Skandiabiografen Filmarkivet.se — Hundra år i rörliga bilder
För att se filmer på Filmarkivet.se behöver du en webbläsare som stöder HTML5/MP4 eller Flash/javascript.

Skandiabiografen (1923)

Nervös brådska bland ställningar och målarpytsar i salongen och foajén i nybyggda Skandiabiografen. Avsnitt med dubbel hastighet illustrerar jäktet. Filmen avslutas med en Victor Bergdahl-teckning: Kapten Grogg kastar upp Kalle på sina axlar. Kalle skriver: Skandia-Revyn.

En tid innan biografen Skandia öppnade 1923 på Drottninggatan, spelade SF in ett filmreportage kring förberedelserna med den nya, moderna bion. Skandia var tidens mest originella biograf, inredd av Gunnar Asplund.

En nervös brådska råder bland ställningar och målarpytsar i salongen och foajén i den nybyggda biografen. En loge dekoreras. En sekvens i snabb hastighet illustrerar jäktet när stolarna kommer på plats i salongen.

Filmen utvecklas till en presentation av biografindustrins infrastruktur. Vi ser Oscar Hemberg, chef för SF:s Stockholmsbiografer, när han talar i telefon. SF-schefen Charles Magnusson skymtar i en kort sekvens. Biografpiccolos står i rad och blir inspekterade. Sömmerskor syr dekorationer medan orkesterledaren Otto Peter Trobäck drillar orkestern.

Vi får också se bilder från folklivet på Drottninggatan och hur människor ställer sig i kö utanför biografen.

Filmmediet var inte längre nytt utan hade nu några år på nacken. Nästa stora händelse inom mediet är ljudfilmen som ligger cirka sju år fram i tiden. En innovation som bland annat innebar att orkesterledare Trobäck och hans musiker inte längre behövdes.

Vackra Skandiabiografen är en av få bevarade Stockholmsbiografer och är väl värd ett besök.

SE ANDRA FILMER I NÄRHETEN

Laddar kartan...
Laddar filmer...

    Tema Filmmusik innan ljudfilmen

    Filmmediet var under det första decenniet ett nöje som av en del likställdes med gyckelspel. Det var enligt samtida tyckare underhållning för barn och mindre kultiverade. Många gjorde sin första bekantskap med film på marknadsdagar som i en film från Trelleborgs marknad 1914 där vi ser fyra varietéartister spela och framträda framför ”Bazar-Biografen”. Filmens associering med marknader och varietéframträdanden fick mången förståsigpåare att nedvärdera mediet. I en anekdotisk tillbakablick om filmmediets första 30 år skriver till exempel signaturen Bunny följande år 1926 i tidskriften Filmteknik:

    “Men egentligen var det på den tiden ett mindervärdigt nöje för oss äldre, ett nöje som vi dock någon gång nedlät oss besöka i sällskap med våra barn för att på ett enkelt och billigt sätt roa dem. Själva ledo vi fruktansvärt vid dessa besök. Ögonen tårades av suddig flimrande film och vi våndades svårligen av det skrällande pianoklinket. Våra nerver skälvde av smärta, då och då kulminerande i en chock så vi hoppade högt upp i luften. Chocken åstadkoms av bullergrabbarna som bakom duken på ett mycket kraftigt sätt sökte ge auditoriet illusionen av ’talande’ film. Vilket oväsen. Hundskall, visslingar, tjut, krossande av porslin, åska, smällar, dunsar och brak – en jazzorkester i våra dagar är en smekande symfoni i jämförelse med vad dessa grabbar åstadkommo på den tiden. Biografen kallades populärt för ’låda’ och ger en god antydan om dåtida lokalförhållanden. Men våra ungar hade kungligt roligt och det var huvudsaken.”

    Anekdotiska texter och samtida uttalanden om det nya mediet ska därför tas för vad de ofta är – ett uttryck för oförståelse färgat av vad som ansågs vara finkultur. 1800-talets senare decennier och sekelskiftet 1900 hade inneburit en förändrad värld. Filmmediet utgjorde här en populär kulturell yttring av alla dessa tekniska framsteg. Ett tacksamt medium att kritisera och ironisera av de som kände att tiden sprang ifrån dem. Oavsett hur väl utfört pianoackompanjemangen på biograferna än var skulle ”klinket” alltid i ljuset av denna utveckling också uppfattas som ”skrällande”.

    Filmexempel från olika marknader och ett citat som det ovan nämnda är, trots sin ton, upplysande för hur visningar av film utfördes. Den tysta filmen kombinerades med både ljudeffekter och musik utförda på plats i lokalen. Stum blev inte filmen förrän ljudfilmen slog igenom i slutet av 1920-talet. Till eftervärlden är det däremot endast bilderna som har bevarats. Musiken som spelades till filmerna försvann samtidigt som den utfördes. Noter och grammofoninspelningar av populära melodier finns däremot bevarade. Tillsammans med musikers anteckningar och deras uttalanden ger detta en vägledning. På Filmarkivet.se har flera stumfilmer musiksatts. Dessa är dock endast illustrativa exempel, komponerade i vår tid, och ska inte tas för hur det verkligen lät när filmen visades på biografen. Filmen Marknadsfilm från Falkenberg från 1905 har exempelvis getts en lugn, melankolisk musik. Enligt bevarade källor är detta troligen långt ifrån hur en musiker 1905 skulle ha spelat till en film om en dag på marknaden.

    En nyckel till förståelsen av musikanvändningen på svenska biografer och filmmusikens utveckling överhuvudtaget är kvinnliga musikers betydelse – ett föga utforskat ämne i Sverige. Om söner till musiker under 1900-talets början tog plats i de mer framstående kapellen och orkestrarna var det döttrarna som ofta engagerades på biograferna. Och som Laraine Porter har visat för situationen i Storbritannien erbjöd den snabbt framväxande biografkulturen och bristen på etablerade strukturer en möjlighet för kvinnliga musiker. Av biografprogram och andra källor såsom personalförteckningar framgår nämligen att flertalet biografmusiker var kvinnor. En del kvinnor nådde också en ställning som kapellmästare såsom Greta Håkansson på biografen Påfågeln i Stockholm 1928.

    Till övervägande del bestod ackompanjemanget vid tidiga filmvisningar av levande musik, ofta i form av ett piano eller en violin. Förutom levande musik användes även självspelande instrument och grammofon. Före 1910 är det däremot vanskligt att med säkerhet uttala sig om var i programmen musiken bereddes plats. Musik hade ofta en egen punkt i programmen och det ser ibland ut som att musiken enbart användes när projektorn skulle laddas om. Det är således svårt att med säkerhet uttala sig om musikens plats, form och framförande under åren när biografkulturen växte fram. Klart är att biografprogrammen i Sverige fram till cirka 1910 kännetecknades av mångfald. Här utgjorde även de så kallade gästspelen, bestående av allsköns underhållare, ofta med ackompanjerande musik, en viktig del av programmen.

    Det levande ackompanjemanget var däremot mer intrikat än vad anekdoten i citatet ovan vill göra gällande. Förvisso var en del musikers ackompanjemang till en början ganska självständigt vis-à-vis bilderna och kunde till och med vara relativt motsägelsefullt gentemot filmens bilder. Många musiker såg dock tidigt musikens viktiga funktion för att dra in publiken i filmens illusion med hjälp av kontinuerlig och passande musik. Utvecklingen under 1910-talet pekade mot ett alltmer förfinat och genomarbetat ackompanjemang.

    Ett exempel av denna utveckling framgår av en ledare i Filmbladet 1920 där vikten av att musikfrågan diskuterades på djupet påtalades. Skribenten framhöll att musiken ”blivit ett nödvändigt komplement till filmförevisningen [då] den måste i viss mån ersätta frånvaron av det talade ordet och skänka publiken den stämning som filmframställningen kräver”. Enligt ledaren hade de stora biografpalatsen i Stockholm och i de större städerna löst denna fråga genom förstklassiga orkestrar under ledning av kapellmästare med erkänd musikalisk skicklighet. Bland filmerna på Filmarkivet.se framgår detta till exempel vid invigningen av Skandiabiografen där Otto Trobäck ses öva med sin orkester. Den kanske mest kände var Rudolf Sahlberg på Röda Kvarn i Stockholm.

    Dessa orkesterledare var kompositörer i egen rätt och komponerade inte sällan självständig musik till de större filmerna – inte minst till svenska filmer. Den beledsagande musiken på dessa biografer utmärkte sig enligt en dåtida skribent ”lika mycket för sin konstnärlighet som för sin lämpliga anpassning till innehållet i de framförda filmerna”. Detta lät sig göras då de stora biograferna som regel hade sitt program bestämt långt i förväg, varigenom kapellmästaren gavs tillfälle att på förhand se programmet och därmed kunde planera ackompanjemanget. På mindre biografer hade kapellmästaren däremot ingen eller liten kännedom om den film denne skulle sätta musik till. Det blev därmed svårt att fånga en films atmosfär och använda lämplig musik. Denne kapellmästare fick istället efter bästa förmåga försöka tillse så att inga ”påtagliga störningar ifrågakomma”.

    Teknologiskt kan 1920-talet ses som en slutpunkt på den period som inleddes i slutet av 1800-talet. I allt större utsträckning mekaniserades musiken. Hastigheten på denna utveckling ökade markant och populariserades genom radions musikprogram som på allvar slog igenom på 1920-talet. Personer med radiolicens i Sverige ökade tiofaldigt under andra hälften av 1920-talet och uppgick då till cirka 400 000. Radion och den ökade utgivningen av grammofonskivor påverkade även vilken musik som framfördes på biograferna och en kamp inleddes där klassisk instrumentalmusik ställdes mot ”all that jazz”. Termen ”jazz” kom i Sverige att få en bred betydelse och användes som slagträ i kulturlivet på 1920-talet. Förutom att associeras med ett urbant liv kom jazz även att kopplas ihop med amerikanisering, radions utveckling och de alltmer ökande grammofoninspelningarna av schlagermelodier. Från etablerat håll sågs denna utveckling som ett uttryck för en sänkning av svensk musikkultur. Biograferna blev därmed under 1920-talet en av de platser där denna diskussion ljudligt kom att föras.

    Text: Christopher Natzén, redaktionen Filmarkivet.se, 2020

    Lästips:

    Tema Filmstaden 100 år

    Film, dessa oregerliga rörliga bilder som väckte både fasa och beundran, hade nått en viss konstnärlig legitimitet i Sverige under det sena 1910-talet, främst tack vare två regissörer och filmpionjärer: Victor Sjöström och Mauritz Stiller. Tillsammans med fotografen Julius Jaenzon och Selma Lagerlöfs berättelser hade de skapat filmhistoria i en ateljé på Lidingö. Men det började bli för trångt på Lidingö. Med sikte på stjärnorna och den utländska marknaden inhandlades i rask takt ett avskilt skogsområde i Råsunda utanför Stockholm och där byggdes Filmstaden – Sveriges Hollywood.

    År 1920 invigdes Filmstaden, det nybildade filmbolaget Svensk Filmindustris flaggskepp och stolthet. Från början bestod Filmstaden av ett tiotal byggnader: Man gick in genom de sirligt utformade järngrindarna och inom synhåll låg de två ateljéerna med sina imponerande glastak, laboratoriet, husen med loger, kontor och arbetsrum, verkstäder och förråd, och så personalrestaurangen uppe i backen till höger. Den nybyggda Filmstaden kan beskådas i Veckorevy 1920-03-01, som visar hur de uteslutande manliga gästerna väller in under portalen och bjuds på smörgåsbord bland kulisserna i Stora ateljén. Tre år år senare återfinns ett lika ståtligt party i Veckorevy 1923-05-28, men denna gång i Filmstadens lummiga parkgrönska. I båda dessa journalfilmer syns den glade och stolte filmbolagschefen Charles Magnusson, mannen som bildade Svensk Filmindustri och lät bygga Filmstaden.

    I Veckorevy 1935-02-18 får vi följa med på en flygtur över Filmstaden. I ett vintervitt landskap syns Lilla och Stora ateljén som nyligen fått sina glastak övertäckta eftersom ljudfilmen krävde att man ljudisolerade. Vi får veta att just nu spelar regissören Gustaf Molander in Swedenhielms. Molander var den regissör som gjorde flest filmer i Filmstaden: 63 enligt honom själv, 70 om man räknar in de manus som filmades av andra. Det märkvärdiga är att, bortsett från skogen som försvunnit och Solna stad som växt upp runt omkring Filmstaden, mycket är sig likt idag. Åtminstone närmast portalen, som står kvar än idag, tillsammans med åtta av de hus som byggdes 1920.

    Under de drygt 50 år som Filmstaden var Sveriges Hollywood producerades över 400 långfilmer och minst lika många kortfilmer av Svensk Filmindustri och andra bolag som hyrde in sig i ateljéerna. Mot slutet av Filmstadens storhetstid fanns ett fyrtiotal byggnader innanför dessa ”stadsgränser”, men i slutet av 70-talet upphörde Svensk Filmindustri med sin inspelningsverksamhet där. Det var här som många av svensk films stora klassiker spelades in, alltifrån Victor Sjöströms Körkarlen (1921) till Tage Danielssons Att angöra en brygga (1965), via Ingmar Bergmans mästerverk som Det sjunde inseglet (1957) och Smultronstället (1957). Men också publikfavoriter som Pensionat Paradiset (1937), Driver dagg, faller regn (1946), filmerna med Ingrid Bergman, Nils Poppe, Hasse Ekman och Sickan Carlsson…

    Svensk Filmindustri fyllde tio år 1930 och från detta år finns filmen Kring S.F. Jubileet, som innehåller scener från guldålderns filmer och glimtar av Mauritz Stiller, Victor Sjöström och Julius Jaenzon i arbete. År 1938, då Selma Lagerlöf fyllde 80 år, gjordes en kortfilm om henne med klipp ur många av de filmer som gjorts på hennes berättelser under de gyllene stumfilmsåren. I en annan film, Vi och våra hus – en film om fastighetsägaren Hufvudstaden (1941), bjuds vi på vackra bilder från dåvarande SF-chefen Olof Anderssons kontor på Kungsgatan i Stockholm, men också på bilder från en trickfilmsinspelning i Stora ateljén. Kortfilmen Katt över vägen (1937) ger både en bild av hur en filminspelning kunde gå till och är ett brandtal för filmen som konst. Filmen gjordes kort efter den berömda debatten i Konserthuset då kulturetablissemanget dömde ut svensk film som ”en skamfläck för svensk kultur.”

    De så kallade journalfilmerna bestod av reportage och kortfilmer som visades som förfilm på bio. Svensk Filmindustri producerade journalfilm redan på 1920-talet och deras Veckorevyer var ett välbekant inslag på bolagets biografer över hela landet mellan 1930 och 1960. Journalfilmsredaktionen bestod av fyra redaktörer, tillika mångsysslare inom svensk film: Gunnar Skoglund, Nils Jerring, Knut Martin och Erik ”Bullen” Berglund. I kortfilmen SF-färden ut i världen (1934) presenterar de sig själva och hur arbetet går till. I uppgifterna ingick inte bara att producera egna filmer utan också att redigera filmer som köpts in från utlandet – en inte nog så delikat uppgift under andra världskriget när svensk film skulle förhålla sig neutral.

    Svensk Filmindustri insåg tidigt betydelsen av att marknadsföra sig själv. Många av de kortfilmer som visades som förfilmer på bio var i själva verket reklam för bolagets kommande filmer, som bilderna från repetitionerna från Hasse Ekmans musikalfilm Jazzgossen som pågick för fullt i Stora ateljén 1958. Andra kortfilmer var regelrätt reklam för bolagets biografer ute i landet, som bilderna från invigningen av Skandia i Stockholm 1923 och Palladium i Helsingborg 1935. Med tiden, och inte minst efter det att Ingmar Bergman nått världsberömmelse med filmer som spelats in i Filmstaden, blev tonläget mindre spänt. Se till exempel i Veckorevy 1958-05-05 från prisutdelningen av Mauritz Stillerstatyetten (det svenska filmpriset före Guldbaggen) där Gunnar Björnstrand, Ingmar Bergman och Arne Sucksdorff med lyckliga leenden mottog priser för sina insatser inom svensk film. Regelrätta reklamfilmer producerades också i Filmstaden, som till exempel för tvålen Lux med Christina Schollin. Även Ingmar Bergman gjorde i början av 50-talet nio finurliga reklamfilmer för tvålen Bris.

    Filmstaden var i mångt och mycket en arbetsplats för män, hantverkskunniga män och konstnärliga män. Men om man letar hittar man även kvinnor som utmärkte sig bakom kameran i Filmstaden. I Veckorevy 1953-01-19 och Veckorevy 1955-03-28, där världsstjärnor som Ingrid Bergman respektive Gregory Peck gästar Filmstaden, ser vi kontorschefen Ruth Malmsten och hennes personal som nyfiket kikar ut genom fönstren på det så kallade administrationshuset. Filmstaden hade en kvinna som under 30-talet uppbar rollen som konstnärlig ledare – dåtidens kreativa producent. Hon hette Karin Swanström och hennes bakgrund liknade Victor Sjöströms och Mauritz Stillers: Hon var såväl skådespelerska som regissör, men hade även varit chef för det kortlivade bolaget Bonnierfilm. Swanström regisserade visserligen inga filmer själv under denna tid, men hon syntes ofta på vita duken – och i en och annan journalfilm. I Veckorevy 1935-01-07 tar hon farväl av Tutta Rolf, dåtidens stora SF-stjärna, som var på väg till Hollywood.

    Det fanns dock även kvinnor i Filmstaden som regisserade. En av dem var Kaj Tenow, som var verksam både som skådespelerska, speaker och kortfilmsregissör. Bland Tenows filmer kan två från beredskapsåren nämnas, Den sparade poängen (1942) och Eld, lera och människor (1942). En annan kvinnlig filmregissör var pedagogen Margaretha Rosencrantz, som regisserade den charmiga barnfilmen Kuckelikaka och den intressanta Att undervisa med film. En av de mer svårfångade kvinnorna i svensk filmhistoria är Stina Bergman. Hon var chef för SF:s manuskriptavdelning i många år. I Veckorevy 1945-12-26 syns hon då hon leder en lapptäcksverkstad till förmån för Rädda Barnen. En av de främsta svenska filmregissörerna överhuvudtaget under 1900-talet var Mai Zetterling, men när hon som omskriven filmstjärna återvände till Filmstaden 1957 för en ny filmroll, nämns ingenting i Veckorevy 1957-10-14 om hennes planer på att bli filmregissör.

    Lektionerna i svensk filmhistoria finns också på andra håll på Filmarkivet.se, som i Ingmar Bergmans bakomfilmer, som han lät göra under inspelningen till flera av sina filmer. Dessa filmer, som innehåller åtskilliga inslag från Filmstaden, var mer som filmade dagboksanteckningar och var inte avsedda för att visas på bio. Idag fungerar de som inblickar i en tillfällig, närmast spontan historieskrivning om det många gånger mödosamma hantverk som filmarbete var och är, och hur arbetet och livet mellan tagningarna kunde te sig under drömfabriksåren.

    Text: Mikaela Kindblom, filmhistoriker, författare och guide på Stiftelsen Filmstadens kultur, 2020

     

    Lästips:

    • Bergman, Ingmar, Arbetsboken 1955-1974 (Norstedts: 2018)
    • Forslund, Bengt, Victor Sjöström – hans liv och verk (Bonniers: 1980)
    • Forslund, Bengt, Molander, Molander, Molander – en släktkrönika med tonvikt på Gustaf och Olof Molander (Carlssons Bokförlag: 2003)
    • Furhammar, Leif, Filmen i Sverige – en historia i tio kapitel och en fortsättning (Dialogos Förlag: 2003)
    • Gustafsson, Fredrik, The man from the third row – Hasse Ekman, Swedish cinema and the long shadow of Ingmar Bergman (Longhahn Books: 2016)
    • Jönsson, Mats och Snickars, Pelle (red.), ”Skosmörja eller arkivdokument?” Om filmarkivet.se och den digitala filmhistorien, (Mediehistoriskt Arkiv 22/ Kungliga biblioteket: 2012)
    • Kindblom, Mikaela, Den svenska drömfabriken – historien om Filmstaden i Råsunda(Stockholmia Förlag: 2015)
    • Molander, Gustaf, Jag minns så gärna (Albert Bonniers Förlag: 1970)
    • Sjöholm, Carina, Gå på bio – rum för drömmar i folkhemmets Sverige (Brutus Östlings Bokförlag Symposion: 2003)
    • Werner, Gösta, Den svenska filmens historia: En översikt (Stockholm: PAN/Norstedt, 1970)

      Vet du något mer om denna film?

      Skicka gärna informationen till oss, så kontaktar vi dig om vi har några ytterligare frågor. Tack på förhand!