De vita händerna – En dikt utan ord Filmarkivet.se — Hundra år i rörliga bilder
För att se filmer på Filmarkivet.se behöver du en webbläsare som stöder HTML5/MP4 eller Flash/javascript.

De vita händerna – En dikt utan ord (1950)

En lyrisk-surrealistisk tolkning av sagan om Tristan och Isolde med de vita händerna. Denna film restaurerades digitalt av Svenska Filminstitutet 2015.

Experimentfilmen De vita händerna, av Rut Hillarp och Mihail Livada, utgår från Hillarps prosadikt "Det falska avskedet" (i Båge av väntan, 1950). Diktjaget är den keltiska sagans Isolde med de vita händerna, som Tristan överger för sin stora kärlek Isolde den blonda. Filmmakarnas första verk, Det underbara mötet, hade Livada hittat på vid middagsbordet, men den här gången skrev Hillarp ett manus: "[Nu] skriver jag en rent poetisk film, om vita händer. […] Har gjort ett ms om Isolde med de vita händerna, men M [Mihail] vill ha en ram, en tydlig struktur, inte bara poesi. Det är eg. mot mina principer, men annars tror han inte på filmen, och allt väsentligt får jag bibehålla: det ska bara föreställa drömmar i väntan." Inspelningsplatsen var Hillarps lägenhet i Årsta, där Livada bodde i uthyrningsrummet. Han undersökte smalfilmskameran så att de skulle kunna sätta igång. "Oppåt för filmkameran; när jag kom hem 12 hade han läst handboken hela kvällen, såg psykiskt drucken ut […]. Gillrade stativet på tevagnen." Eftertexterna lyder:"En dikt utan ord av Rut Hillarp", "Filmtolkning av Mihail Livada", "Fotografisk utformning av Nils Jönsson". En dikt utan ord. Vid premiären sa Hillarp att hon velat arbeta med "antydningar, symboler, rent poetiska medel". I BLM skrev Harry Schein att detta var en film "där inte molnens konturskärpa och leken med rörliga bilder över temat 'En dag på Skansen', utan ambitiösa försök att arbeta med film som personligt uttrycksmedel ställs i förgrunden." De vita händerna utsågs till Årets smalfilm. Priset delades ut av Riksförbundet Svensk Fotografi, och Hillarp var den enda kvinnan som deltog i tävlingen. Rut Hillarp var central bland fyrtiotalsmodernisterna, och hennes explicita erotiska skildringar gör henne unik i sin generation. Efter diktsamlingarna Solens brunn, Dina händers ekon och Båge av väntan skrev hon på femtiotalet tre romaner; Blodförmörkelse, Sindhia och En eld är havet. På sextiotalet gjorde hon collage till dikter av Erik Lindegren och Karl Vennberg, och kortromanen Kustlinje gavs ut. 1970 gjorde hon filmen Vart vill du rida hän? efter en dikt av Karl Vennberg. Hon fick ett andra genombrott på åttiotalet, med dikt- och bildverken Spegel under jorden, Penelopes väv och Strand för Isolde. (Citaten i texten är hämtade ur Birgitta Holms monografi Rut Hillarp: Poet och erotiskt geni, Atlantis 2011)

Tema Kvinnliga regissörer

Under rubriken Kvinnliga regissörer har vi försökt samla alla filmer av och relaterade till de kvinnliga regissörer som finns representerade på Filmarkivet.se. Kvinnors plats i filmarkivet Om kvinnorna varit undanskymda i spelfilmshistorien är de än mer osynliga i de filmer som föregick den regelrätta dokumentären. När filmhistorien omtalas brukar det vara liktydigt med den långa spelfilmens historia ­– men den är bara en del av vårt filmarv. Filmens första år handlade om att visa ”levande bilder” och den till synes magiska förmågan att ge liv åt orörlig materia. Den första svenska filmen gjordes 1897, med titeln Konungens av Siam landstigning vid Logårdstrappan och var 20 sekunder lång. Under de följande åren bestod filmrepertoaren av fragmentariskt sammansatta program av korta naturfilmer, reportage och sketcher, då och då tillsammans med en längre spelfilm. Den så kallade ”verklighetsfilmen” bestående av både exotiska utflykter, aktualiteter och lokala begivenheter var länge en viktig del av programutbudet. Bland de journalistiskt präglade aktualitetsfilmerna dominerade reportagen om idrott, kungligheter, utställningar, marknader, festligheter och demonstrationer. I det turistiska utbudet dominerade ortsskildringarna. Stad efter stad fick sitt lilla filmporträtt med vyer kring gatuliv, järnvägsstation, badplats, skolor, parker och minnesmärken. Runt 1911 börjar den dramatiserade spelfilmen vara huvudattraktionen på biograferna, men verklighetsfilmerna fortsatte att visas på biograferna och ett nytt fenomen, veckorevyerna, slog igenom. Dessa regelbundet återkommande journalfilmer skulle leva vidare i ett halvsekel utan att nämnvärt förändras. På Filmarkivet.se är det framför allt dessa filmer som nu tillgängliggörs på nytt, liksom annan biografvisad film som informations- och beställningsfilm från myndigheter och företag, valfilmer och reklamfilm. När det gäller upphovspersonerna till dessa filmer så ser det ut som på spelfilmssidan: det är mest män bakom kameran. Men här handlar det mest om män även framför kameran, och framför allt det män sysslar med. Det är till exempel anmärkningsvärt hur få filmer det finns från kvinnorösträttskampen som i princip var jämngammal med filmen i Sverige. När väl kvinnorna för första gången fick rösta lydde textskylten i Veckorevy 1921-09-19 ”Det stora val-slaget har utkämpats under livlig medverkan av de nytillkomna kvinnliga väljargrupperna”. Självklart dokumenterades kvinnors både oavlönade och avlönade slit på bondgårdar och i fabrikerna, och också deras välbehövliga vila från vardagens sysslor som i filmen Semester från 1949. Det finns däremot få filmer från det politiska arbetet för kvinnors rättigheter, som ändå var en av de viktigaste rörelserna under 1900-talet. Här i alla fall en film från 1939 om Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbunds historia Kvinnorna som trodde på framtiden. Ännu sämre dokumenterade var dåtidens aktiva kvinnliga politiker, men här ser ni den första kvinnan i första kammaren som några decennier senare talar om vikten av utbildning Talarfilm Kerstin Hesselgren. I slutet av 1960-talet ökade antalet kvinnor bakom kameran och kvinnors sysslor fick också större plats på duken. Könsmaktordningen ifrågasattes som till exempel i kollektivfilmen Kvinnomänniska (1970) i regi av bland andra Maj Wechselmann. Kvinnliga politiker blev under 1970-talet vanligare i riksdagen, men därmed inte nödvändigtvis mer närvarande i politiska dokumentärer. Det lysande undantaget står Gudrun Schyman för i sin och dåvarande makens film om förlossningen av deras första barn Födelsen (1979) som ett led i att förändra förlossningsvården och förskjuta perspektivet från sjukhusets behov till föräldrarnas. Filmen användes under många år i prematurvården och är enligt Gudrun Schyman själv ”en fantastisk film” som nu lever vidare och är en av de mest sedda på Filmarkivet.se. Kajsa Hedström, ansvarig utgivare, Filmarkivet.se, 2016 Läs mer om nordiska filmskapare på Nordic Women in Film.

Vet du något mer om denna film?

Skicka gärna informationen till oss, så kontaktar vi dig om vi har några ytterligare frågor. Tack på förhand!