Möte med Mai Filmarkivet.se — Hundra år i rörliga bilder
För att se filmer på Filmarkivet.se behöver du en webbläsare som stöder HTML5/MP4 eller Flash/javascript.

Möte med Mai (1996)

Mai Zetterling intervjuas sommaren 1984 i sitt hus i södra Frankrike. Sjutton år har gått sedan Flickorna gjordes i Sverige och bemöttes negativt av kritiken. Zetterling diskuterar kring varför hon lämnade Sverige och uppehåller sig vid avgörande tidpunkter i sitt liv; Dramatenperioden, att vara firad skådespelerska och sedan att övergå till att bana sin väg i det mansdominerande regissörsyrket. En ledstjärna i Zetterlings liv har varit att ständigt vidga sina gränser. Denna film restaurerades digitalt av Svenska Filminstitutet 2018.

Tema Kvinnliga regissörer

Under rubriken Kvinnliga regissörer har vi försökt samla alla filmer av och relaterade till de kvinnliga regissörer som finns representerade på Filmarkivet.se.

Kvinnors plats i filmarkivet

Om kvinnorna varit undanskymda i spelfilmshistorien är de än mer osynliga i de filmer som föregick den regelrätta dokumentären. När filmhistorien omtalas brukar det vara liktydigt med den långa spelfilmens historia ­– men den är bara en del av vårt filmarv.

Filmens första år handlade om att visa ”levande bilder” och den till synes magiska förmågan att ge liv åt orörlig materia. Den första svenska filmen gjordes 1897, med titeln Konungens av Siam landstigning vid Logårdstrappan och var 20 sekunder lång. Under de följande åren bestod filmrepertoaren av fragmentariskt sammansatta program av korta naturfilmer, reportage och sketcher, då och då tillsammans med en längre spelfilm. Den så kallade ”verklighetsfilmen” bestående av både exotiska utflykter, aktualiteter och lokala begivenheter var länge en viktig del av programutbudet. Bland de journalistiskt präglade aktualitetsfilmerna dominerade reportagen om idrott, kungligheter, utställningar, marknader, festligheter och demonstrationer. I det turistiska utbudet dominerade ortsskildringarna. Stad efter stad fick sitt lilla filmporträtt med vyer kring gatuliv, järnvägsstation, badplats, skolor, parker och minnesmärken. Runt 1911 börjar den dramatiserade spelfilmen vara huvudattraktionen på biograferna, men verklighetsfilmerna fortsatte att visas på biograferna och ett nytt fenomen, veckorevyerna, slog igenom. Dessa regelbundet återkommande journalfilmer skulle leva vidare i ett halvsekel utan att nämnvärt förändras. På Filmarkivet.se är det framför allt dessa filmer som nu tillgängliggörs på nytt, liksom annan biografvisad film som informations- och beställningsfilm från myndigheter och företag, valfilmer och reklamfilm.

När det gäller upphovspersonerna till dessa filmer så ser det ut som på spelfilmssidan: det är mest män bakom kameran. Men här handlar det mest om män även framför kameran, och framför allt det män sysslar med. Det är till exempel anmärkningsvärt hur få filmer det finns från kvinnorösträttskampen som i princip var jämngammal med filmen i Sverige. När väl kvinnorna för första gången fick rösta lydde textskylten i Veckorevy 1921-09-19 ”Det stora val-slaget har utkämpats under livlig medverkan av de nytillkomna kvinnliga väljargrupperna”. Självklart dokumenterades kvinnors både oavlönade och avlönade slit på bondgårdar och i fabrikerna, och också deras välbehövliga vila från vardagens sysslor som i filmen Semester från 1949. Det finns däremot få filmer från det politiska arbetet för kvinnors rättigheter, som ändå var en av de viktigaste rörelserna under 1900-talet. Här i alla fall en film från 1939 om Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbunds historia Kvinnorna som trodde på framtiden. Ännu sämre dokumenterade var dåtidens aktiva kvinnliga politiker, men här ser ni den första kvinnan i första kammaren som några decennier senare talar om vikten av utbildning Talarfilm Kerstin Hesselgren.

I slutet av 1960-talet ökade antalet kvinnor bakom kameran och kvinnors sysslor fick också större plats på duken. Könsmaktordningen ifrågasattes som till exempel i kollektivfilmen Kvinnomänniska (1970) i regi av bland andra Maj Wechselmann. Kvinnliga politiker blev under 1970-talet vanligare i riksdagen, men därmed inte nödvändigtvis mer närvarande i politiska dokumentärer. Det lysande undantaget står Gudrun Schyman för i sin och dåvarande makens film om förlossningen av deras första barn Födelsen (1979) som ett led i att förändra förlossningsvården och förskjuta perspektivet från sjukhusets behov till föräldrarnas. Filmen användes under många år i prematurvården och är enligt Gudrun Schyman själv ”en fantastisk film” som nu lever vidare och är en av de mest sedda på Filmarkivet.se.

Kajsa Hedström, ansvarig utgivare, Filmarkivet.se, 2016

Läs mer om nordiska filmskapare på Nordic Women in Film.

Tema Mai Zetterling

”Jag hoppas, jag vill, att jag skall kunna göra mänskliga filmer”. Mai Zetterling, regissör och skådespelare. Född i Västerås 1925. Död i London, Storbritannien 1994. På många sätt var hon före sin tid och hon har inspirerat många i efterkommande generationer. En ledstjärna i Zetterlings liv har varit att ständigt vidga sina gränser.  Nedan kan du se en palett ur hennes karriär, från reklam- och industrifilm till intervjufilmen Möte med Mai (1996).

Mai Zetterling var skådespelare, filmregissör och författare. Hon föddes i Västerås 1925 och slog igenom som skådespelare på scen och i film 1944, inte minst genom sin tolkning av tobaksflickan Bertha i Alf Sjöbergs Hets (1944) på manus av den då fortfarande unge Ingmar Bergman. Hon återfanns i en rad roller i internationella produktioner under 1950-talet, avlöst av enstaka gästframträdanden i svensk film, bland annat i Lars-Eric Kjellgrens Lek på regnbågen (1958), vars inspelning i Filmstaden uppmärksammades i Veckorevy 1957-10-14. Under 1960-talet gjorde hon debut som långfilmsregissör i Sverige med Agnes von Krusenstjerna-adaptionen Älskande par (1964). Hon hade då sadlat om efter en lång karriär som skådespelare utomlands, främst i England. Enligt självbiografin Osminkat (1984) tackade hon ja till uppdraget att göra reklamfilm för tvål, Lux – Mai Zetterling (1963), för att på så vis kunna komma till Sverige och försöka övertala producenter att satsa på hennes långfilm. Hennes bana som filmregissör kom att bli brokig – efter den hyllade debuten Älskande par fick de efterföljande filmerna Nattlek (1966), Flickorna (1968) och Dr. Glas (1968) ett alltmer negativt kritiskt och publikt mottagande och under 1970-talet sökte sig Zetterling andra arenor och vägar. Hennes Flickorna visades på feministiska filmfestivaler runt om i världen och Zetterling engagerade sig i den nya kvinnorörelsen inom film och teve. Hon gjorde kortfilmer, teve-produktioner, dokumentärfilm och barnfilm i Storbritannien, Danmark, Frankrike, Kanada och Sverige. Efter den brittiska Scrubbers (Tonårsflickor på driven, 1983), återvände hon till den svenska långfilmen med Amorosa (1986), om Agnes von Krusenstjernas liv. Amorosa har beskrivits som en ”comeback” för Zetterling, även om den snarare kom att inleda en period av frustrerande och misslyckade försök att få finansiering för olika filmprojekt i Sverige. Zetterling avled 1994 i bukspottskörtelcancer.

Eftervärldens bild

Zetterling har länge varit främst känd och ihågkommen som en kvinnlig filmregissör som marginaliserades av en mansdominerad bransch och en patriarkal historieskrivning, med fokus på hennes (svenska) långfilmsproduktion, framför allt då de filmer som handlar om kvinnor. Inte minst etablerades den här bilden eftersom de sista åren av hennes liv präglades av hennes envisa och fruktlösa kamp att få till stånd en filmatisering av Maja Ekelöfs dagboksroman Rapport från en skurhink (1970). Den här bilden är visserligen rimlig, men riskerar att placera hennes övriga konstnärliga produktion i skymundan och många av de kort- och dokumentärfilmer Zetterling gjorde, både före men framför allt efter sina år inom den svenska konstfilmsinstitutionen på 1960-talet, är stilistiskt slående och tematiskt spännande verk. Några exempel antyder hur Zetterling kunde vara personligt distinkt samtidigt som hon utforskade en varierad bredd av genrer och format: Vincent the Dutchman (1972) var en produktion för BBC i en serie konstdokumentärer. Filmen utforskar skapandets bräckliga gräns mot vansinnet genom att skådespelaren som gestaltar van Gogh försvinner in i rollen. ”The Strongest”, Zetterlings bidrag i antologifilmen Visions of Eight (1973) om Olympiaden i München 1972, är på en och samma gång en betraktelse över storskaligheten i såväl spelen som idrottsutövarna och en intensiv inlevelse i tyngdlyftarnas monomana besatthet och spänningen som utlöses i det ögonblick de lyfter. Betongmormor (1986), som var en beställningsfilm för att göra reklam för byggbolaget Skanska, är en självironisk och humoristisk pikaresk med Zetterling själv i huvudrollen. Och dokumentären Of Seals and Men (1979) försvarar egentligen säljakten på Grönland, men är så blodig att det blev ramaskri i dagstidningarna när den visades på svensk teve. Samma år gjorde hon en film om Stockholm för en kanadensisk teve-serie om huvudstäder, Mai Zetterling’s Stockholm (1979), där Sverige och svenskarna sätts under lupp. Också i de avsnitt av teve-serien The Hitchhiker som Zetterling regisserade på 1980-talet kommer hennes specifika intressen och stilistiska grepp till uttryck.

Den kritiska blicken

I filmer som The Polite Invasion (1959), The Lords of Little Egypt (1960), The Do-It-Yourself Democracy (1962) och Of Seals and Men exotifierade och romantiserade Zetterlings etnografiska blick människor som stod utanför den västerländska mainstreamkulturen på ett sätt som i efterhand kanske kan framstå som kolonialt naivt. Samtidigt fanns en stark personligt upplevd identifikation med samer, romer och isländska fiskare, precis som det på motsvarande sätt fanns för konstnärer, tyngdlyftare och ungdomar på glid i andra filmer. Hennes etnografiska blick är också minst lika objektifierande och dessutom elak när den riktas mot det svenska majoritetssamhället. I Mai Zetterling’s Stockholm lyfter hon en kritik mot Sverige som hon redan formulerat i sin tidiga BBC-dokumentär The Prosperity Race (1961), och i någon mening också i Flickorna, men här görs det med ett visst mått av humor och distans. Historiska personer som August Strindberg och drottning Kristina (spelade med parodisk förtjusning av Zetterling själv) får agera i och kommentera skildringen.

Intervjufilmen Möte med Mai från 1984 avslutas med att Zetterling, apropå begreppet kvinnofilm, säger följande: ”Jag hoppas, jag vill, att jag skall kunna göra mänskliga filmer”. Under hela sin karriär som filmregissör var Zetterling tvungen att förhålla sig till det faktum att hon var kvinna. Eller kanske snarare till omvärldens observation att hon var en kvinna och de förväntningar som detta medförde. Älskande par marknadsfördes just som en film om kvinnor av en kvinna, och med Nattlek, med en manlig protagonist, försökte hon poängtera att filmen handlade om mänsklig frigörelse, inte kvinnlig. I böcker om svensk film som publicerades under 1970-talet framhävdes Zetterling i det närmaste som ett bevis på den progressiva svenska filmbranschen, som en ”token female”, även när hennes filmer – framför allt Flickorna – samtidigt tolkades som alltför aggressivt feministiska. Under 1970-talet fann hon som kvinnlig filmpionjär en plats inom filmfeminismen, men i intervjun från 1984 formulerar hon den paradox som varken hon själv eller den feministiska rörelsen lyckats lösa: att som kvinnlig konstnär ha rätten att tala för människor och till människor, oavsett kön.

Mariah Larsson, professor i filmvetenskap, Linnéuniversitetet, 2022.

Lästips:

  • Larsson, Mariah, Skenet som bedrog: Mai Zetterling och det svenska sextiotalet [diss.] (Lund: Sekel, 2006)
  • Larsson, Mariah, A Cinema of Obsession: The Life and Work of Mai Zetterling (Madison: University of Wisconsin Press, 2020)
  • Ryberg, Ingrid, “An Elevated Feminist Ahead of her Time? Mai Zetterling’s Non-Fiction Shorts in the 1970s and 1980s”, Ingrid Stigsdotter (red.), Making the Invisible Visible: Reclaiming Women’s Agency in Swedish Film History and Beyond (Lund: Nordic Academic Press, 2019)
  • Ryberg, Ingrid, “Revidera historien om auteuren Mai Zetterling!” Nordic Women in Film, december, 2018, https://www.nordicwomeninfilm.com/revidera-historien-om-auteuren-mai-zetterling/?lang=sv
  • Zetterling, Mai, Osminkat (Stockholm: Norstedt, 1984)

Tema Svenska kortfilmsklassiker i digitaliseringens tidevarv

Merparten av det svenska filmarvet består av kortfilmer, och i takt med att de restaureras digitalt av Filminstitutet kan många av dem publiceras på Filmarkivet.se. Verk som tidigare har varit undanskymda och bortglömda kan nu återupptäckas på nytt. Nu har Filmarkivet.se samlat flera kända verk, av regissörer som Arne Sucksdorff, Mimi Pollak, Birgitta Jansson och Jonas Odell bland andra, i ett tema som ger en bred bild av den svenska kortfilmshistorien.

(I temat finns fler filmer publicerade än vad som nämns i texten, totalt 52 digitaliserade filmer)

När filmbranschen övergick från analog till digital visningsteknik i början av 2010-talet gick det snabbt. På bara några få år var den omvälvande förändringen ett faktum. Ny film började produceras och distribueras digitalt och visningstekniken följde snabbt efter. Redan kring 2013 var de flesta biografer i Sverige digitaliserade och majoriteten av dem gjorde sig av med sina 35 mm-projektorer. Möjligheterna med spridning av digital film var nu enorma. Samtidigt fanns hela filmhistorien, över hundra år av film från hela världen, producerad och bevarad på analog filmbas. Filmarvsinstitutioner världen över insåg att deras samlingar måste digitaliseras för att publiken skulle kunna ta del av filmhistorien.

I utvecklingen av digital film uppstod också ett skriande behov av att kunna bevara det analoga filmmaterialet. För att fortsätta kunna ta hand om de första hundra åren av film måste analog utrustning och kompetens säkerställas, även om den kommersiella analoga branschen stängde ner. För det digitala kan inte ersätta det analoga fullt ut. De analoga filmkopiorna är original, likt museala föremål, som måste finnas som referens för framtida kopior och format. Utan analoga kopior och projektorer kan varken forskare eller publik uppleva filmens första hundra år i original. Båda formaten måste därför på sätt och vis fortleva parallellt även i framtiden.

Regeringen anslog 40 miljoner kronor till Filminstitutet 2013 för att under en femårsperiod påbörja digitaliseringen av det svenska filmarvet, som består av över 10 000 filmer. Med en stab för scanning, ljussättning, ljudläggning, restaurering och mastring byggdes det upp en högkvalitativ digital restaureringsverksamhet. Digitala redigeringsverktyg är kraftfulla och möjligheten att manipulera ljud och bild är närmast oändliga, och för att hitta ett slags standard togs etiska riktlinjer fram. Riktlinjerna beskriver vilka förändringar av ljud och bild som kan utföras och vilka som bör undvikas i den digitala bearbetningen av filmerna. Målet är att den digitala versionen av en film ska återge ursprungsversionen så långt som detta är möjligt och som resurserna tillåter. Dessa riktlinjer överensstämmer med den internationella filmarkivfederationen FIAF:s ”Code of Ethics”.

Varje år väljer ett redaktionsråd ut ett antal filmer, med så stor bredd som möjligt – från stumfilmstiden fram till 2010-talet, film för barn och vuxna, långfilm och kortfilm, spelfilm, dokumentärer, animation och experimentfilm. Urvalsarbetet ger tillfälle att se över filmhistorien med nya ögon. Verk som tidigare har varit undanskymda och bortglömda kan återupptäckas, filmer som i stort sett varit omöjliga att se kan spridas på nytt. Syftet med arbetet är just att filmerna ska bli tillgängliga för allmänheten, i hög kvalitet. Genom samarbeten med rättighetsinnehavare och distributörer görs filmerna tillgängliga på bio, för streaming och i tv. År 2019 beslutade regeringen att finansieringen av digitaliseringen av filmarvet skulle bli permanent.

Kortfilmsklassiker på Filmarkivet.se

Merparten av det svenska filmarvet består av kortfilmer och vartefter de restaureras digitalt kan många av dem publiceras på Filmarkivet.se. Tillsammans ger de en bred bild av den svenska kortfilmshistorien. Här finns filmer som Mamma gör revolution (1950) av Mimi Pollak (1903–1999), i vilken hon med åskådlig tydlighet ifrågasätter hemmafruns situation. Pollak var en uppburen skådespelare i en rad filmer under hela 1900-talet, men hon regisserade endast en långfilm och två kortfilmer. I Att döda ett barn (1953), efter en novell av Stig Dagerman, skildrar Gösta Werner (1908-2009) med iskall skärpa hur människors liv förändras för alltid i samband med en tragisk bilolycka. I bjärt kontrast till Werners film finns också den charmiga, färgsprakande musikalen Torget (1960), regisserad av Per Gunvall (1913–1995) och med stjärnor som Lill-Babs och Monica Nielsen samt med kostymer av Gunilla Pontén.

Genom andra kortfilmer går det att fördjupa sig i olika filmskapare och genrer. Arne Sucksdorff (1917-2001), en av Sveriges främsta dokumentärfilmare genom tiderna, rörde sig mellan det dokumentära och det fiktiva, ofta med naturen i fokus och med barn i ledande roller. Här finns flera av hans karaktäristiska naturfilmer, men även Uppbrott (1949) med Katarina Taikon i huvudrollen och Människor i stad (1947), som utspelar sig i Stockholm och blev den första svenska filmen att vinna en Oscar.

Den första svenska animerade filmen kom redan 1915 och därefter har produktionen varit rik, tekniken har utvecklats och resultaten har ofta varit framgångsrika. Bland de senare filmerna finns bland andra Jonas Odells (f. 1962) filmer att se, däribland Aldrig som första gången (2006) i vilken han mästerligt blandar dokumentära berättelser med animationer. Även föregångaren Birgitta Janssons (1944–1985) banbrytande Semesterhemmet (1981), där hon på ett liknande sätt växlar mellan leranimation och dokumentära historier, finns att ta del av.

För den som vill botanisera bland personporträtt finns också mycket att se, till exempel filmer om och med Monica Zetterlund och Mai Zetterling. Sist men inte minst bör reklamfilmen uppmärksammas bland kortfilmsklassikerna. Reklamfilmen går ofta hand i hand med fiktionen. Filmskaparna Ingmar Bergman och Roy Andersson är bevis på detta. Med reklamfilm har de inte bara kunnat försörja sig och finansiera sina spelfilmer utan också experimenterat och utvecklat sitt filmspråk, och med tiden har reklamfilmerna blivit små verk i sig.

Vi befinner oss fortfarande i en övergångsperiod i filmhistorien. Tekniken har förvisso blivit digital, men den stora mängden film är fortfarande analog. De filmer som finns tillgängliga att se digitalt är alltför få för att göra filmhistorien rättvisa. Samtidigt möjliggör digitaliseringen spridning av film i en helt annan omfattning än tidigare, och den har gett oss chansen att omvärdera och återupptäcka vår historia. Precis så som framtiden förhoppningsvis kommer att utforska den tid som vi lever i just nu.

Författare: Lova Hagerfors, tidigare chef för Tillgängligt filmarv och Cinemateket, (2022).

Lästips:

  • Binder, Michael, A Light Affliction: A History of Film Preservation and Restoration (USA: Lulu, 2014)
  • Fossati, Giovanna, From Grain to Pixel: The Archival Life of Film in Transition (Amsterdam: Amsterdam University Press, 2009)
  • Meden, Jurij, Scrathes and Glitches: Observations on Preserving and Exhibiting Cinema in the Early 21st Century (Wien: Austrian Film Museum, 2021)

 

 

 

 

    Vet du något mer om denna film?

    Skicka gärna informationen till oss, så kontaktar vi dig om vi har några ytterligare frågor. Tack på förhand!