Möte med Mai Filmarkivet.se — Hundra år i rörliga bilder
För att se filmer på Filmarkivet.se behöver du en webbläsare som stöder HTML5/MP4 eller Flash/javascript.

Möte med Mai (1996)

Mai Zetterling intervjuas sommaren 1984 i sitt hus i södra Frankrike. Sjutton år har gått sedan Flickorna gjordes i Sverige och bemöttes negativt av kritiken. Zetterling diskuterar kring varför hon lämnade Sverige och uppehåller sig vid avgörande tidpunkter i sitt liv; Dramatenperioden, att vara firad skådespelerska och sedan att övergå till att bana sin väg i det mansdominerande regissörsyrket. En ledstjärna i Zetterlings liv har varit att ständigt vidga sina gränser. Denna film restaurerades digitalt av Svenska Filminstitutet 2018.

  • Kategori Kultur och nöje
  • Tema Kvinnliga regissörer, Mai Zetterling
  • Längd 10 minuter
  • Medverkande Mai Zetterling
  • Regi Jannike Åhlund,Solveig Nordlund
  • Foto José Reynes,Mia Turos
  • Producent Gunnar Bergdahl
  • Produktionsbolag Göteborg Film Festival, Torromfilm
  • Språk svenska, engelsk text
  • Produktionsland Sverige
  • Utgångsmaterial 35 mm, normalbild (1,37:1), optisk mono, färg, 24 b/s
  • Arkiv Kungliga biblioteket
  • Läs mer om filmen i Svensk Filmdatabas

Tema Kvinnliga regissörer

Under rubriken Kvinnliga regissörer har vi försökt samla alla filmer av och relaterade till de kvinnliga regissörer som finns representerade på Filmarkivet.se.

Kvinnors plats i filmarkivet

Om kvinnorna varit undanskymda i spelfilmshistorien är de än mer osynliga i de filmer som föregick den regelrätta dokumentären. När filmhistorien omtalas brukar det vara liktydigt med den långa spelfilmens historia ­– men den är bara en del av vårt filmarv.

Filmens första år handlade om att visa ”levande bilder” och den till synes magiska förmågan att ge liv åt orörlig materia. Den första svenska filmen gjordes 1897, med titeln Konungens av Siam landstigning vid Logårdstrappan och var 20 sekunder lång. Under de följande åren bestod filmrepertoaren av fragmentariskt sammansatta program av korta naturfilmer, reportage och sketcher, då och då tillsammans med en längre spelfilm. Den så kallade ”verklighetsfilmen” bestående av både exotiska utflykter, aktualiteter och lokala begivenheter var länge en viktig del av programutbudet. Bland de journalistiskt präglade aktualitetsfilmerna dominerade reportagen om idrott, kungligheter, utställningar, marknader, festligheter och demonstrationer. I det turistiska utbudet dominerade ortsskildringarna. Stad efter stad fick sitt lilla filmporträtt med vyer kring gatuliv, järnvägsstation, badplats, skolor, parker och minnesmärken. Runt 1911 börjar den dramatiserade spelfilmen vara huvudattraktionen på biograferna, men verklighetsfilmerna fortsatte att visas på biograferna och ett nytt fenomen, veckorevyerna, slog igenom. Dessa regelbundet återkommande journalfilmer skulle leva vidare i ett halvsekel utan att nämnvärt förändras. På Filmarkivet.se är det framför allt dessa filmer som nu tillgängliggörs på nytt, liksom annan biografvisad film som informations- och beställningsfilm från myndigheter och företag, valfilmer och reklamfilm.

När det gäller upphovspersonerna till dessa filmer så ser det ut som på spelfilmssidan: det är mest män bakom kameran. Men här handlar det mest om män även framför kameran, och framför allt det män sysslar med. Det är till exempel anmärkningsvärt hur få filmer det finns från kvinnorösträttskampen som i princip var jämngammal med filmen i Sverige. När väl kvinnorna för första gången fick rösta lydde textskylten i Veckorevy 1921-09-19 ”Det stora val-slaget har utkämpats under livlig medverkan av de nytillkomna kvinnliga väljargrupperna”. Självklart dokumenterades kvinnors både oavlönade och avlönade slit på bondgårdar och i fabrikerna, och också deras välbehövliga vila från vardagens sysslor som i filmen Semester från 1949. Det finns däremot få filmer från det politiska arbetet för kvinnors rättigheter, som ändå var en av de viktigaste rörelserna under 1900-talet. Här i alla fall en film från 1939 om Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbunds historia Kvinnorna som trodde på framtiden. Ännu sämre dokumenterade var dåtidens aktiva kvinnliga politiker, men här ser ni den första kvinnan i första kammaren som några decennier senare talar om vikten av utbildning Talarfilm Kerstin Hesselgren.

I slutet av 1960-talet ökade antalet kvinnor bakom kameran och kvinnors sysslor fick också större plats på duken. Könsmaktordningen ifrågasattes som till exempel i kollektivfilmen Kvinnomänniska (1970) i regi av bland andra Maj Wechselmann. Kvinnliga politiker blev under 1970-talet vanligare i riksdagen, men därmed inte nödvändigtvis mer närvarande i politiska dokumentärer. Det lysande undantaget står Gudrun Schyman för i sin och dåvarande makens film om förlossningen av deras första barn Födelsen (1979) som ett led i att förändra förlossningsvården och förskjuta perspektivet från sjukhusets behov till föräldrarnas. Filmen användes under många år i prematurvården och är enligt Gudrun Schyman själv ”en fantastisk film” som nu lever vidare och är en av de mest sedda på Filmarkivet.se.

Kajsa Hedström, ansvarig utgivare, Filmarkivet.se, 2016

Läs mer om nordiska filmskapare på Nordic Women in Film.

Tema Mai Zetterling

”Jag hoppas, jag vill, att jag skall kunna göra mänskliga filmer”. Mai Zetterling, regissör och skådespelare. Född i Västerås 1925. Död i London, Storbritannien 1994. På många sätt var hon före sin tid och hon har inspirerat många i efterkommande generationer. En ledstjärna i Zetterlings liv har varit att ständigt vidga sina gränser.  Nedan kan du se en palett ur hennes karriär, från reklam- och industrifilm till intervjufilmen Möte med Mai (1996).

Mai Zetterling var skådespelare, filmregissör och författare. Hon föddes i Västerås 1925 och slog igenom som skådespelare på scen och i film 1944, inte minst genom sin tolkning av tobaksflickan Bertha i Alf Sjöbergs Hets (1944) på manus av den då fortfarande unge Ingmar Bergman. Hon återfanns i en rad roller i internationella produktioner under 1950-talet, avlöst av enstaka gästframträdanden i svensk film, bland annat i Lars-Eric Kjellgrens Lek på regnbågen (1958), vars inspelning i Filmstaden uppmärksammades i Veckorevy 1957-10-14. Under 1960-talet gjorde hon debut som långfilmsregissör i Sverige med Agnes von Krusenstjerna-adaptionen Älskande par (1964). Hon hade då sadlat om efter en lång karriär som skådespelare utomlands, främst i England. Enligt självbiografin Osminkat (1984) tackade hon ja till uppdraget att göra reklamfilm för tvål, Lux – Mai Zetterling (1963), för att på så vis kunna komma till Sverige och försöka övertala producenter att satsa på hennes långfilm. Hennes bana som filmregissör kom att bli brokig – efter den hyllade debuten Älskande par fick de efterföljande filmerna Nattlek (1966), Flickorna (1968) och Dr. Glas (1968) ett alltmer negativt kritiskt och publikt mottagande och under 1970-talet sökte sig Zetterling andra arenor och vägar. Hennes Flickorna visades på feministiska filmfestivaler runt om i världen och Zetterling engagerade sig i den nya kvinnorörelsen inom film och teve. Hon gjorde kortfilmer, teve-produktioner, dokumentärfilm och barnfilm i Storbritannien, Danmark, Frankrike, Kanada och Sverige. Efter den brittiska Scrubbers (Tonårsflickor på driven, 1983), återvände hon till den svenska långfilmen med Amorosa (1986), om Agnes von Krusenstjernas liv. Amorosa har beskrivits som en ”comeback” för Zetterling, även om den snarare kom att inleda en period av frustrerande och misslyckade försök att få finansiering för olika filmprojekt i Sverige. Zetterling avled 1994 i bukspottskörtelcancer.

Eftervärldens bild

Zetterling har länge varit främst känd och ihågkommen som en kvinnlig filmregissör som marginaliserades av en mansdominerad bransch och en patriarkal historieskrivning, med fokus på hennes (svenska) långfilmsproduktion, framför allt då de filmer som handlar om kvinnor. Inte minst etablerades den här bilden eftersom de sista åren av hennes liv präglades av hennes envisa och fruktlösa kamp att få till stånd en filmatisering av Maja Ekelöfs dagboksroman Rapport från en skurhink (1970). Den här bilden är visserligen rimlig, men riskerar att placera hennes övriga konstnärliga produktion i skymundan och många av de kort- och dokumentärfilmer Zetterling gjorde, både före men framför allt efter sina år inom den svenska konstfilmsinstitutionen på 1960-talet, är stilistiskt slående och tematiskt spännande verk. Några exempel antyder hur Zetterling kunde vara personligt distinkt samtidigt som hon utforskade en varierad bredd av genrer och format: Vincent the Dutchman (1972) var en produktion för BBC i en serie konstdokumentärer. Filmen utforskar skapandets bräckliga gräns mot vansinnet genom att skådespelaren som gestaltar van Gogh försvinner in i rollen. ”The Strongest”, Zetterlings bidrag i antologifilmen Visions of Eight (1973) om Olympiaden i München 1972, är på en och samma gång en betraktelse över storskaligheten i såväl spelen som idrottsutövarna och en intensiv inlevelse i tyngdlyftarnas monomana besatthet och spänningen som utlöses i det ögonblick de lyfter. Betongmormor (1986), som var en beställningsfilm för att göra reklam för byggbolaget Skanska, är en självironisk och humoristisk pikaresk med Zetterling själv i huvudrollen. Och dokumentären Of Seals and Men (1979) försvarar egentligen säljakten på Grönland, men är så blodig att det blev ramaskri i dagstidningarna när den visades på svensk teve. Samma år gjorde hon en film om Stockholm för en kanadensisk teve-serie om huvudstäder, Mai Zetterling’s Stockholm (1979), där Sverige och svenskarna sätts under lupp. Också i de avsnitt av teve-serien The Hitchhiker som Zetterling regisserade på 1980-talet kommer hennes specifika intressen och stilistiska grepp till uttryck.

Den kritiska blicken

I filmer som The Polite Invasion (1959), The Lords of Little Egypt (1960), The Do-It-Yourself Democracy (1962) och Of Seals and Men exotifierade och romantiserade Zetterlings etnografiska blick människor som stod utanför den västerländska mainstreamkulturen på ett sätt som i efterhand kanske kan framstå som kolonialt naivt. Samtidigt fanns en stark personligt upplevd identifikation med samer, romer och isländska fiskare, precis som det på motsvarande sätt fanns för konstnärer, tyngdlyftare och ungdomar på glid i andra filmer. Hennes etnografiska blick är också minst lika objektifierande och dessutom elak när den riktas mot det svenska majoritetssamhället. I Mai Zetterling’s Stockholm lyfter hon en kritik mot Sverige som hon redan formulerat i sin tidiga BBC-dokumentär The Prosperity Race (1961), och i någon mening också i Flickorna, men här görs det med ett visst mått av humor och distans. Historiska personer som August Strindberg och drottning Kristina (spelade med parodisk förtjusning av Zetterling själv) får agera i och kommentera skildringen.

Intervjufilmen Möte med Mai från 1984 avslutas med att Zetterling, apropå begreppet kvinnofilm, säger följande: ”Jag hoppas, jag vill, att jag skall kunna göra mänskliga filmer”. Under hela sin karriär som filmregissör var Zetterling tvungen att förhålla sig till det faktum att hon var kvinna. Eller kanske snarare till omvärldens observation att hon var en kvinna och de förväntningar som detta medförde. Älskande par marknadsfördes just som en film om kvinnor av en kvinna, och med Nattlek, med en manlig protagonist, försökte hon poängtera att filmen handlade om mänsklig frigörelse, inte kvinnlig. I böcker om svensk film som publicerades under 1970-talet framhävdes Zetterling i det närmaste som ett bevis på den progressiva svenska filmbranschen, som en ”token female”, även när hennes filmer – framför allt Flickorna – samtidigt tolkades som alltför aggressivt feministiska. Under 1970-talet fann hon som kvinnlig filmpionjär en plats inom filmfeminismen, men i intervjun från 1984 formulerar hon den paradox som varken hon själv eller den feministiska rörelsen lyckats lösa: att som kvinnlig konstnär ha rätten att tala för människor och till människor, oavsett kön.

Mariah Larsson, professor i filmvetenskap, Linnéuniversitetet, 2022.

Lästips:

  • Larsson, Mariah, Skenet som bedrog: Mai Zetterling och det svenska sextiotalet [diss.] (Lund: Sekel, 2006)
  • Larsson, Mariah, A Cinema of Obsession: The Life and Work of Mai Zetterling (Madison: University of Wisconsin Press, 2020)
  • Ryberg, Ingrid, “An Elevated Feminist Ahead of her Time? Mai Zetterling’s Non-Fiction Shorts in the 1970s and 1980s”, Ingrid Stigsdotter (red.), Making the Invisible Visible: Reclaiming Women’s Agency in Swedish Film History and Beyond (Lund: Nordic Academic Press, 2019)
  • Ryberg, Ingrid, “Revidera historien om auteuren Mai Zetterling!” Nordic Women in Film, december, 2018, https://www.nordicwomeninfilm.com/revidera-historien-om-auteuren-mai-zetterling/?lang=sv
  • Zetterling, Mai, Osminkat (Stockholm: Norstedt, 1984)

    Vet du något mer om denna film?

    Skicka gärna informationen till oss, så kontaktar vi dig om vi har några ytterligare frågor. Tack på förhand!