Eld, lera och människor Filmarkivet.se — Hundra år i rörliga bilder
För att se filmer på Filmarkivet.se behöver du en webbläsare som stöder HTML5/MP4 eller Flash/javascript.

Eld, lera och människor (1942)

Om Gustavsbergs porslinsfabrik, med bl a Wilhelm Kåge, Stig Lindberg och Berndt Friberg. Denna film restaurerades digitalt av Svenska Filminstitutet 2018.

När filmen gjordes hade Kooperativa Förbundet ägt den anrika porslinsfabriken på Värmdön öster om Stockholm i fem år. Gustavsberg upplevde en guldålder inledd under den konstnärliga ledaren Wilhelm Kåge som anställts 1917. Under Kåges tid började Gustavsberg framgångsrikt förse svenskarna med både robust elegant folkhemsporslin och konstkeramik som de gröna, silvermålade Argenta-pjäserna. Kåge hade också startat Gustavsbergs Studio, ett "estetiskt laboratorium" där formgivarna fick fria händer att skapa keramiska konstverk som skulle inspirera till lönsam serieproduktion. Det är emellertid ett tronskifte på gång. I filmen syns Kåge sitta och måla fajansvaser med sin skyddsling och blivande efterträdare Stig Lindberg. Keramiken är färgstark och världskriget verkar mycket långt borta. När Lindberg tog över 1949 fortsatte storhetstiden och porslinsproduktionen styrdes in på stordrift av lekfull, mönsterprydd bruksvara; vilket även gällde det nya materialet plast. Lindberg kom att stanna på Gustavsberg till sin död 1982, men arbetade även som inspirerande lärare på Konstfack under 1960-talet. När konkurrensen från billigare varor från andra delar av världen blev för svår gick det inte att hålla liv i produktionen, varpå de svenska porslinsfabrikerna Gustavsberg och Rörstrand reducerades till varumärken inom stora koncerner. Gustavsbergs porslinsfabrik lades ner 1994. Tillverkningen av det ankarmärkta sanitetsgodset blev kvar i Gustavsberg men sker numer i tyska Villeroy & Bochs regi. I en del av den gamla fabriken har några f.d. anställda startat nytillverkning av bl.a. vissa av Lindbergs klassiska mönster. De gamla ateljéerna huserar frilansande keramiker och konstnärer. Hela hamn- och fabriksområdet har rustats upp och innehåller 2011 både museum, konsthall, restauranger, affärer och bostäder. KF:s uppvisningsfilm om bruksorten som mönstersamhälle och företaget Gustavsberg i dåtid och nutid avslutas stilenligt med bilder av mästerdrejaren Berndt Friberg som gör en vas.

SE ANDRA FILMER I NÄRHETEN

Laddar kartan...
Laddar filmer...

    Tema Alva Lundin

    Alva Lundin (1889-1972) utbildade sig på Tekniska skolans (föregångare till Konstfack) kvinnliga avdelning i Stockholm, där hon studerade praktiska konstnärliga tekniker som figur- och landskapsmålning, typografi och kalligrafi. Under sent 1910-tal startade hon det typografiska formgivningsföretaget Lundins Ritbyrå tillsammans med maken Sven. 1919 engagerades hon av Svensk Filmindustri som mellantextdesigner till Mauritz Stillers Herr Arnes pengar (1919). Året därpå, då hon gjorde mellantexterna till samma regissörs Erotikon (1920), bidrog hon med sina textkort, innehållande lekfullt humoristiska illustrationer, till denna films ryktbarhet och klassikerstatus som modernt ironisk kärlekskomedi. Branschtidningen Filmnyheter skrev: ”Erotikon är alldeles uppenbart ett försök att skapa en svensk filmkomedi som är elegant och välgjord i minsta detalj och ända ner till texterna är resultatet en framgång. Dessa kommentarer som beledsagar handlingen är precis som de ska vara: snärta skickliga och roliga. Och ovanpå detta har de utförts med typografisk finess av fru Alva Lundin. Hon förtjänar stort beröm.” Alva Lundin fortsatte att arbeta för Svensk Filmindustri som mellantext- och förtextdesigner under hela sitt yrkesliv och blev en av de flitigaste och minst kända filmarbetarna i svensk filmhistoria. Förtexterna var generellt sett utformade med sirlig text på kartonger som övertonades eller rullades neråt och Alva Lundins förtexter följde ofta den mallen. Under 1940-talet börjar förtexterna att lämna kartongstadiet och tilläts ett större konstnärligt svängrum. Detta märks till exempel i Hasse Ekmans Banketten (1948) och i Ingmar Bergmans Törst (1949) där förtexterna läggs direkt på en rörlig bild. Ibland kunde förtexterna även skapa en kommentar till den kommande filmen, som i Alf Sjöbergs Fröken Julie (1951). Alva Lundin har kallats “nestorn bland svenska filmkalligrafer” och hon arbetade med i stort sett alla verksamma regissörer under studioerans storhetstid. Hon anlitades även av de flesta av dåtidens verksamma filmbolag, som Terrafilm, Sandrews och Nordisk Tonefilm. Hon var oerhört produktiv, och mellan 1919 och 1960 skapade hon förtexter åt närmare 500 långfilmer och till ett mycket stort antal kortfilmer, journalfilmer, informationsfilmer och beställningsfilmer. Detta utgör en viktig påminnelse att mellantexter fortsatte att spela en viktig roll i ett omfångsrikt filmmaterial långt efter att ljudfilmen gjort denna specifika konstform mindre framträdande inom den långa fiktionsfilmen. I Alva Lundins imponerande meritlista återfinns de flesta av den svenska långfilmens klassiker, som Gustaf Molanders En stilla flirt (1934) och Intermezzo (1936), Gustaf Edgrens Driver dagg faller regn (1946), Hasse Ekmans Fram för lilla Märta (1945) och Flicka och hyacinter  (1950), Arne Mattssons Hon dansade en sommar (1951) samt Ingmar Bergmans Gycklarnas afton (1953). Bland kortfilmerna hittar vi den experimentella Gamla Stan (1931), julklassikern Tomten (1941), den oscarsbelönade Människor i stad (1947) av Arne Sucksdorff och Gösta Werners Att döda ett barn (1953). Ingmar Bergman, som hade svårt för de traditionella förtexterna, anlitade Alva Lundin endast till fyra av sina långfilmer. Dock gav han Alva Lundin ansvaret för designen av de nio reklamfilmer som han gjorde för tvålmärket Bris 1951-1953. Alva Lundins sista film som förtextdesigner var 1960 för kortfilmen Nybyggarna i Faxälven , en dokumentärfilm om bäverbeståndet i Ångermanland som kommer att läggas ut på Filmarkivet.se inom kort. Text: Mikaela Kindblom, filmpedagog och filmhistoriker, 2011, med tillägg av Kajsa Hedström, ansvarig utgivare, Filmarkivet.se, 2020 Lästips:

    • Bull, Sofia, "Artistic titles in artistic films!: Investigating Swedish art-titles and the case of Alva Lundin", Sofia Bull och Astrid Söderbergh Widding (red.), Not so silent: Women in cinema before sound (Stockholm: Acta Universitatis Stockholmiensis, 2010)
    • Dupré la Tour, Claire. “Intertitles and titles.”, Richard Abel (red.), Encyclopedia of Early Cinema (London: Routledge, 2005)
    • “En Kartongartist för svenska filmtexter: Lundins ritbyrå med Fru Alva Lundin i spetsen.” Filmnyheter nr 11, 1924
    • Wickbom, Ulf, Alva och Sven Lundin: mest om Alva. Hon blev berömd som en av de kvinnliga pionjärerna inom stumfilmen (2015)

    Tema Kvinnliga regissörer

    Under rubriken Kvinnliga regissörer har vi försökt samla alla filmer av och relaterade till de kvinnliga regissörer som finns representerade på Filmarkivet.se. Kvinnors plats i filmarkivet Om kvinnorna varit undanskymda i spelfilmshistorien är de än mer osynliga i de filmer som föregick den regelrätta dokumentären. När filmhistorien omtalas brukar det vara liktydigt med den långa spelfilmens historia ­– men den är bara en del av vårt filmarv. Filmens första år handlade om att visa ”levande bilder” och den till synes magiska förmågan att ge liv åt orörlig materia. Den första svenska filmen gjordes 1897, med titeln Konungens av Siam landstigning vid Logårdstrappan och var 20 sekunder lång. Under de följande åren bestod filmrepertoaren av fragmentariskt sammansatta program av korta naturfilmer, reportage och sketcher, då och då tillsammans med en längre spelfilm. Den så kallade ”verklighetsfilmen” bestående av både exotiska utflykter, aktualiteter och lokala begivenheter var länge en viktig del av programutbudet. Bland de journalistiskt präglade aktualitetsfilmerna dominerade reportagen om idrott, kungligheter, utställningar, marknader, festligheter och demonstrationer. I det turistiska utbudet dominerade ortsskildringarna. Stad efter stad fick sitt lilla filmporträtt med vyer kring gatuliv, järnvägsstation, badplats, skolor, parker och minnesmärken. Runt 1911 börjar den dramatiserade spelfilmen vara huvudattraktionen på biograferna, men verklighetsfilmerna fortsatte att visas på biograferna och ett nytt fenomen, veckorevyerna, slog igenom. Dessa regelbundet återkommande journalfilmer skulle leva vidare i ett halvsekel utan att nämnvärt förändras. På Filmarkivet.se är det framför allt dessa filmer som nu tillgängliggörs på nytt, liksom annan biografvisad film som informations- och beställningsfilm från myndigheter och företag, valfilmer och reklamfilm. När det gäller upphovspersonerna till dessa filmer så ser det ut som på spelfilmssidan: det är mest män bakom kameran. Men här handlar det mest om män även framför kameran, och framför allt det män sysslar med. Det är till exempel anmärkningsvärt hur få filmer det finns från kvinnorösträttskampen som i princip var jämngammal med filmen i Sverige. När väl kvinnorna för första gången fick rösta lydde textskylten i Veckorevy 1921-09-19 ”Det stora val-slaget har utkämpats under livlig medverkan av de nytillkomna kvinnliga väljargrupperna”. Självklart dokumenterades kvinnors både oavlönade och avlönade slit på bondgårdar och i fabrikerna, och också deras välbehövliga vila från vardagens sysslor som i filmen Semester från 1949. Det finns däremot få filmer från det politiska arbetet för kvinnors rättigheter, som ändå var en av de viktigaste rörelserna under 1900-talet. Här i alla fall en film från 1939 om Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbunds historia Kvinnorna som trodde på framtiden. Ännu sämre dokumenterade var dåtidens aktiva kvinnliga politiker, men här ser ni den första kvinnan i första kammaren som några decennier senare talar om vikten av utbildning Talarfilm Kerstin Hesselgren. I slutet av 1960-talet ökade antalet kvinnor bakom kameran och kvinnors sysslor fick också större plats på duken. Könsmaktordningen ifrågasattes som till exempel i kollektivfilmen Kvinnomänniska (1970) i regi av bland andra Maj Wechselmann. Kvinnliga politiker blev under 1970-talet vanligare i riksdagen, men därmed inte nödvändigtvis mer närvarande i politiska dokumentärer. Det lysande undantaget står Gudrun Schyman för i sin och dåvarande makens film om förlossningen av deras första barn Födelsen (1979) som ett led i att förändra förlossningsvården och förskjuta perspektivet från sjukhusets behov till föräldrarnas. Filmen användes under många år i prematurvården och är enligt Gudrun Schyman själv ”en fantastisk film” som nu lever vidare och är en av de mest sedda på Filmarkivet.se. Kajsa Hedström, ansvarig utgivare, Filmarkivet.se, 2016 Läs mer om nordiska filmskapare på Nordic Women in Film.

    Vet du något mer om denna film?

    Skicka gärna informationen till oss, så kontaktar vi dig om vi har några ytterligare frågor. Tack på förhand!