Studie II Hallucinationer Filmarkivet.se — Hundra år i rörliga bilder
För att se filmer på Filmarkivet.se behöver du en webbläsare som stöder HTML5/MP4 eller Flash/javascript.

Studie II Hallucinationer (1952)

Surrealistiskt präglad experimentfilm, som är uppbyggd kring tolv tablåer, var och en en del i en hallucinatorisk upplevelse. 1) Målaren och tecknaren, 2) Dramatikern och författaren, 3) Filmskaparen och kompositören. Denna film restaurerades digitalt av Svenska Filminstitutet 2016.

  • Kategori Experimentfilm
  • Tema Filmform, Peter Weiss
  • Längd 5 minuter
  • Åldersgräns Tillåten från 15 år
  • Regi Peter Weiss
  • Manus Peter Weiss
  • Foto Arne Lindgren
  • Musik Daniel Helldén
  • Produktionsbolag Svensk Experimentfilmstudio
  • Produktionsland Sverige
  • Utgångsmaterial 16 mm, normalbild (1,37:1), svartvit
  • Arkiv Svenska Filminstitutet
  • Läs mer om filmen i Svensk Filmdatabas

Tema Filmform

I februari 1950 startade några amatörfilmare i Stockholm föreningen Svensk experimentfilmstudio, vars syfte enligt stadgarna var ”att producera smalfilm i konstnärligt syfte, att bereda filmintresserade möjlighet till aktivt deltagande i filmatiskt skapande och att genom föreläsningar, filmförevisningar och diskussioner underhålla medlemmarnas filmintresse.”

Under början av 1950-talet expanderar verksamheten i experimentfilmstudion, vilken 1954 byter namn till Arbetsgruppen för film (AFF). Flera av filmarna, som många kommer från amatörfilmföreningarna, deltar i de nationella smalfilmstävlingarna och blir rejält uppmärksammade. Det produceras smalfilmer, det anordnas filmvisningar och diskussionskvällar och studiecirklar och ett stencilerat medlemsblad, SEF, ges ut mellan 1952–1953. I SEF recenseras och diskuteras nya filmer, filmteoretiska essäer blandas med debattinlägg och filmpresentationer. Från 1953 upphör medlemsbladet och ersätts av den ambitiösa tidskriften Filmfront som ges ut till 1956.

De här åren är kanske de filmhistoriskt mest intressanta. Inte för att filmerna i sig är så nyskapande och estetiskt utmärkande som kanske Arbetsgruppens aktivister själva önskade, men för att här skapades ett unikt utrymme för den svenska experimentfilmen, där filmproduktion, filmkritik, filmpedagogik och filmteori sammansmälte i ett möte med andra konstarter, som dans, fotografi, måleri, poesi, arkitektur. Många av Arbetsgruppens medlemmar var verksamma i andra estetiska discipliner och förde med sig sina erfarenheter från experimentfilmen in i andra domäner. Om man ser till namnen på medlemslistor och filmförteckningar från 1950-talet finns här bland andra Peter Weiss, Rut Hillarp, Hans Nordenström, Mihail Livada, Eivor Burbeck, Råland Häggbom, Gunnar Hyllienmark, Stig Lasseby, Hanserik Hjertén, Lennart Arnér, Willy Buzzi, Pontus Hultén, Öyvind Fahlström, Carl Fredrik Reuterswärd och PO Ultvedt. Några av de filmer som gjordes då har kanoniserats in i experimentfilmhistorien och är återkommande referenspunkter både för forskare och konstnärer. Bland exemplen kan nämnas Studie II Hallucinationer (Peter Weiss, 1952), Iris (Eivor Burbeck, 1954), De vita händerna (Rut Hillarp, 1950), En dag i staden (Pontus Hultén, Hans Nordenström, 1956). AFF fungerade som ett slags laboratorium där vad som helst kunde göras och visionen om vad som var möjligt var hela tiden i rörelse. Många anslöt till gruppen, oenigheter och strider uppstod, medlemmar gick ur i vredesmod, nya tillkom, stadgarna reviderades.

AFF och dess medlemmar spelade en viktig roll för det 1958 invigda Moderna Museet. Festivalen Apropå Eggeling anordnades under invigningsåret och innebar att Viking Eggelings livsverk symboliskt hämtades hem till Sverige och därmed att den svenska experimentfilmen tog plats vid sidan av verk av Luis Buñuel, Maya Deren, Jean Cocteau. Samtidigt kan man i efterhand se att AFF faktiskt i och med Moderna Museets tillkomst förlorar en del av sin centrala position. Under Pontus Hulténs ledning blir Moderna Museet under 1960-talet inte bara ett av världens mest expansiva moderna konstmuseer med en växande, högkvalitativ samling; Moderna blir också hemvist för de nya konstnärerna, inte minst filmarna. Här kommer den internationella experimentfilmens nya namn att förevisas, och det är här som en ny generation svenska experimentfilmare och multikonstnärer får fritt utlopp i utställningsserier och happenings. Namn som Erling Johansson, Ralph Lundsten och Åke Karlung är särskilt viktiga, inte minst den senares Generalrepetition för självmord (1964), ett dynamiskt metaverk som kritiskt reflekterar happeningkulturen. I ljuset av det nya läget ombildades föreningen 1967 till en stiftelse med ändamålet ”att främja produktion av fri experimentell film och hithörande pedagogisk och publicistisk verksamhet”. 1972 bytte AFF namn till Filmform: ”Syftet förblir oförändrat, nämligen att försöka utveckla och förnya filmens form”, som det heter i styrelsens protokoll från februari 1972.

Filmare med anknytning till Filmform producerade ofta filmerna i ett intrikat samspel med andra instanser som Konstnärsnämnden, Filmcentrum, Filmverkstan, Svenska Filminstitutet och Sveriges Television. Under 1980-talet var några återkommande namn Claes Söderquist och Gunvor Nelson, båda pionjärer och sedermera affischnamn för svensk experimentfilm. Söderquists Epitaf (1979) och Gunvor Nelsons RED SHIFT (1983), liksom Olle Hedmans egensinniga undersökningar av det visuella språket, till exempel Coca Strip (1985), är synliga bevis på att den svenska experimentfilmen vid det här laget hade trampat ur barnskorna och rörde sig i en internationell filmkultur. Under 1990-talet fortsatte institutionaliseringen av verksamheten, bland annat etablerades ett formellt avtal mellan Stiftelsen Filmform och dåvarande Arkivet för ljud och bild (ALB) för arkivering av svensk experimentfilm. Stiftelsen fick alltså en insamlande och arkiverande funktion.

1999 började Kulturdepartementet betala ut ett årligt verksamhetsstöd, själva nyckeln till kontinuiteten och långsiktigheten. Sedan dess har verksamheten konsoliderats och expanderat. Katalogen växer. Filmform distribuerar och arkiverar, kurerar och producerar. En del av verksamheten riktar sig också ut mot offentligheten. Inte minst viktigt har Filmformpriset blivit, som delats ut sedan 1995. Sedan dess har priset så gott som årligen bidragit till att ge svensk experimentfilm och videokonst uppmärksamhet. Listan över dessa pristagare liksom andra representativa namn ger vid handen att mycket har hänt sedan 1950-talet. Det som då var en närmast exklusiv herrklubb, med inbrytningar av ett fåtal kvinnliga namn som Rut Hillarp och Eivor Burbeck, har nu blivit en moderniserad offentlighet med en könsrepresentation som är ljusår före den resterande filmbranschen. Om fixstjärnorna under Arbetsgruppens första år var Peter Weiss och Mihail Livada är några av de dominerande namnen senare Lina Selander, Joanna Rytel och Tova Mozard. Det som började som en klubb för en mindre krets har vuxit och genom decennierna organiserats till en verksamhet som både är ett arkiv, med blicken riktad mot historien, och ett framåtsyftande konstnärligt laboratorium. Det är ett vackert sammanträffande att den första film som planerades när sammanslutningen en gång bildades hette Vision. Visionen är under ständig omprövning.

Text: Lars Gustaf Andersson, professor i filmvetenskap, Lunds universitet, 2021.

Lästips:

  • Andersson, Lars Gustaf, Sundholm, John & Astrid Söderbergh Widding, A History of Swedish Experimental Film Culture: From Early Animation to Video Art (Stockholm: National Library of Sweden, 2010).
  • Bertman, Andreas & Anna-Karin Larsson (red.), FILMFORM 1950 – 2020 (Stockholm: Filmform, 2020).
  • Häggbom, Råland, Arne Lindgren & Mihail Livada (red.), Arbetsgruppen för film, Stockholm, 1950 – 60 (Stockholm: AFF, 1960).
  • Krantz, Margareta & Arne Lindgren (red.), Arbetsgruppen för film 1950 – 1970 (Stockholm: Filminstitutet, 1971).
  • Söderbergh Widding, Astrid (red.), Konst som rörlig bild: från Diagonalsymfonin till Whiteout (Lidingö: Langenskiöld, 2006).

Tema Peter Weiss

Peter Weiss föddes 1916 i Tyskland och flydde med sin familj till Sverige 1939. Han blev en internationellt känd författare och dramatiker och under 50-talet en central person inom den experimentella filmen. “Som målare kan jag […] anteckna ett rörelseförlopp och därmed skapa illusion av rörelse – men det avbildade förblir alltid statiskt. Det som jag har fixerat på bilden står utanför tiden som någonting oföränderligt. Som författare arbetar jag med tidens dimension. Jag har hela det förflutna och det närvarande till mitt förfogande, […] rörligheten i min skildringsförmåga är obegränsad – men jag kan bara beskriva vad jag ser och hör. I filmen tar visionen form, och vi sugs och kastas mitt in i den.”

I sitt nya hemland gjorde han målningar som ingen ville köpa, och efter två volymer ville ingen ge ut hans prosalyrik heller. En viss framgång hade han med ett par pjäser där kropparna betydde mer än dialogen. I experimentfilmerna skulle han gå ännu längre. Här fälls det inte en replik. Något händelseförlopp finns det inte heller. “Filmens handling ligger i rytmen och rörelsen, i den associativa inre strukturen, i objektens poesi och spänningen mellan bildens olika komponenter”, sa Weiss. Med “optisk musik” ville han återge det sammansatta i våra upplevelser och “vidga vår förmåga att uppfatta tillvaron”.

Kroppar, geometriska former, kontraster, dissonanser (och en hamster). Weiss sex experimentfilmer är alla färgade av surrealismen, och sannolikt också av regissörens psykoanalys. Han gör collage av bild och ljud: “[…] de akustiska fenomen som omger vårt liv […] visar, när de används som musikalisk substans, sin rikedom av rytmer och klangfärger. De utövar en starkt atmosfärskapande och eggande verkan. Jag tänker på allt slags maskinljud, på båtsirener, på trafikljud i staden, på ekande steg, avlägsna och obetydliga röster, på det suddiga slamret som hörs genom väggarna i ett hyreshus.” Många har menat att det var filmen som gav Weiss ett språk. Böcker han skrev på svenska blev inte utgivna. Det som hänt i Tyskland fick honom att känna motvilja mot sitt modersmål. I denna kamp med orden verkade filmen befriande. Efter de uppmärksammade kortfilmerna och en bok om avantgardefilm gjorde Weiss en rad hyllade dokumentärer. 1959 kom hans enda långfilm: den surrealistiska Hägringen, där han ville “skildra en outsiders situation i stadens stora maskineri”.

När Weiss i början av sextiotalet började skriva på tyska, översattes hans böcker till svenska. Det internationella genombrottet blev pjäsen Mordet på Marat, som spelades världen över och följdes av en lång rad sceniska verk. Weiss fortsatte som prosaist, och 1976-81 publicerades Motståndets estetik, en väldig kollektivroman om kampen mot fascismen. I Situationen från 1964 räknar författaren upp “dem vars meddelanden hade nått honom, Artaud, Beckett, Ionesco, Adamov, Henry Miller, Jean Vigo, Luis Bunuel, Carl Dreyer, Sidney Peterson, Cocteau, Man Ray, Léger, Picasso, Ernst, Nerval, Lautrémont, Dali, Klee, Gris, Magritte, Giacometti, Matta, Varèse, Stravinsky, Klebe, Henze, Stockhausen, Messiean [Messiaen], Pierre Henri, Schönberg, Nono, Breton, Jarry, Rimbaud, Apollinaire, Redon, Van Gogh, Gauguin, Henri Rousseau, Blake, Philipp Otto Runge, Büchner, Stifter, Conrad, Kafka, Wright, Patchen, Jahnn, Michaux, Céline, Brecht”.

Åtta dagar innan han dog (1982) skrev Weiss till två tyska universitet och förklarade varför han inte kunde bli hedersdoktor: “Och även om det ser ut som om Motståndets estetik vore en stort anlagd roman om en historisk epok med en medvetet genomförd psykologisk och politisk utvecklingslinje, så är det för mig dock snarare uttryck för en metod, som har sin grund, inte i motsättningarna och kollisionerna i den yttre realiteten, utan i drömmens svårfångade element. […] Jag ber alltså Er och Era medarbetare att ta emot mitt hjärtliga tack för Ert initiativ, men att även i fortsättningen betrakta mig som en utanförstående, som en företrädare för dem som utanför de erkända bildningsvägarna försöker formulera något som angår det mänskliga samlivet.”

Text: Nina Widerberg, filmskribent, 2015

Lästips:

  • Andersson, Lars Gustaf m.fl., A History of Swedish Experimental Film Culture: From Early Animation to Video Art (Stockholm: Mediehistorisk arkiv, 2010)
  • Bengtsson, Jan Christer, Peter Weiss filmer: från de korta små lekfulla kopparslagen till kommersiell långfilmsdebut: filmer – filmidéer – utkast [diss.] (Stockholm: Filmvetenskapliga institutionen, SU, 2010)
  • Söderbergh Widding, Astrid (red.), Konst som rörlig bild – från Diagonalsymfonin till Whiteout (Lidingö: Bokförlaget Langenskiöld, 2006)
  • Weiss, Peter, Avantgardefilm (Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1956)
  • Weiss, Peter, Motståndets estetik: Roman Bd 1–3 (Stockholm: Arbetarkultur, 1976–1981)
  • Weiss, Peter, Situationen (Stockholm: Bonnier, 2001)

    Vet du något mer om denna film?

    Skicka gärna informationen till oss, så kontaktar vi dig om vi har några ytterligare frågor. Tack på förhand!