För skolan Svensk emigration

Människor har i alla tider, av olika anledningar, vandrat världen över. Förflyttningar har skett såväl inom som mellan kontinenter. Ibland har människor emigrerat av lust och nyfikenhet, ofta av ren nödvändighet. Naturligt präglar det både de länder som människor lämnar och de länder som berikas med nya människor. Även hemvändare gör sina avtryck.

Mellan 1840 och 1914 utvandrade upp emot 50 miljoner människor från Europa till Nord- och Sydamerika, vilket har kommit att kallas för historiens största folkvandring. Mellan 1845 och 1911 halverades till exempel i det närmaste Irlands befolkning och mer än en miljon svenskar lämnade Sverige under den här perioden.

Den första stora emigrationen till Sverige i modern tid är flykten av människor från de baltiska länderna som skedde under andra världskriget. Sovjetunionen och Tyskland hade invaderat och övertagit baltländerna och mellan 1940 och 1944 kom 7000 estlandssvenskar, 25 000 ester, 4000 letter och 500 litauer till Sverige. De flesta flyktingar kom över Östersjön till Gotland eller till Stockholms Skärgård och sattes där i karantän på grund av smittohärder i de krigshärjade områdena som de kom ifrån. Efter tiden i karantän skickades de flesta ut i arbete inom svenskt skogs- och lantbruk.

Estlandssvenskarna är i grunden svenskar som sedan 1200-talet har emigrerat till Estland. Många flydde till Sverige under andra världskriget och idag finns det bara ett hundratal kvar i Estland.

Det finns fler exempel på hur svenskar har emigrerat till andra delar av världen men nedan kan ni fördjupa er i Nord- och Sydamerika och Estland, olika exempel på svensk emigration, vad avser storlek, tid och geografi.

 

Nordamerika

Svenskar hade börjat emigrerade till Nordamerika redan på 1600-talet men det var först i mitten av 1800-talet som migrationen tog fart på allvar. Skälen var främst ekonomiska, Sverige hade drabbats av svår missväxt under flera år och 1862 hade de så kallade homesteadlagarna (Homestead Act) stiftats i USA, som skulle stimulera jordbrukare att etablera sig på ouppodlad mark, vilket lockade många svenskar att resa över Atlanten. Ideér om jämlikhet, individuell- och religiös frihet var andra orsaker, även om äventyret i sig säkert också kan ha varit en drivkraft för somliga. Dessutom hade de nya ångfartygen gjort resan över Atlanten snabba och billiga och under slutet av 1860-talet sålde hela fem resebyråer enkelbiljetter till USA. Resan tog ungefär två veckor och skeppen avgick allt som oftast från Liverpool i England.

Sammanlagt flyttade omkring 1,5 miljon svenskar till Nordmerika under den här perioden, de flesta till USA, vilket nästan var en femtedel av befolkningen. År 1910 levde var femte svensk i USA. Utvandringen var särskilt stor från Småland och många svenskar slog sig ner i Mellanvästern runt Minnesota och sedemera storstäder som Chicago. Omkring en femtedel av de utvandrade svenskarna återvände så småningom till Sverige. Än idag betraktar sig runt 12 miljoner amerikaner som ättlingar till skandinaviska invandrare.

 

Sydamerika

Från slutet av 1800-talet och ända fram till 1940-talet emigrerade tiotusentals svenskar även till Sydamerika i jakten på ett bättre liv. Brasilien var det populäraste resmålet då landet erbjöd gratis båtresor över Atlanten, förmånliga jordlotter med fem års avbetalning och hjälp med verktyg och mat under det första halvåret. Skälet till detta var inledningsvis att landet efter avskaffandet av slaveriet 1888 var i stort behov av arbetare till sockerplantagen. Under en period fanns det till och med ett särskilt emigrationskontor i Malmö som kallades ”Brasilianska kontoret”. I skriften “Vägledning och rådgivare för invandrare till Brasiliens Förenta stater (1891) kunde man bland annat läsa: ”Gån dit ut, mina barn! Därute i Nya världen finns det fruktbara jordvidder att uppodla och bruka, där finns det välstånd att vinna, stundom rikedom.” För migranterna var Sydamerika ett betydligt billigare alternativ än Nordamerika. Resan gick via Hamburg och väl framme bosatte sig de flesta i den sydliga provinsen Rio Grande do Sul.

Från början av 1900-talet bosatte sig även många svenskar i den argentinska provinsen Misiones. Där hade den argentinska staten inlett en kampanj för att få folk att odla yerba vars blad torkas för att göra mate, landets nationaldryck. Staden där de flesta sedan slog sig ned kallades först för Villa Svea men fick 1928 namnet Oberá. Runt niohundra svenskar bodde under 1940-talet i området, där det fanns en svensk församling och en skola där undervisningen bedrevs på svenska. Än idag kan man höra svenska talas i Oberá.

En del svenskar tog sig till Sydamerika via Brasiliens djungler, som de var tvungna att ta sig igenom med hjälp av machete. Många drabbades av tropiska sjukdomar och en femtedel dog i vad som kommit att kallas för dödens karavan.

Många av dem som flyttade till Sydamerika var fattiga stadsbor och fabriksarbetare utan tidigare erfarenhet av odling. Sjukdomar som kolera, hepatit och dysenteri var vanliga och området drabbades återkommande av torrperioder som förstörde skörden. Dessutom var jorden på många ställen mager och 1911 förstördes mångas egendomar av en stor översvämning, vilket gjorde att en del då tog chansen att återvända hem på den svenska statens bekostnad. Några stannade dock kvar och intresset hemma i Sverige för länderna på andra sidan Atlanten och de gamla svenskbygderna höll i sig.

 

Estland

Estlandssvenskarna, aibofolket eller kustsvenskarna som de även kallas, är en svensk minoritet som levt i västra och norra Estland sedan 1200-talet. De områden de framför allt befolkat är Nuckö, Nargö, Stora och lilla Rågö, Ormsö, Runö och Odinsholmen. Till en början bodde det även svenskar på Ösel och Dagö.

En teori är att de första bosättarna var korsfarare som på 1200-talet kom för att frälsa ”barbarerna” på andra sidan Östersjön men med stor sannolikhet handlade det också om någon form av kolonialisering. Esterna själva var vid den här tiden framförallt jordbrukare och bodde därför inte i någon större utsträckning i de karga kustområdena där svenskarna valde att slå sig ner.

Estlandssvenskarna levde enligt ”svensk rätt” vilket betydde att de hade betydligt större rörelsefrihet än de estniska bönderna som under 1400-talet mer eller mindre kom att betraktas som livegna. Estlandssvenskarna ägnade sig framförallt åt fiske, jordbruk och sjöfart och på Runö fångade man även säl. 1629 till 1721 var hela Estland under svenskt styre.

Vid medeltidens slut fanns det nästan lika många svensktalande i Reval (nuvarande Tallin) som i Visby och i mitten av 1600-talet ska det ha funnits runt 10 000 svenskar i Estland. Från 1721 till 1918 var Estland ryskt men blev självständigt 1918. Under självständighetstiden fanns det ett tjugotal folkskolor med svenska som undervisningsspråk och i slutet av 1930-talet betraktade 15 000 personer sig som estlandssvenskar.

Genom Molotov-Ribbentroppakten blev Baltstaterna sovjetiskt område i början av andra världskriget, vilket innebar att örlogsbaser placerades ut på platser med stor estnisksvensk befolkning. Detta innebar att en del av befolkningen tog sina fiskebåtar och flydde till Sverige. När tyskarna angrep Sovjetunionen sågs de som befriare av många eftersom 300 estlandssvenskar hade tvingats strida för Röda armén. Snart började dock även tyskarna mobilisera soldater ur befolkningen och många unga män försöka därför ta sig till Sverige för att slippa bli rekryterade. På hösten 1943 gav de tyska myndigheterna Sverige tillstånd att göra en överföring av 780 gamla och sjuka estlandssvenskar. Efter långvariga förhandlingar med tyska myndigheter fick Sverige våren 1944 tillstånd att transportera resterande estlandssvenskar till Sverige. Den för transporterna inhyrda estniska skonaren Juhan gjorde 1944 nio resor och mellan åren 1940 och 1944 kom sammanlagt 7000 estlandssvenskar till Sverige. En av resorna går att se i filmen Veckorevy 1944-08-21.

Estland var sedan ockuperat av Sovjetunionen från 1944 till 1991. De estlandssvenska områdena blev allt mer avfolkade eftersom de utgjorde en strategiskt viktig sovjetisk gränszon. Inga legala utlandsbesök kunde till exempel göras dit innan 1988. Mellan 1000 och 2000 estlandssvenskar stannade kvar i Sovjetunionen. Idag finns det bara ett hundratal kvar. Tidigare talade man om fyra distinkta estnisksvenska dialekter men i dagsläget finns försvinnande få svensktalande kvar i landet.

Diskussionsfrågor

• Många människor är på flykt i världen idag. Hur skiljer sig deras situation från de svenskar som emigrerade över Atlanten i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet eller till Estland sedan 1200-talet? Varifrån kommer de som söker sin tillflykt till Sverige idag och vad är orsaken till att de flyr?

• Hur påverkade den enorma emigrationen till Amerika Sverige som land? Och hur påverkade den Amerika?

• Hur ser den svenska emigrationen ut idag? Vilka är numera de mest populära länderna för svenskar att flytta till?

• Är det en framför allt positiv eller negativ bild av den svenska tillvaron i utlandet som visas i dessa filmer? Finns det element av försköning eller exotism i framställningen av svenskbygderna? Hur porträtteras lokalbefolkningen i respektive land?

Visar 1-9 av 9 filmer