För att se filmer på Filmarkivet.se behöver du en webbläsare som stöder HTML5/MP4 eller Flash/javascript.

Människor i stad (1947)

En oscarbelönad impressionistisk studie av livet och rytmen i en storstad.

  • Kategori Fiktionsfilm,Geografiska platser
  • Tema Arne Sucksdorff,Experimentfilm
  • Ort Stockholm
  • Längd 18 minuter
  • Medverkande Mats Björne, Björn Näslund, Bo Tobiasson, Erland Colliander, Sven Ericsson
  • Regi Arne Sucksdorff
  • Manus Arne Sucksdorff
  • Foto Arne Sucksdorff
  • Musik Stig Rybrant
  • Rättigheter AB Svensk Filmindustri
  • Produktionsbolag AB Svensk Filmindustri
  • Språk utan tal
  • Produktionsland Sverige
  • Utgångsmaterial 35 mm, normalbild (1,37:1), optisk mono, svartvit
  • Arkiv Svenska Filminstitutet
  • Läs mer om filmen i Svensk Filmdatabas

Tema Arne Sucksdorff

Arne Sucksdorff är en av Sveriges främsta dokumentärfilmare genom tiderna. Under 40-, 50- och 60-talet gjorde han succé såväl i Sverige som utomlands. I gränslandet mellan dokumentärt och fiktion, med fokus på naturen, djuren och barnen skapade Sucksdorff en egen filmgenre, som tilltalade såväl vuxna som barn. 2017 skulle Sucksdorff ha fyllt 100 år. 1949 får Arne Sucksdorffs kortfilm Människor i stad den svenska filmens första Oscar. Sucksdorff, som redan är berömd för sina korta naturfilmer, ska tre år senare erövra världen med långfilmsdebuten Det stora äventyret. Med säker hand väver han ihop autentiskt material med iscensatt, och berättar om två pojkar som räddar en utter. Människor i stad, arton minuter lång och utan dialog, är en fulländad film om några pojkar i Gamla Stan. Om gränderna och husen, och de som bor och arbetar där. Pojkarna, med kortbyxor, snedlugg och en lillebror i sele, slåss om en fotboll och gömmer sig i Storkyrkan. De ser upp mot de väldiga valven när hundratals kulor smattrar mot stengolvet. Lillebror har fått upp påsen. "Det gick upp för mig att om det skulle gå att skildra staden med hjälp av endast ljud, renodlade ljudeffekter, så skulle det vara möjligt att använda dem som noter, ungefär som i ett partitur. Förtydligade man sedan denna idé genom att låta musiken tala i vissa partier, så vore effekten ytterligare förstärkt, och sedan skulle bilden göra instrumenteringen fullständig." Så skriver Sucksdorff i boken Gryning, citerad i Stefan Jarls kärleksfulla dokumentär Skönheten ska rädda världen. Jarls mentor skrev, fotograferade och klippte själv, och längtade efter att få lägga "alla bitarna på rätt plats". Det hände att han klippte bort allt utom ett par procent av sina bilder. 1938 skrev Sucksdorff i en broschyr för amatörer att film "inte är rörelse främst utan sammanhang". Han var stillbildsfotograf, och la mindre vikt vid kamerarörelser än hur bilderna fogades samman. Hans förmåga att få bilder, musik, vingslag och pip att samverka gjorde honom till en av världens stora dokumentärfilmare. Jan Troell, som också fotograferar och klipper själv, var arton när Sucksdorff fick sin Oscar. När beundraren intervjuades i Populär fotografi 1966 var han aktuell med Här har du ditt liv. "Den som verkligen har haft betydelse för mig i början är Sucksdorff, eftersom jag var, och är, väldigt naturintresserad och naturfotografering blev inkörsporten för mig. En jul fick jag hans bok Gryning med bilder från hans kortfilmer. [Jag] hade ännu inte sysslat med filmning, men njöt av uppförstoringarna från filmrutorna." Om Sucksdorffs naturbilder präglat svenskt filmfoto, har hans syn på sanning påverkat hela dokumentärgenren. "Det gäller att förena den poetiska och den dokumentära sanningen. Det är den poetiska sanningen som får människor att lyssna." Det stora äventyret fick pris i Cannes, och Sucksdorff ett hedersomnämnande. Kortfilmen Indisk by (1951) hade året före fått juryns specialpris. I Berlin fick Det stora äventyret silverplaketten, och långfilmerna En djungelsaga (1957) och Mitt hem är Copacabana (1965) hyllades av svenska kritiker. Sucksdorff hade flyttat till Brasilien efter sin illa åtgångna spelfilm Pojken i trädet (1961). Filmen om gatubarnen i Rio blev hans revansch, och fick en Guldbagge 1965. 1994 fick Sucksdorff en Guldbagge för sitt livsverk. I Jarls dokumentär ryggar den 87-årige regissören inte för frågorna om konstens uppgift och filosofin bakom filmerna. "En uppgift är att sprida kunskap... Jag personligen är övertygad om att allt liv är besjälat, att naturen är besjälad." Han citerar en nunnas ord om att "... till ögat föra skönhet och till örat harmoni" Detta är naturens uppgift, menar han. Stefan Jarl drar en parallell till Dostojevskij, som i Idioten låter furst Mysjkin säga att skönheten ska rädda världen. Suckdorff nickar. "Skönheten ska rädda världen." Lästips:

  • Edström, Mauritz, Sucksdorff – främlingen i hemmaskogen (Stockholm: PAN/Norstedts, 1968)
  • Film & TV nr 2, 2001 (Minnesnummer över Arne Sucksdorff med artiklar av bland andra Leif Furhammar och Bengt Forslund.)
  • Gullers, K. W. och Arne Sucksdorff, Råd som ger resultat!: 12 fotoråd / 7 filmningsråd (Stockholm: Fotohandl. Riksförb., 1958)
  • Jönsson, Mats, Jönsson, ”Performative nature: The nature of Sweden in Arne Sucksdorff’s wartime documentaries”, G Iversen och J K Simonsen (red.), Beyond the visual: Sound and image in ethnographic and documentary film (Höjbjerg: Intervention Press, 2010)
  • Sucksdorff, Arne, En drömmares väg – memoarer (Stockholm: Streiffert, 1994)
  • Sucksdorff, Arne, Gryning: Strövtåg med filmkamera (Stockholm: Nord. rotogravyr., 1950)
Text: Nina Widerberg (2016)

Tema Experimentfilm

”Den film vi här vill försvara är svår att beteckna. I själva verket behövs det inga beteckningar: det är den levande och väsentliga filmen.” Med dessa meningar inleder filmhistorikern Dominique Noguez texten ”Vad är experimentfilm?”. ”Experiment” betyder försök, prov, test samt forskning, undersökning, prövning, dvs. den inrymmer något ofullständigt, slumpmässigt och oförutsägbart. Den bristfälliga innebörden i termen ”experiment” och att den signalerar något ”icke-experimentellt” som en yttre referens, gör att den av många skribenter och filmare, bedöms som problematisk.

I Sverige har experimentfilmens genomslag inte varit så stort som den kanske borde. Dess begynnelse tillskrivs den svenskfödde konstnären Viking Eggeling, anhängare av dadaism, konstruktivism och filmrörelsen ”Absolut film” (Hans Richter, Walter Ruttmann, Oskar Fischinger). 1923 premiärvisades Eggelings numera försvunna non-figurativa film Horizontal-Vertikal Orkester i Tyskland. Samma år påbörjade han filmen Symphonie Diagonale (1924), där han presenterar ljus och form som abstraktion i rörelse (tidsdimensionen) baserade på musikaliska strukturer och rytmer (visuell musik eller färgmusik). Sedan skulle det dröja ända fram till 1950-talet innan några animerade, abstrakta eller handmålade filmer producerades i Sverige, även om den Stockholmsbaserade amatörfilmaren Reinhold Holtermann redan på 1920-talet hade animerat med lerfigurer och leksaker och gjort andra mer experimentella filmer redigerade med snabba klipp direkt i kameran. Konstsamlaren och sedermera Moderna museets chef Pontus Hultén gjorde tillsammans med den amerikanska vännen Robert Breer den animerade Ett Mirakel (1954); en ca 30 sekunder animerad collagefilm om påven. Med Breers kamera gjorde Hultèn även den mer abstrakta färgfilmen X (1957), där olika föremål och kubiska pappersbitar sätts samman till olika rörelsemönster.

I slutet av 1940-talet bildades gruppen ”Svensk Experimentär Film” i Stockholm. Namnet tyder på en ansträngd relation till begreppen dokumentär och experiment, men antyder också en strävan efter att utforma filmer mittemellan fiktion och realitet med experimentella förtecken. Gruppens första inspelning påbörjades hösten 1949, filmen Vision, ett psykodrama med romantiska naturskildringar och reflektioner i vatten, med manus och regi av Henry Andersson och foto av Nils Jönsson. Filmen blev aldrig färdigställd och i ett senare skede redigerades materialet om, då under titeln Morgon efter den grådisiga morgonstämningen i filmen. Samma år färdigställdes Det underbara mötet (1949) av författaren, poeten och läraren Rut Hillarp och den rumänske experimentfilmakaren, fotografen och ingenjören Mihail Livada. I egenskap av poet ville Hillarp arbeta med rörliga bilder som poesi, inte förklarande eller avslöjande bilder. Detta blir än mer tydligt i parets andra film; De vita händerna (1950).

I samband med att ”Svensk Experimentär Film” 1950 bytte namn och ”Svensk Experiment film studio” (”SEFS”, senare ”SEF”) konstituerades, premiärvisades Det underbara mötet, vilket brukar räknas som startskottet för föreningen. Föreningen kom längre fram att kallas ”Stiftelsen Filmform” och verkade för att skapa en levande experimentfilmskultur, med tidskrifter som SEF och Filmfront, filmvisningar och produktion av alternativ kortfilm. Föreningen attraherade konstnärer, filmskapare, författare, poeter som Öyvind Fahlström, Pontus Hultén, Peter Weiss, Rut Hillarp, Harry Schein, Carl Fredrik Reuterswärd. Även ingenjören, experimentatorn och popularisatorn av konkret nonfigurativ konst, Carl Gyllenberg, anslöt sig till föreningen, men lämnade den redan 1951 och skapade en egen experimentgrupp under namnet ”The Institute of Experimental Art”. Peter Weiss var redan på 1950-talet en nyckelfigur i Stockholms kulturliv, inte enbart som författare och konstnär, utan även som aktiv filmskapare. Weiss smått hallucinatoriska serie av fem filmer, Studie I-V, med troligt inflytande från filmer av Luis Buñuel och Jean Cocteau och andra mer mytopoetiska, surrealistiska och drömlika psykodramer från den tiden. Denna tematik återfinns även i filmer som Eivor Burbecks svärmiska spökhistoria Sycadora (1951), Åke Dannebergs och Gunnar Hyllienmarks Drömsaga (1950), Hyllienmarks Höst (1950), Bakom murar (1950) och Under en mask (1951).

Reinhold Holtermanns mest anmärkningsvärda film Stockholmsbilder – experiment från sent 1920-tal är troligtvis den första svenska film där protagonisten är staden. 1956 gör Puntus Hultèn och Hans Nordenström filmen En dag i staden (1956) där olika kamera- och redigeringstekniker såsom trickfilmning, slow-motion, animation med mera används i ett komplext montage där staden, människorna och olika apparaturer och fordon står i centrum. I en liknande anda som En dag i staden och Holtermanns Stockholmsbilder – experiment påbörjade Hultén och Nordenström även den icke-färdigställda filmen Stockholm (ca 1956). Andra så kallade “stadssymfonier” med experimentella inslag är bland annat Arne Sucksdorffs Människor i stad (1946), men också Gamla Stan (1931) av författarna och poeterna Stig Almqvist, Erik Asklund, Eyvind Johnson och Artur Lundkvist.

Text: Daniel A. Swarthnas, kurator och filmskribent, 2018

Lästips:
• Andersson, Lars Gustaf m.fl., A History of Swedish Experimental Film Culture: From Early Animation to Video Art (Stockholm: Mediehistorisk arkiv, 2010) • Bengtsson, Jan Christer, Peter Weiss filmer: från de korta små lekfulla kopparslagen till kommersiell långfilmsdebut: filmer - filmidéer – utkast [diss.] (Stockholm: Filmvetenskapliga institutionen, SU, 2010) • Grennberger, Martin och Daniel A. Swarthnas (red.), ”On Film”, OEI, nr 69–70 2015 • O’Konor, Louise, Viking Eggeling 1880-1925 : Modernist och filmpionjär : hans liv och verk (Stockholm: Atlantis, 2006) • Söderbergh Widding, Astrid (red.), Konst som rörlig bild – från Diagonalsymfonin till Whiteout (Lidingö: Bokförlaget Langenskiöld, 2006) • Weiss, Peter, Avantgardefilm (Wahlström & Widstrand, 1956)

Vet du något mer om denna film?

Skicka gärna informationen till oss, så kontaktar vi dig om vi har några ytterligare frågor. Tack på förhand!