Tema Filmmusik innan ljudfilmen

Filmmediet var under det första decenniet ett nöje som av en del likställdes med gyckelspel. Det var enligt samtida tyckare underhållning för barn och mindre kultiverade. Många gjorde sin första bekantskap med film på marknadsdagar som i en film från Trelleborgs marknad 1914 där vi ser fyra varietéartister spela och framträda framför ”Bazar-Biografen”. Filmens associering med marknader och varietéframträdanden fick mången förståsigpåare att nedvärdera mediet. I en anekdotisk tillbakablick om filmmediets första 30 år skriver till exempel signaturen Bunny följande år 1926 i tidskriften Filmteknik:

“Men egentligen var det på den tiden ett mindervärdigt nöje för oss äldre, ett nöje som vi dock någon gång nedlät oss besöka i sällskap med våra barn för att på ett enkelt och billigt sätt roa dem. Själva ledo vi fruktansvärt vid dessa besök. Ögonen tårades av suddig flimrande film och vi våndades svårligen av det skrällande pianoklinket. Våra nerver skälvde av smärta, då och då kulminerande i en chock så vi hoppade högt upp i luften. Chocken åstadkoms av bullergrabbarna som bakom duken på ett mycket kraftigt sätt sökte ge auditoriet illusionen av ’talande’ film. Vilket oväsen. Hundskall, visslingar, tjut, krossande av porslin, åska, smällar, dunsar och brak – en jazzorkester i våra dagar är en smekande symfoni i jämförelse med vad dessa grabbar åstadkommo på den tiden. Biografen kallades populärt för ’låda’ och ger en god antydan om dåtida lokalförhållanden. Men våra ungar hade kungligt roligt och det var huvudsaken.”

Anekdotiska texter och samtida uttalanden om det nya mediet ska därför tas för vad de ofta är – ett uttryck för oförståelse färgat av vad som ansågs vara finkultur. 1800-talets senare decennier och sekelskiftet 1900 hade inneburit en förändrad värld. Filmmediet utgjorde här en populär kulturell yttring av alla dessa tekniska framsteg. Ett tacksamt medium att kritisera och ironisera av de som kände att tiden sprang ifrån dem. Oavsett hur väl utfört pianoackompanjemangen på biograferna än var skulle ”klinket” alltid i ljuset av denna utveckling också uppfattas som ”skrällande”.

Filmexempel från olika marknader och ett citat som det ovan nämnda är, trots sin ton, upplysande för hur visningar av film utfördes. Den tysta filmen kombinerades med både ljudeffekter och musik utförda på plats i lokalen. Stum blev inte filmen förrän ljudfilmen slog igenom i slutet av 1920-talet. Till eftervärlden är det däremot endast bilderna som har bevarats. Musiken som spelades till filmerna försvann samtidigt som den utfördes. Noter och grammofoninspelningar av populära melodier finns däremot bevarade. Tillsammans med musikers anteckningar och deras uttalanden ger detta en vägledning. På Filmarkivet.se har flera stumfilmer musiksatts. Dessa är dock endast illustrativa exempel, komponerade i vår tid, och ska inte tas för hur det verkligen lät när filmen visades på biografen. Filmen Marknadsfilm från Falkenberg från 1905 har exempelvis getts en lugn, melankolisk musik. Enligt bevarade källor är detta troligen långt ifrån hur en musiker 1905 skulle ha spelat till en film om en dag på marknaden.

En nyckel till förståelsen av musikanvändningen på svenska biografer och filmmusikens utveckling överhuvudtaget är kvinnliga musikers betydelse – ett föga utforskat ämne i Sverige. Om söner till musiker under 1900-talets början tog plats i de mer framstående kapellen och orkestrarna var det döttrarna som ofta engagerades på biograferna. Och som Laraine Porter har visat för situationen i Storbritannien erbjöd den snabbt framväxande biografkulturen och bristen på etablerade strukturer en möjlighet för kvinnliga musiker. Av biografprogram och andra källor såsom personalförteckningar framgår nämligen att flertalet biografmusiker var kvinnor. En del kvinnor nådde också en ställning som kapellmästare såsom Greta Håkansson på biografen Påfågeln i Stockholm 1928.

Till övervägande del bestod ackompanjemanget vid tidiga filmvisningar av levande musik, ofta i form av ett piano eller en violin. Förutom levande musik användes även självspelande instrument och grammofon. Före 1910 är det däremot vanskligt att med säkerhet uttala sig om var i programmen musiken bereddes plats. Musik hade ofta en egen punkt i programmen och det ser ibland ut som att musiken enbart användes när projektorn skulle laddas om. Det är således svårt att med säkerhet uttala sig om musikens plats, form och framförande under åren när biografkulturen växte fram. Klart är att biografprogrammen i Sverige fram till cirka 1910 kännetecknades av mångfald. Här utgjorde även de så kallade gästspelen, bestående av allsköns underhållare, ofta med ackompanjerande musik, en viktig del av programmen.

Det levande ackompanjemanget var däremot mer intrikat än vad anekdoten i citatet ovan vill göra gällande. Förvisso var en del musikers ackompanjemang till en början ganska självständigt vis-à-vis bilderna och kunde till och med vara relativt motsägelsefullt gentemot filmens bilder. Många musiker såg dock tidigt musikens viktiga funktion för att dra in publiken i filmens illusion med hjälp av kontinuerlig och passande musik. Utvecklingen under 1910-talet pekade mot ett alltmer förfinat och genomarbetat ackompanjemang.

Ett exempel av denna utveckling framgår av en ledare i Filmbladet 1920 där vikten av att musikfrågan diskuterades på djupet påtalades. Skribenten framhöll att musiken ”blivit ett nödvändigt komplement till filmförevisningen [då] den måste i viss mån ersätta frånvaron av det talade ordet och skänka publiken den stämning som filmframställningen kräver”. Enligt ledaren hade de stora biografpalatsen i Stockholm och i de större städerna löst denna fråga genom förstklassiga orkestrar under ledning av kapellmästare med erkänd musikalisk skicklighet. Bland filmerna på Filmarkivet.se framgår detta till exempel vid invigningen av Skandiabiografen där Otto Trobäck ses öva med sin orkester. Den kanske mest kände var Rudolf Sahlberg på Röda Kvarn i Stockholm.

Dessa orkesterledare var kompositörer i egen rätt och komponerade inte sällan självständig musik till de större filmerna – inte minst till svenska filmer. Den beledsagande musiken på dessa biografer utmärkte sig enligt en dåtida skribent ”lika mycket för sin konstnärlighet som för sin lämpliga anpassning till innehållet i de framförda filmerna”. Detta lät sig göras då de stora biograferna som regel hade sitt program bestämt långt i förväg, varigenom kapellmästaren gavs tillfälle att på förhand se programmet och därmed kunde planera ackompanjemanget. På mindre biografer hade kapellmästaren däremot ingen eller liten kännedom om den film denne skulle sätta musik till. Det blev därmed svårt att fånga en films atmosfär och använda lämplig musik. Denne kapellmästare fick istället efter bästa förmåga försöka tillse så att inga ”påtagliga störningar ifrågakomma”.

Teknologiskt kan 1920-talet ses som en slutpunkt på den period som inleddes i slutet av 1800-talet. I allt större utsträckning mekaniserades musiken. Hastigheten på denna utveckling ökade markant och populariserades genom radions musikprogram som på allvar slog igenom på 1920-talet. Personer med radiolicens i Sverige ökade tiofaldigt under andra hälften av 1920-talet och uppgick då till cirka 400 000. Radion och den ökade utgivningen av grammofonskivor påverkade även vilken musik som framfördes på biograferna och en kamp inleddes där klassisk instrumentalmusik ställdes mot ”all that jazz”. Termen ”jazz” kom i Sverige att få en bred betydelse och användes som slagträ i kulturlivet på 1920-talet. Förutom att associeras med ett urbant liv kom jazz även att kopplas ihop med amerikanisering, radions utveckling och de alltmer ökande grammofoninspelningarna av schlagermelodier. Från etablerat håll sågs denna utveckling som ett uttryck för en sänkning av svensk musikkultur. Biograferna blev därmed under 1920-talet en av de platser där denna diskussion ljudligt kom att föras.

Text: Christopher Natzén, redaktionen Filmarkivet.se, 2020

Lästips:

Visar 1-5 av 5 filmer