Betongmormor Filmarkivet.se — Hundra år i rörliga bilder
För att se filmer på Filmarkivet.se behöver du en webbläsare som stöder HTML5/MP4 eller Flash/javascript.

Betongmormor (1986)

Visar upp projekt byggda av Skanska över hela världen bl. a. Tyskland, Algeriet, Indonesien, Grönland, men även Sverige; Stockholm, Åre och Helsingborg.

  • Kategori Industri och näring
  • Tema Mai Zetterling
  • Längd 26 minuter
  • Medverkande Fredrik Ohlsson, Toni Wilkens, Philip Zandén, Philippe Grapinet, Sören Lund, Mai Zetterling, Lars Amble
  • Regi Mai Zetterling
  • Foto Hans Schött,Johan Schell,Peter Mokrosinski
  • Musik Wlodek Gulgowski
  • Produktionsbolag AB Förberg-Film
  • Produktionsland Sverige
  • Utgångsmaterial 16 mm, normalbild (1,37:1), optisk mono, färg
  • Arkiv Svenska Filminstitutet
  • Läs mer om filmen i Svensk Filmdatabas

Tema Mai Zetterling

”Jag hoppas, jag vill, att jag skall kunna göra mänskliga filmer”. Mai Zetterling, regissör och skådespelare. Född i Västerås 1925. Död i London, Storbritannien 1994. På många sätt var hon före sin tid och hon har inspirerat många i efterkommande generationer. En ledstjärna i Zetterlings liv har varit att ständigt vidga sina gränser.  Nedan kan du se en palett ur hennes karriär, från reklam- och industrifilm till intervjufilmen Möte med Mai (1996).

Mai Zetterling var skådespelare, filmregissör och författare. Hon föddes i Västerås 1925 och slog igenom som skådespelare på scen och i film 1944, inte minst genom sin tolkning av tobaksflickan Bertha i Alf Sjöbergs Hets (1944) på manus av den då fortfarande unge Ingmar Bergman. Hon återfanns i en rad roller i internationella produktioner under 1950-talet, avlöst av enstaka gästframträdanden i svensk film, bland annat i Lars-Eric Kjellgrens Lek på regnbågen (1958), vars inspelning i Filmstaden uppmärksammades i Veckorevy 1957-10-14. Under 1960-talet gjorde hon debut som långfilmsregissör i Sverige med Agnes von Krusenstjerna-adaptionen Älskande par (1964). Hon hade då sadlat om efter en lång karriär som skådespelare utomlands, främst i England. Enligt självbiografin Osminkat (1984) tackade hon ja till uppdraget att göra reklamfilm för tvål, Lux – Mai Zetterling (1963), för att på så vis kunna komma till Sverige och försöka övertala producenter att satsa på hennes långfilm. Hennes bana som filmregissör kom att bli brokig – efter den hyllade debuten Älskande par fick de efterföljande filmerna Nattlek (1966), Flickorna (1968) och Dr. Glas (1968) ett alltmer negativt kritiskt och publikt mottagande och under 1970-talet sökte sig Zetterling andra arenor och vägar. Hennes Flickorna visades på feministiska filmfestivaler runt om i världen och Zetterling engagerade sig i den nya kvinnorörelsen inom film och teve. Hon gjorde kortfilmer, teve-produktioner, dokumentärfilm och barnfilm i Storbritannien, Danmark, Frankrike, Kanada och Sverige. Efter den brittiska Scrubbers (Tonårsflickor på driven, 1983), återvände hon till den svenska långfilmen med Amorosa (1986), om Agnes von Krusenstjernas liv. Amorosa har beskrivits som en ”comeback” för Zetterling, även om den snarare kom att inleda en period av frustrerande och misslyckade försök att få finansiering för olika filmprojekt i Sverige. Zetterling avled 1994 i bukspottskörtelcancer.

Eftervärldens bild

Zetterling har länge varit främst känd och ihågkommen som en kvinnlig filmregissör som marginaliserades av en mansdominerad bransch och en patriarkal historieskrivning, med fokus på hennes (svenska) långfilmsproduktion, framför allt då de filmer som handlar om kvinnor. Inte minst etablerades den här bilden eftersom de sista åren av hennes liv präglades av hennes envisa och fruktlösa kamp att få till stånd en filmatisering av Maja Ekelöfs dagboksroman Rapport från en skurhink (1970). Den här bilden är visserligen rimlig, men riskerar att placera hennes övriga konstnärliga produktion i skymundan och många av de kort- och dokumentärfilmer Zetterling gjorde, både före men framför allt efter sina år inom den svenska konstfilmsinstitutionen på 1960-talet, är stilistiskt slående och tematiskt spännande verk. Några exempel antyder hur Zetterling kunde vara personligt distinkt samtidigt som hon utforskade en varierad bredd av genrer och format: Vincent the Dutchman (1972) var en produktion för BBC i en serie konstdokumentärer. Filmen utforskar skapandets bräckliga gräns mot vansinnet genom att skådespelaren som gestaltar van Gogh försvinner in i rollen. ”The Strongest”, Zetterlings bidrag i antologifilmen Visions of Eight (1973) om Olympiaden i München 1972, är på en och samma gång en betraktelse över storskaligheten i såväl spelen som idrottsutövarna och en intensiv inlevelse i tyngdlyftarnas monomana besatthet och spänningen som utlöses i det ögonblick de lyfter. Betongmormor (1986), som var en beställningsfilm för att göra reklam för byggbolaget Skanska, är en självironisk och humoristisk pikaresk med Zetterling själv i huvudrollen. Och dokumentären Of Seals and Men (1979) försvarar egentligen säljakten på Grönland, men är så blodig att det blev ramaskri i dagstidningarna när den visades på svensk teve. Samma år gjorde hon en film om Stockholm för en kanadensisk teve-serie om huvudstäder, Mai Zetterling’s Stockholm (1979), där Sverige och svenskarna sätts under lupp. Också i de avsnitt av teve-serien The Hitchhiker som Zetterling regisserade på 1980-talet kommer hennes specifika intressen och stilistiska grepp till uttryck.

Den kritiska blicken

I filmer som The Polite Invasion (1959), The Lords of Little Egypt (1960), The Do-It-Yourself Democracy (1962) och Of Seals and Men exotifierade och romantiserade Zetterlings etnografiska blick människor som stod utanför den västerländska mainstreamkulturen på ett sätt som i efterhand kanske kan framstå som kolonialt naivt. Samtidigt fanns en stark personligt upplevd identifikation med samer, romer och isländska fiskare, precis som det på motsvarande sätt fanns för konstnärer, tyngdlyftare och ungdomar på glid i andra filmer. Hennes etnografiska blick är också minst lika objektifierande och dessutom elak när den riktas mot det svenska majoritetssamhället. I Mai Zetterling’s Stockholm lyfter hon en kritik mot Sverige som hon redan formulerat i sin tidiga BBC-dokumentär The Prosperity Race (1961), och i någon mening också i Flickorna, men här görs det med ett visst mått av humor och distans. Historiska personer som August Strindberg och drottning Kristina (spelade med parodisk förtjusning av Zetterling själv) får agera i och kommentera skildringen.

Intervjufilmen Möte med Mai från 1984 avslutas med att Zetterling, apropå begreppet kvinnofilm, säger följande: ”Jag hoppas, jag vill, att jag skall kunna göra mänskliga filmer”. Under hela sin karriär som filmregissör var Zetterling tvungen att förhålla sig till det faktum att hon var kvinna. Eller kanske snarare till omvärldens observation att hon var en kvinna och de förväntningar som detta medförde. Älskande par marknadsfördes just som en film om kvinnor av en kvinna, och med Nattlek, med en manlig protagonist, försökte hon poängtera att filmen handlade om mänsklig frigörelse, inte kvinnlig. I böcker om svensk film som publicerades under 1970-talet framhävdes Zetterling i det närmaste som ett bevis på den progressiva svenska filmbranschen, som en ”token female”, även när hennes filmer – framför allt Flickorna – samtidigt tolkades som alltför aggressivt feministiska. Under 1970-talet fann hon som kvinnlig filmpionjär en plats inom filmfeminismen, men i intervjun från 1984 formulerar hon den paradox som varken hon själv eller den feministiska rörelsen lyckats lösa: att som kvinnlig konstnär ha rätten att tala för människor och till människor, oavsett kön.

Mariah Larsson, professor i filmvetenskap, Linnéuniversitetet, 2022.

Lästips:

  • Larsson, Mariah, Skenet som bedrog: Mai Zetterling och det svenska sextiotalet [diss.] (Lund: Sekel, 2006)
  • Larsson, Mariah, A Cinema of Obsession: The Life and Work of Mai Zetterling (Madison: University of Wisconsin Press, 2020)
  • Ryberg, Ingrid, “An Elevated Feminist Ahead of her Time? Mai Zetterling’s Non-Fiction Shorts in the 1970s and 1980s”, Ingrid Stigsdotter (red.), Making the Invisible Visible: Reclaiming Women’s Agency in Swedish Film History and Beyond (Lund: Nordic Academic Press, 2019)
  • Ryberg, Ingrid, “Revidera historien om auteuren Mai Zetterling!” Nordic Women in Film, december, 2018, https://www.nordicwomeninfilm.com/revidera-historien-om-auteuren-mai-zetterling/?lang=sv
  • Zetterling, Mai, Osminkat (Stockholm: Norstedt, 1984)

    Vet du något mer om denna film?

    Skicka gärna informationen till oss, så kontaktar vi dig om vi har några ytterligare frågor. Tack på förhand!