Malmsten och hennes personal som nyfiket kikar ut genom fönstren på det så kallade administrationshuset. Filmstaden hade en kvinna som under 30-talet uppbar rollen som konstnärlig ledare – dåtidens kreativa producent. Hon hette Karin Swanström och hennes bakgrund liknade Victor Sjöströms och Mauritz Stillers: Hon var såväl skådespelerska som regissör, men hade även varit chef för det kortlivade bolaget Bonnierfilm. Swanström regisserade visserligen inga filmer själv under denna tid, men hon syntes ofta på vita duken – och i en och annan journalfilm. I Veckorevy 1935-01-07 tar hon farväl av Tutta Rolf, dåtidens stora SF-stjärna, som var på väg till Hollywood.

    Det fanns dock även kvinnor i Filmstaden som regisserade. En av dem var Kaj Tenow, som var verksam både som skådespelerska, speaker och kortfilmsregissör. Bland Tenows filmer kan två från beredskapsåren nämnas, Den sparade poängen (1942) och Eld, lera och människor (1942). En annan kvinnlig filmregissör var pedagogen Margaretha Rosencrantz, som regisserade den charmiga barnfilmen Kuckelikaka och den intressanta Att undervisa med film. En av de mer svårfångade kvinnorna i svensk filmhistoria är Stina Bergman. Hon var chef för SF:s manuskriptavdelning i många år. I Veckorevy 1945-12-26 syns hon då hon leder en lapptäcksverkstad till förmån för Rädda Barnen. En av de främsta svenska filmregissörerna överhuvudtaget under 1900-talet var Mai Zetterling, men när hon som omskriven filmstjärna återvände till Filmstaden 1957 för en ny filmroll, nämns ingenting i Veckorevy 1957-10-14 om hennes planer på att bli filmregissör.

    Lektionerna i svensk filmhistoria finns också på andra håll på Filmarkivet.se, som i Ingmar Bergmans bakomfilmer, som han lät göra under inspelningen till flera av sina filmer. Dessa filmer, som innehåller åtskilliga inslag från Filmstaden, var mer som filmade dagboksanteckningar och var inte avsedda för att visas på bio. Idag fungerar de som inblickar i en tillfällig, närmast spontan historieskrivning om det många gånger mödosamma hantverk som filmarbete var och är, och hur arbetet och livet mellan tagningarna kunde te sig under drömfabriksåren.

    Text: Mikaela Kindblom, filmhistoriker, författare och guide på Stiftelsen Filmstadens kultur, 2020

     

    Lästips:

    • Bergman, Ingmar, Arbetsboken 1955-1974 (Norstedts: 2018)
    • Forslund, Bengt, Victor Sjöström – hans liv och verk (Bonniers: 1980)
    • Forslund, Bengt, Molander, Molander, Molander – en släktkrönika med tonvikt på Gustaf och Olof Molander (Carlssons Bokförlag: 2003)
    • Furhammar, Leif, Filmen i Sverige – en historia i tio kapitel och en fortsättning (Dialogos Förlag: 2003)
    • Gustafsson, Fredrik, The man from the third row – Hasse Ekman, Swedish cinema and the long shadow of Ingmar Bergman (Longhahn Books: 2016)
    • Jönsson, Mats och Snickars, Pelle (red.), ”Skosmörja eller arkivdokument?” Om filmarkivet.se och den digitala filmhistorien, (Mediehistoriskt Arkiv 22/ Kungliga biblioteket: 2012)
    • Kindblom, Mikaela, Den svenska drömfabriken – historien om Filmstaden i Råsunda(Stockholmia Förlag: 2015)
    • Molander, Gustaf, Jag minns så gärna (Albert Bonniers Förlag: 1970)
    • Sjöholm, Carina, Gå på bio – rum för drömmar i folkhemmets Sverige (Brutus Östlings Bokförlag Symposion: 2003)
    • Werner, Gösta, Den svenska filmens historia: En översikt (Stockholm: PAN/Norstedt, 1970)

    Tema Svenska kortfilmsklassiker i digitaliseringens tidevarv

    Merparten av det svenska filmarvet består av kortfilmer, och i takt med att de restaureras digitalt av Filminstitutet kan många av dem publiceras på Filmarkivet.se. Verk som tidigare har varit undanskymda och bortglömda kan nu återupptäckas på nytt. Nu har Filmarkivet.se samlat flera kända verk, av regissörer som Arne Sucksdorff, Mimi Pollak, Birgitta Jansson och Jonas Odell bland andra, i ett tema som ger en bred bild av den svenska kortfilmshistorien.

    (I temat finns fler filmer publicerade än vad som nämns i texten, totalt 52 digitaliserade filmer)

    När filmbranschen övergick från analog till digital visningsteknik i början av 2010-talet gick det snabbt. På bara några få år var den omvälvande förändringen ett faktum. Ny film började produceras och distribueras digitalt och visningstekniken följde snabbt efter. Redan kring 2013 var de flesta biografer i Sverige digitaliserade och majoriteten av dem gjorde sig av med sina 35 mm-projektorer. Möjligheterna med spridning av digital film var nu enorma. Samtidigt fanns hela filmhistorien, över hundra år av film från hela världen, producerad och bevarad på analog filmbas. Filmarvsinstitutioner världen över insåg att deras samlingar måste digitaliseras för att publiken skulle kunna ta del av filmhistorien.

    I utvecklingen av digital film uppstod också ett skriande behov av att kunna bevara det analoga filmmaterialet. För att fortsätta kunna ta hand om de första hundra åren av film måste analog utrustning och kompetens säkerställas, även om den kommersiella analoga branschen stängde ner. För det digitala kan inte ersätta det analoga fullt ut. De analoga filmkopiorna är original, likt museala föremål, som måste finnas som referens för framtida kopior och format. Utan analoga kopior och projektorer kan varken forskare eller publik uppleva filmens första hundra år i original. Båda formaten måste därför på sätt och vis fortleva parallellt även i framtiden.

    Regeringen anslog 40 miljoner kronor till Filminstitutet 2013 för att under en femårsperiod påbörja digitaliseringen av det svenska filmarvet, som består av över 10 000 filmer. Med en stab för scanning, ljussättning, ljudläggning, restaurering och mastring byggdes det upp en högkvalitativ digital restaureringsverksamhet. Digitala redigeringsverktyg är kraftfulla och möjligheten att manipulera ljud och bild är närmast oändliga, och för att hitta ett slags standard togs etiska riktlinjer fram. Riktlinjerna beskriver vilka förändringar av ljud och bild som kan utföras och vilka som bör undvikas i den digitala bearbetningen av filmerna. Målet är att den digitala versionen av en film ska återge ursprungsversionen så långt som detta är möjligt och som resurserna tillåter. Dessa riktlinjer överensstämmer med den internationella filmarkivfederationen FIAF:s ”Code of Ethics”.

    Varje år väljer ett redaktionsråd ut ett antal filmer, med så stor bredd som möjligt – från stumfilmstiden fram till 2010-talet, film för barn och vuxna, långfilm och kortfilm, spelfilm, dokumentärer, animation och experimentfilm. Urvalsarbetet ger tillfälle att se över filmhistorien med nya ögon. Verk som tidigare har varit undanskymda och bortglömda kan återupptäckas, filmer som i stort sett varit omöjliga att se kan spridas på nytt. Syftet med arbetet är just att filmerna ska bli tillgängliga för allmänheten, i hög kvalitet. Genom samarbeten med rättighetsinnehavare och distributörer görs filmerna tillgängliga på bio, för streaming och i tv. År 2019 beslutade regeringen att finansieringen av digitaliseringen av filmarvet skulle bli permanent.

    Kortfilmsklassiker på Filmarkivet.se

    Merparten av det svenska filmarvet består av kortfilmer och vartefter de restaureras digitalt kan många av dem publiceras på Filmarkivet.se. Tillsammans ger de en bred bild av den svenska kortfilmshistorien. Här finns filmer som Mamma gör revolution (1950) av Mimi Pollak (1903–1999), i vilken hon med åskådlig tydlighet ifrågasätter hemmafruns situation. Pollak var en uppburen skådespelare i en rad filmer under hela 1900-talet, men hon regisserade endast en långfilm och två kortfilmer. I Att döda ett barn (1953), efter en novell av Stig Dagerman, skildrar Gösta Werner (1908-2009) med iskall skärpa hur människors liv förändras för alltid i samband med en tragisk bilolycka. I bjärt kontrast till Werners film finns också den charmiga, färgsprakande musikalen Torget (1960), regisserad av Per Gunvall (1913–1995) och med stjärnor som Lill-Babs och Monica Nielsen samt med kostymer av Gunilla Pontén.

    Genom andra kortfilmer går det att fördjupa sig i olika filmskapare och genrer. Arne Sucksdorff (1917-2001), en av Sveriges främsta dokumentärfilmare genom tiderna, rörde sig mellan det dokumentära och det fiktiva, ofta med naturen i fokus och med barn i ledande roller. Här finns flera av hans karaktäristiska naturfilmer, men även Uppbrott (1949) med Katarina Taikon i huvudrollen och Människor i stad (1947), som utspelar sig i Stockholm och blev den första svenska filmen att vinna en Oscar.

    Den första svenska animerade filmen kom redan 1915 och därefter har produktionen varit rik, tekniken har utvecklats och resultaten har ofta varit framgångsrika. Bland de senare filmerna finns bland andra Jonas Odells (f. 1962) filmer att se, däribland Aldrig som första gången (2006) i vilken han mästerligt blandar dokumentära berättelser med animationer. Även föregångaren Birgitta Janssons (1944–1985) banbrytande Semesterhemmet (1981), där hon på ett liknande sätt växlar mellan leranimation och dokumentära historier, finns att ta del av.

    För den som vill botanisera bland personporträtt finns också mycket att se, till exempel filmer om och med Monica Zetterlund och Mai Zetterling. Sist men inte minst bör reklamfilmen uppmärksammas bland kortfilmsklassikerna. Reklamfilmen går ofta hand i hand med fiktionen. Filmskaparna Ingmar Bergman och Roy Andersson är bevis på detta. Med reklamfilm har de inte bara kunnat försörja sig och finansiera sina spelfilmer utan också experimenterat och utvecklat sitt filmspråk, och med tiden har reklamfilmerna blivit små verk i sig.

    Vi befinner oss fortfarande i en övergångsperiod i filmhistorien. Tekniken har förvisso blivit digital, men den stora mängden film är fortfarande analog. De filmer som finns tillgängliga att se digitalt är alltför få för att göra filmhistorien rättvisa. Samtidigt möjliggör digitaliseringen spridning av film i en helt annan omfattning än tidigare, och den har gett oss chansen att omvärdera och återupptäcka vår historia. Precis så som framtiden förhoppningsvis kommer att utforska den tid som vi lever i just nu.

    Författare: Lova Hagerfors, tidigare chef för Tillgängligt filmarv och Cinemateket, (2022).

    Lästips:

    • Binder, Michael, A Light Affliction: A History of Film Preservation and Restoration (USA: Lulu, 2014)
    • Fossati, Giovanna, From Grain to Pixel: The Archival Life of Film in Transition (Amsterdam: Amsterdam University Press, 2009)
    • Meden, Jurij, Scrathes and Glitches: Observations on Preserving and Exhibiting Cinema in the Early 21st Century (Wien: Austrian Film Museum, 2021)

     

     

     

     

      Vet du något mer om denna film?

      Skicka gärna informationen till oss, så kontaktar vi dig om vi har några ytterligare frågor. Tack på förhand!