Uppbrott
Katarina Taikon dansar vid lägerelden under Årstabron i Stockholm, i koreografi av Birgit Cullberg. Prisbelönad kortfilm av Arne Sucksdorff. Denna film restaurerades digitalt av Svenska Filminstitutet 2015.
När den legendariska dokumentärfilmaren Arne Sucksdorff spelade in ”Uppbrott” 1948 hade han som första svensk fått en Oscar, för den impressionistiska kortfilmen ”Människor i stad” som fångade livet i Stockholm. Nu ville han göra en film om ett romsk läger och kom i kontakt med sextonåriga Katarina Taikon. Senare skulle hon bli känd som politisk aktivist för romernas rättigheter och hyllad barnboksförfattare, men här är hon flickan som dansar barfota vid lägerelden. Det är svårt att ta blickarna från henne; kring henne finns ett ljus och en livskraft som Sucksdorff förstärker genom att korsklippa hennes dans med närbilder på blommor som slår ut.
Filmen börjar med att lägret under Årstabron i Stockholm packar ihop. Medan alla väntar på att en trasig motor ska lagas samlas männen för kortspel och musik, medan kvinnorna börjar dansa. En ganska oproblematisk bild av romernas liv, full av värme och gemenskap och bråk över generationsgränser. Senare skulle Katarina Taikon ge en betydligt bistrare bild av att växa upp som rom i trettio- och fyrtiotalets Sverige: familjen erbjöds ingen fast bostad och tvingades flytta var tredje vecka, barnen fick inte gå i skola och om vintrarna var det fruktansvärt kallt i tälten. Det dröjde till 1959 innan romerna fick lagstadgad rätt till bostad och skolgång, men fördomar och förtryck försvinner inte över en natt. Katarina Taikon blev under sextio- och sjuttiotalen en känd talesperson för romernas rättigheter, och med de självbiografiska barnböckerna om Katitzi skrev hon in sig i den svenska litteraturhistorien.
”Uppbrott” visade som förfilm till Ingmar Bergmans ”Törst” som hade premiär julen 1948. Katarina Taikon skulle spela med i flera filmer under femtiotalet, men ”Uppbrott” var viktig på flera sätt. Lawen Mohtadi berättar i sin bok om Katarina Taikon, ”Den dag jag blir fri” (Natur & Kultur, 2012), om hur inspelningen av ”Uppbrott” gjorde det möjligt för Katarina Taikon att skilja sig från mannen som hon två år tidigare hon blivit bortgift med. Den unga kvinnan som dansar vid lägerelden kommer snart att vara fri att gå ut i världen och förverkliga sig själv.
SE ANDRA FILMER I NÄRHETEN
Arne Sucksdorff
Arne Sucksdorff använder en rad stilistiska grepp så att dokumentärfilmerna fick närmast fiktiva narrativ. Så fångade han storstadspulsen i den Oscarsbelönade stadssymfonin Människor i stad. Genom en förlåtande inställning till det autentiska tillåter Sucksdorff sina verk existera i gränslandet mellan dokumentärt och fiktion.
Arne Sucksdorff är en av Sveriges främsta dokumentärfilmare genom tiderna. Under 40-, 50- och 60-talet gjorde han succé såväl i Sverige som utomlands. I gränslandet mellan dokumentärt och fiktion, med fokus på naturen, djuren och barnen skapade Sucksdorff en egen filmgenre, som tilltalade såväl vuxna som barn. 2017 skulle Sucksdorff ha fyllt 100 år.
1949 får Arne Sucksdorffs kortfilm Människor i stad den svenska filmens första Oscar. Sucksdorff, som redan är berömd för sina korta naturfilmer, ska tre år senare erövra världen med långfilmsdebuten Det stora äventyret. Med säker hand väver han ihop autentiskt material med iscensatt, och berättar om två pojkar som räddar en utter. Människor i stad, arton minuter lång och utan dialog, är en fulländad film om några pojkar i Gamla Stan. Om gränderna och husen, och de som bor och arbetar där. Pojkarna, med kortbyxor, snedlugg och en lillebror i sele, slåss om en fotboll och gömmer sig i Storkyrkan. De ser upp mot de väldiga valven när hundratals kulor smattrar mot stengolvet. Lillebror har fått upp påsen. ”Det gick upp för mig att om det skulle gå att skildra staden med hjälp av endast ljud, renodlade ljudeffekter, så skulle det vara möjligt att använda dem som noter, ungefär som i ett partitur. Förtydligade man sedan denna idé genom att låta musiken tala i vissa partier, så vore effekten ytterligare förstärkt, och sedan skulle bilden göra instrumenteringen fullständig.” Så skriver Sucksdorff i boken Gryning, citerad i Stefan Jarls kärleksfulla dokumentär Skönheten ska rädda världen. Jarls mentor skrev, fotograferade och klippte själv, och längtade efter att få lägga ”alla bitarna på rätt plats”. Det hände att han klippte bort allt utom ett par procent av sina bilder.
1938 skrev Sucksdorff i en broschyr för amatörer att film ”inte är rörelse främst utan sammanhang”. Han var stillbildsfotograf, och la mindre vikt vid kamerarörelser än hur bilderna fogades samman. Hans förmåga att få bilder, musik, vingslag och pip att samverka gjorde honom till en av världens stora dokumentärfilmare. Jan Troell, som också fotograferar och klipper själv, var arton när Sucksdorff fick sin Oscar. När beundraren intervjuades i Populär fotografi 1966 var han aktuell med Här har du ditt liv. ”Den som verkligen har haft betydelse för mig i början är Sucksdorff, eftersom jag var, och är, väldigt naturintresserad och naturfotografering blev inkörsporten för mig. En jul fick jag hans bok Gryning med bilder från hans kortfilmer. [Jag] hade ännu inte sysslat med filmning, men njöt av uppförstoringarna från filmrutorna.”
Om Sucksdorffs naturbilder präglat svenskt filmfoto, har hans syn på sanning påverkat hela dokumentärgenren. ”Det gäller att förena den poetiska och den dokumentära sanningen. Det är den poetiska sanningen som får människor att lyssna.” Det stora äventyret fick pris i Cannes, och Sucksdorff ett hedersomnämnande. Kortfilmen Indisk by (1951) hade året före fått juryns specialpris. I Berlin fick Det stora äventyret silverplaketten, och långfilmerna En djungelsaga (1957) och Mitt hem är Copacabana (1965) hyllades av svenska kritiker. Sucksdorff hade flyttat till Brasilien efter sin illa åtgångna spelfilm Pojken i trädet (1961). Filmen om gatubarnen i Rio blev hans revansch, och fick en Guldbagge 1965. 1994 fick Sucksdorff en Guldbagge för sitt livsverk. I Jarls dokumentär ryggar den 87-årige regissören inte för frågorna om konstens uppgift och filosofin bakom filmerna. ”En uppgift är att sprida kunskap… Jag personligen är övertygad om att allt liv är besjälat, att naturen är besjälad.” Han citerar en nunnas ord om att ”… till ögat föra skönhet och till örat harmoni” Detta är naturens uppgift, menar han. Stefan Jarl drar en parallell till Dostojevskij, som i Idioten låter furst Mysjkin säga att skönheten ska rädda världen. Suckdorff nickar. ”Skönheten ska rädda världen.”
Text: Nina Widerberg, filmskribent, 2016
Lästips:
- Edström, Mauritz, Sucksdorff – främlingen i hemmaskogen (Stockholm: PAN/Norstedts, 1968)
- Film & TV nr 2, 2001 (Minnesnummer över Arne Sucksdorff med artiklar av bland andra Leif Furhammar och Bengt Forslund.)
- Gullers, K. W. och Arne Sucksdorff, Råd som ger resultat!: 12 fotoråd / 7 filmningsråd (Stockholm: Fotohandl. Riksförb., 1958)
- Jönsson, Mats, Jönsson, ”Performative nature: The nature of Sweden in Arne Sucksdorff’s wartime documentaries”, G Iversen och J K Simonsen (red.), Beyond the visual: Sound and image in ethnographic and documentary film (Höjbjerg: Intervention Press, 2010)
- Sucksdorff, Arne, En drömmares väg – memoarer (Stockholm: Streiffert, 1994)
- Sucksdorff, Arne, Gryning: Strövtåg med filmkamera (Stockholm: Nord. rotogravyr., 1950)
Svenska kortfilmsklassiker i digitaliseringens tidevarv
Merparten av det svenska filmarvet består av kortfilmer. I takt med att de restaureras digitalt av Filminstitutet kan många av dem publiceras på Filmarkivet.se. Verk som tidigare har varit undanskymda och bortglömda kan nu upptäckas på nytt. I det här temat har Filmarkivet.se samlat verk av bland andra Arne Sucksdorff, Mimi Pollak, Birgitta Jansson och Jonas Odell.
(I temat finns fler filmer publicerade än vad som nämns i texten, totalt 56 digitaliserade filmer)
När filmbranschen övergick från analog till digital visningsteknik i början av 2010-talet gick det snabbt. På bara några få år var den omvälvande förändringen ett faktum. Ny film började produceras och distribueras digitalt och visningstekniken följde snabbt efter. Redan kring 2013 var de flesta biografer i Sverige digitaliserade och majoriteten av dem gjorde sig av med sina 35 mm-projektorer. Möjligheterna med spridning av digital film var nu enorma. Samtidigt fanns hela filmhistorien, över hundra år av film från hela världen, producerad och bevarad på analog filmbas. Filmarvsinstitutioner världen över insåg att deras samlingar måste digitaliseras för att publiken skulle kunna ta del av filmhistorien.
I utvecklingen av digital film uppstod också ett skriande behov av att kunna bevara det analoga filmmaterialet. För att fortsätta kunna ta hand om de första hundra åren av film måste analog utrustning och kompetens säkerställas, även om den kommersiella analoga branschen stängde ner. För det digitala kan inte ersätta det analoga fullt ut. De analoga filmkopiorna är original, likt museala föremål, som måste finnas som referens för framtida kopior och format. Utan analoga kopior och projektorer kan varken forskare eller publik uppleva filmens första hundra år i original. Båda formaten måste därför på sätt och vis leva parallellt även i framtiden.
Regeringen anslog 40 miljoner kronor till Filminstitutet 2013 för att under en femårsperiod påbörja digitaliseringen av det svenska filmarvet, som består av över 10 000 filmer. Med en stab för scanning, ljussättning, ljudläggning, restaurering och mastring byggdes det upp en högkvalitativ digital restaureringsverksamhet. Digitala redigeringsverktyg är kraftfulla och möjligheten att manipulera ljud och bild är närmast oändliga, och för att hitta ett slags standard togs etiska riktlinjer fram. Riktlinjerna beskriver vilka förändringar av ljud och bild som kan utföras och vilka som bör undvikas i den digitala bearbetningen av filmerna. Målet är att den digitala versionen av en film ska återge ursprungsversionen så långt som detta är möjligt och som resurserna tillåter. Dessa riktlinjer överensstämmer med den internationella filmarkivfederationen FIAF:s ”Code of Ethics”.
Varje år väljer ett redaktionsråd ut ett antal filmer, med så stor bredd som möjligt – från stumfilmstiden fram till 2010-talet, film för barn och vuxna, långfilm och kortfilm, spelfilm, dokumentärer, animation och experimentfilm. Urvalsarbetet ger tillfälle att se över filmhistorien med nya ögon. Verk som tidigare har varit undanskymda och bortglömda kan återupptäckas, filmer som i stort sett varit omöjliga att se kan spridas på nytt. Syftet med arbetet är just att filmerna ska bli tillgängliga för allmänheten, i hög kvalitet. Genom samarbeten med rättighetsinnehavare och distributörer görs filmerna tillgängliga på bio, för streaming och i tv. År 2019 beslutade regeringen att finansieringen av digitaliseringen av filmarvet skulle bli permanent.
Kortfilmsklassiker på Filmarkivet.se
Merparten av det svenska filmarvet består av kortfilmer och vartefter de restaureras digitalt kan många av dem publiceras på Filmarkivet.se. Tillsammans ger de en bred bild av den svenska kortfilmshistorien. Här finns filmer som Mamma gör revolution (1950) av Mimi Pollak (1903–1999), i vilken hon med åskådlig tydlighet ifrågasätter hemmafruns situation. Pollak var en uppburen skådespelare i en rad filmer under hela 1900-talet, men hon regisserade endast en långfilm och två kortfilmer. I Att döda ett barn (1953), efter en novell av Stig Dagerman, skildrar Gösta Werner (1908-2009) med iskall skärpa hur människors liv förändras för alltid i samband med en tragisk bilolycka. I bjärt kontrast till Werners film finns också den charmiga, färgsprakande musikalen Torget (1960), regisserad av Per Gunvall (1913–1995) och med stjärnor som Lill-Babs och Monica Nielsen samt med kostymer av Gunilla Pontén.
Genom andra kortfilmer går det att fördjupa sig i olika filmskapare och genrer. Arne Sucksdorff (1917-2001), en av Sveriges främsta dokumentärfilmare genom tiderna, rörde sig mellan det dokumentära och det fiktiva, ofta med naturen i fokus och med barn i ledande roller. Här finns flera av hans karaktäristiska naturfilmer, men även Uppbrott (1949) med Katarina Taikon i huvudrollen och Människor i stad (1947), som utspelar sig i Stockholm och blev den första svenska filmen att vinna en Oscar.
Den första svenska animerade filmen kom redan 1915 och därefter har produktionen varit rik, tekniken har utvecklats och resultaten har ofta varit framgångsrika. Bland de senare filmerna finns bland andra Jonas Odells (f. 1962) filmer att se, däribland Aldrig som första gången (2006) i vilken han mästerligt blandar dokumentära berättelser med animationer. Även föregångaren Birgitta Janssons (1944–1985) banbrytande Semesterhemmet (1981), där hon på ett liknande sätt växlar mellan leranimation och dokumentära historier, finns att ta del av.
För den som vill botanisera bland personporträtt finns också mycket att se, till exempel filmer om och med Monica Zetterlund och Mai Zetterling. Sist men inte minst bör reklamfilmen uppmärksammas bland kortfilmsklassikerna. Reklamfilmen går ofta hand i hand med fiktionen. Filmskaparna Ingmar Bergman och Roy Andersson är bevis på detta. Med reklamfilm har de inte bara kunnat försörja sig och finansiera sina spelfilmer utan också experimenterat och utvecklat sitt filmspråk, och med tiden har reklamfilmerna blivit små verk i sig.
Vi befinner oss fortfarande i en övergångsperiod i filmhistorien. Tekniken har förvisso blivit digital, men den stora mängden film är fortfarande analog. De filmer som finns tillgängliga att se digitalt är alltför få för att göra filmhistorien rättvisa. Samtidigt möjliggör digitaliseringen spridning av film i en helt annan omfattning än tidigare, och den har gett oss chansen att omvärdera och återupptäcka vår historia. Precis så som framtiden förhoppningsvis kommer att utforska den tid som vi lever i just nu.
Författare: Lova Hagerfors, tidigare chef för Tillgängligt filmarv och Cinemateket, (2022).
Lästips:
- Binder, Michael, A Light Affliction: A History of Film Preservation and Restoration (USA: Lulu, 2014)
- Fossati, Giovanna, From Grain to Pixel: The Archival Life of Film in Transition (Amsterdam: Amsterdam University Press, 2009)
- Meden, Jurij, Scrathes and Glitches: Observations on Preserving and Exhibiting Cinema in the Early 21st Century (Wien: Austrian Film Museum, 2021)
- https://www.filminstitutet.se/sv/fa-kunskap-om-film/digitalisering-av-film/
- http://www.ace-film.eu/wp-content/uploads/2012/05/final_report_en.pdf.
- https://www.fiafnet.org/pages/Community/Code-Of-Ethics.html
Tid
Film består av och bearbetar tid. Trots det har många filmskapare ofta velat få oss att glömma den. En film får inte vara tråkig. Däremot får den vara lång, och filmerna blir bara längre och längre, samtidigt som vår samtid tycks bli mer och mer jäktig – så till den grad att vi numera kan konsumera TV i dubbel visningshastighet. Vi tycks jäkta, samtidigt som filosofer menar att vi inte har en framtid att jäkta mot. Kan filmens tidsliga förtätningar och fördröjningar lära oss något om den tid vi nu genomlever?
Vissa tidningar skriver numera ut hur lång tid det tar att läsa en viss text. Denna ska ta strax över nio minuter att läsa. Har du tid för det? Har du ingen disk som ska diskas, inget flöde att skrolla, ingen tvätt som ska hängas, ingen bok som ska läsas? Kanske ska du avvakta tills du har precis nio minuter utan något viktigare för dig? En plötslig tom lucka på bussen – eller i kön? Kanske bör du spara texten i en flik för en framtid som aldrig kommer, en framtid utan tid?
Människan har alltid mätt tid. Vi har tagit en mängd verktyg till hjälp för att göra det. Kalendrar, sol- och vattenur, timglas och klockor. Teknikens utveckling har både framtvingat och möjliggjort mer exakta typer av tidmätning och har också framtvingat en standardisering av tiden. I sin Tid för enhetlighet: Astronomerna och standardiseringen av tid i Sverige, skriver Gustav Holmberg och Johan Kärnfelt att soltiden hade gällt i Sverige innan järnvägsrälsen drogs genom landet. Den var dock lokal, och det skilde 24 minuter mellan Göteborg och Stockholm. Man bestämde då att tidtabellerna skulle anpassas efter Göteborgs tid. Detta ogillades såklart av stockholmare, vilket ledde till en ny reform, då man kompromissade och valde ut Örebros tid som standard för landet.
Detta skedde 1878. Sex år därefter hölls en konferens i Washington som syftade till att etablera en internationell standard och världen delades in i 24 tidszoner. Ytterligare elva år senare visade bröderna Lumière upp sin kinematograf för första gången, vars projicerade stillbilder gav illusion av både tid och rörelse, och därefter har filmen använts för att synliggöra tid, eller för att genom tidsmanipulationer synliggöra sådant som det blotta ögat inte kan uppfatta – som i reklamfilmen SAAB 7 km/tim – krock (1972), där en krocktest genomförs och filmas i ultrarapid, eller i Frederic Täckströms Ohyra (1980), där en tidsanda fångas genom en time-lapse-sekvens där ett hus på Väster i Malmö rivs.
En mängd uppfinningar hade dock föregått filmkameran som verktyg för att göra tiden synlig. Ett av många exempel är Jacques Barbeu du Bourgs Carte chronographique, en maskin som ursprungligen salufördes 1753 och som bestod av en pappersrulle som användaren kunde rulla fram och tillbaka, och därigenom skåda parallella historiska skeenden. Barbeu Du Bourg ville skapa ”en rörlig och levande bild” av historien, och därigenom göra den tillgänglig och gripbar för en större allmänhet. Behovet av att visualisera tiden blev större i och med industrialiseringens utbredning. F. W. Taylors lärling Frank B. Gilbreth tog bland annat fram kronocyklografen, ytterligare ett verktyg för att effektivisera industriella processer med hjälp av en visualisering av arbetarnas rörelser. Men vad skulle man göra med all denna bortrationaliserade tid? En logisk följd skulle kunna ha varit arbetstidsförkortning, men effektiviseringens syfte var inte att öka människans själsliga välbefinnande utan att öka intäkterna. Oavsett blev fritiden ett koncept, och i sin Förnuftig fritid (1946) förordad Bo Löfberg om rimliga fritidssysselsättningar medan Per Gunvall i Direktörn är upptagen (1945) presenterar en rad hobbys.
Mellan åren 1850 och 1900 hade Stockholms stad vuxit från strax över 93 000 invånare till runt 300 000. Från 1920- till 60-talet fördubblades invånarantalet från runt 400 000 till 800 000. I storstädernas luftförorenade trängsel hade miljontals människor sysselsatta med monotona arbeten samlats, och för att hålla dem på plats behövdes distraktion, förnöjelse, tidsfördriv. Lumières kinematograf kom därför lägligt och kunde tillsammans med nöjesfälten – som populariserades under samma era – lugna både industrins direktörer och statsapparatens ordningsväktare. Stadens (lockande) ljus innefattade såväl nöjesfältens som filmprojektorns lampor, och nya biografer byggdes i snabb takt. Inför Skandia-biografens öppnande 1923 gjordes en kort film med titeln Skandiabiografen om byggnationen, som både innefattar sekvenser uppspelade i dubbel hastighet för att skildra arbetets – och kanske även modernitetens – tempo, samt vackra bilder på köerna och vimlet på Drottninggatan.
Lumière-brödernas tidiga filmer återgav ofta händelser i realtid och i en tagning. Det var tåg som anlände till stationen, arbetare som lämnar fabriken och murar som revs (även om just denna även ska ha spelats upp baklänges, till publikens stora förtjusning). Även de tidigaste svenska filmerna bestod av entagningssekvenser, som Ernest Flormans Konungens af Siam landstigning vid Logårdstrappan (1897), den första svenska filmen någonsin gjord. Dessförinnan hade den tyska Max Skladanowsky filmat i Stockholm, men hans Komische Begegnungen im Tiergarten zu Stockholm (1896), som dock för ovanlighetens namn består av två tagningar (vilket eventuellt tyder på att filmen egentligen är två).
Det dröjde dock inte länge förrän filmskapare började kondensera tid, och 1920-talets stadssymfonier är ett utmärkt exempel på det. Ett senare experimentellt exempel ur den svenska filmhistorien är Peter Weiss och Hans Nordenströms En dag i staden (Världen genom kameraögat) (1956), där ett dygn i Stockholm gestaltas under loppet av tjugo minuter. Även Arne Sucksdorffs Människor i stad (1947) lånar stadssymfonins reducerande form.
Filmen har beskrivits som ett tidsbaserat medium och just frågan om varaktighet har behandlats av teoretiker. I en ofta citerad essä skrev kritikern och teoretikern André Bazin att ”filmen är objektivitet i tid”, och fortsatte med att förklara att “bilden av saker är numera bilden av deras varaktighet, som om förvandlingen har mumifierats”. Godard kan ha uttryckt det ännu tydligare när han felciterade en rad från Jean Cocteaus Orphée (1950) och beskrev det som att ”filmen är den enda konstformen som skildrar döden under arbete”. Filmen delar fotografiets ögonblicksskildring av något som inte längre är, men återger detta skeende i utdragen form – inte som moment, utan som varaktighet.
Trots att det är just tiden som gör filmen unik bland andra visuella konstformer har filmskapare ofta velat dölja den. Filmen skulle vara så eskapistisk att publiken inte ens skulle reflektera över eller känna vad den faktiskt erfor, och att göra en film där själva tiden spelar en större dramaturgisk roll kan tyckas ha varit otänkbart annat än i filmer där hjältarna kämpar mot klockan. Så tidigt som med Den stora tågplundringen (1903) populariserade Edwin S. Porter den tempo- och pulshöjande korsklippningen där två simultana händelser sammanförs (ofta som ett medel för att framhäva dramatik och höja tempo) trots att de olika händelserna på den faktiska filmremsan följer efter varandra.
Efter årtionden av reduktioner, kondenseringar, vridningar och vändningar så fick den lumièrska realtidstrogna ensekvensfilmen slutligen en renässans. Konstnären Andy Warhol var en av dess tidiga förfäktare, och i hans följd har bland annat César Galindo gjort sin fem minuter långa Fem minuter för Amerikas döda (1992) och Roy Andersson har arbetat med långa och långsamma tagningar, bland annat i reklamfilmsformatet, som i hans Lotto – Familjen (1985), en komisk skildring av ett förlorat ögonblick.
“Tid är pengar”, sägs det ibland, även om det såklart inte är sant. I en något tidigare reklamfilm, Jaffa – Klockan (1958), förvandlas tid till att vara: ett tvärsnitt av en apelsin som tar formen av en urtavla. Reklamsfilmsmakarna försöker övertyga sina åskådare att det alltid är “Jaffatid” – till och med innan läggdags, något dagens tandläkarkår förhoppningsvis skulle opponera sig mot. Filmen har berättat för oss hur vi bör tillbringa vår tid, men har den även gjort annat? Har den gett oss några verktyg till att förstå vår historia och samtid?
Dagens framstegs- och accelerationsvurm har enligt vissa filosofer gjort att vi har snabbspolat bort framtiden. I sin 24/7: Senkapitalismen och sömnens slut argumenterar konst- och medieteoretikern Jonathan Crary att den ständigt uppkopplade, arbetande och konsumerande människan lever i ett konstant nu, en “tid utan tid”. Andra tänkare som Franco “Bifo” Berardi, Mark Fisher och Jacques Rancière har varit inne på liknande tankar. Har filmens kommodifiering av tid möjligtvis varit medskapande till detta tillstånd? Har filmens visualisering av tid gett oss verktyg att ändå skönja en framtid?
Stefan Ramstedt, curator, Cinemateket, 2024
Denna text är en omarbetad version av en text ursprungligen skriven för Cinemateket. Läs mer om tid och höstens program på Cinemateket.se!
Lästips:
- Berardi, Franco “Bifo”, After the Future (2011)
- Crary, Jonathan, 24/7: Senkapitalismen och sömnens slut (2013)
- Doane, Mary Ann, The Emergence of Cinematic Time: Modernity, Contingency, The Archive (2002)
- Furguson, Stephen, “Jacques Barbeu-Dubourgs Carte chronographique från 1753” i Tydningen nr. 48/49 (2024)
- Holmberg, Gustav och Johan Kärnfelt, Tid för enhetlighet: Astronomerna och standardiseringen av tid i Sverige (2019)
- Rancière, Jacques, Modern Times (2022)