Post på hjul
I postvagnarna på nattåget mellan Stockholm och Malmö arbetas det febrilt med sortering av post. Personalbyte i Nässjö. I en drömsekvens dansar Qvarsebo bland postsäckar och utanför tåget.
1636 grundades posten på initativ av dåtidens starke man – Axel Oxenstierna. Behovet av att kommunicera snabbt och säkert i det växande stormaktsriket Sverige blev allt större, och postiljonerna kom att få en central funktion för att hålla ihop landet, från Göteborg i väster till Viborg i öster, från Luleå i norr till Kalmar i söder. Och redan från första början var det viktigt att posten skulle komma fram snabbt. 1646 bestämdes att postiljonerna skulle förses med hästar och att dessa skulle föras fram ”i galop och fyrsprång eller i full traaf”. Den första långdistanslinjen som trafikerades på detta sätt var Stockholm-Halmstad, som också var Sveriges förbindelselänk med omvärlden.
På 1900-talet var det istället Stockholm-Malmö som var linjen mellan Sverige och resten av världen och tågen hade sedan något halvsekel ersatt hästarna. Postvagnen var en stressig arbetsplats, där arbetet gick på högvarv under småtimmarna. Posten levererades, sorterad på utdelningskontor, vid de orter som trafikerades under den nattliga färden, samtidigt som man tog emot nya säckar med brev och paket på väg söderut.
I filmen reglar Kalle dörren, för säkerhets skull. Postrån har emellertid alltid varit ovanliga i Sverige, även om postiljonerna redan 1770 utrustades med sabel och pistoler för att kunna försvara sin värdefulla last. På 1870-talet uppdaterades brevbärarens arsenal med mindre och smidigare revolvrar, och postvapnen fanns faktiskt kvar i Postens centralförråd ända till 1962. På 1970-talet var det reglementerade tillhygget en speciell postbatong, som levererades med den upplysande texten ”slå ej mot huvudet”.
Bemannade postvagnar fanns i Sverige fram till 1996, men idag sker sorteringen på andra ställen. Den mesta posten skickas numer dessutom ofta med speciella posttåg, istället för att, som var fallet när filmen spelades in, särskilda bemannade postvagnar följde med vanliga passagerartåg.
Bo Bjelfvenstam
Dokumentärfilmaren Bo Bjelfvenstams ambitioner tycks ha varit lika politiska som konstnärligt lagda. Orädd och innovativ reste han världen runt och filmade, först som frilans och senare anställd på SVT. Filmerna väckte uppmärksamhet både hos publiken och granskningsnämnden.
Bo Bjelfvenstam (f. 1924) debuterade som frilansande filmare redan i slutet av 1940-talet. Tillsammans med fotografen Harry Persson producerade han filmer på det gemensamma bolaget Svensk Dokumentärfilm AB. Flera av dessa filmer är traditionella voice-over-dokumentärer, som Dans i Dalom (1950), medan andra är mer okonventionellt utformade. Till de senare kan nämnas Där vägarna slutar (1949), som skildrar en lantbrevbärares vedermödor under vintern i oländig fjällterräng i gränsmarkerna mellan Jämtland och Lappland. Post på hjul (1949) beskriver postsorteringsarbetet på nattåget mellan Stockholm och Malmö. Det begränsade utrymmet i tågvagnen utgjorde säkerligen en kreativ utmaning för Bjelfvenstam att variera på olika sätt, bland annat med grafik, dubbelexponeringar, inskott m.m. Detta återspeglas bland annat i drömsekvensen med den virtuost dansande brevbäraren (Per-Arne Qvarsebo koreograferad av Birgit Cullberg), som för tankarna till 1920-talets surrealistiska franska filmer.
På 1960-talet knöts Bjelfvenstam till televisionen när han fick en fast anställning inom dokumentärfilmssektionen på Sveriges Radio. Där kom han att utgöra den innersta kärnan tillsammans med Eric M Nilsson och chefen Lennart Ehrenborg. Just 1960-talet blev ett publikt genombrott för svensk dokumentärfilm i och med televisionens genomslagskraft. Tittarunderlaget ökade år efter år, och filmerna fick stor uppmärksamhet i ett alltmer politiserat Sverige. Den tekniska utrustningen utvecklades också, framför allt i form av lättare och mer hanterbar inspelningsutrustning. Dokumentärfilmarna kunde därmed ta sig till tidigare sällan skildrade platser såväl innanför som utanför Sveriges gränser, inte minst till länder i Latinamerika, Asien och Afrika.
Bland Bjelfvenstams mer uppmärksammade filmer från denna tid kan nämnas Den döende staden: En film om Väst-Berlin (1969). Filmen anmäldes till Radionämnden och fälldes för att vara prokommunistisk och därmed inte uppfylla den statliga televisionens objektivitetskrav. Vita myror (1969) skildrar västerlandets kolonisering av Östafrika, och brukar framhållas för sin framsynta postkoloniala kritik av européernas herrefolksmentalitet. Under 1970-talet producerade Bjelfvenstam ett flertal dokumentärer från Sydostasien. Stor uppmärksamhet fick bland annat Kampuchea i mars 1979 (1979), den första västerländska dokumentären efter Vietnams ockupation av landet.
Text: Mats Rohdin, redaktionen, Filmarkivet.se, 2018
Lästips:
- Bjelfvenstam, Bo, ”Allt var ju möjligt”, Tobias Jansson & Malin Wahlberg (red.), TV-pionjärer och fria filmare: En bok om Lennart Ehrenborg (Stockholm: Statens Ljud- och bildarkiv, 2008)
- Bjelfvenstam, Bo, Aldrig ett Scoop: Bildningsresa genom ett halvt sekel (Stockholm: Carlssons, 2007)
- Furhammar, Leif, Med TV i verkligheten: Sveriges Television och de dokumentära genrerna (Stockholm: Stiftelsen Etermedierna, 1995)
- Habel, Ylva, ”Filmen Vita myror som postkolonial kritik”, Tobias Jansson & Malin Wahlberg (red.), TV-pionjärer och fria filmare: En bok om Lennart Ehrenborg (Stockholm: Statens Ljud- och bildarkiv, 2008)