En kärlekshistoria – trailer
Trailer för En kärlekshistoria. Låten "Wake up in the morning", skriven av Björn Isfält (musik) och Roy Andersson (text) framförs här av Anita Lindblom/Atlantic Ocean. I filmen "En kärlekshistoria" hörs en version framförd av Staffan Stenström/Atlantic Ocean.
Filmtrailer
Filmtrailern må vara ett bihang till själva filmen men har naturligtvis sin alldeles egna historia. Idén att locka publik genom att kortfattat sammanfatta eller förhöja filmens innehåll kom tidigt. I samband med en serie filmer som gick under namnet What Happened to Mary skapades 1912 vad som kommit att anses vara den första filmtrailern. De tolv avsnitten avslutades alla med en cliffhanger och en textskylt med budskapet: ”The next incident in the series of What Happened to Mary will be shown a week from now.” Därav ordet trailer, på svenska släpvagn, alltså något som kommer efter huvudattraktionen. Till en början var trailrar väldigt enkla men från 1915 bestod de ofta av scener ur filmen. Teknikutvecklingen gjorde också att det snart var möjligt att göra både wipes och bildmixningar. 1919 började ett företag som hette National Screen Service (NSS) att på eget bevåg göra trailrar som de sålde till biografägarna. NSS skulle komma att dominera trailermarknaden långt in på 80- talet. Det var först på 60-talet som filmbolagen själva började erbjuda gratis trailers till biograferna. Den första ljudtrailern kom i samband med Jazzsångaren (1927) och i slutet av 30-talet hade många trailrar egenkomponerad musik. Med ljudfilmen introducerades även berättarröster, så kallade voice-overs. Från 1940-talet och framåt hördes radiomannen Art Gilmores röst i närmare 3000 trailrar och Don LaFontaines, även kallad för “Thunder Throat” och “Voice of God”, i närmare 5000 trailrar. LaFontaine tillskrivs även det (ö)kända trailernarrativet som inleds med: “In a world…” eller “In a time…” som sedan kommit att imiteras av andra. Sedan 90-talet har användandet av voice-over blivit allt mer sällsynt. Efter andra världskriget förändras amerikanernas levnadsvanor på ett sätt som även kom att påverka filmbranschen. Idén om staden som centrum utmanades av förorterna, och i babyboomens tid blev plötsligt mysiga hemmakvällar framför tv:n biografernas största konkurrent. Detta tvingade även fram en förändring i hur man marknadsförde filmerna. 50-talets trailrar, särskilt inom B- filmsgenren präglas av allt mer braskande grafik och löften om ”Total terror from outer space”, ”Horror” och ”Chills". De flesta trailrar från den här tiden påminner väldigt mycket om varandra och trycker ofta på kända namn i rollistan. De flesta var naturligtvis skådespelare men det fanns även ett antal regissörer som lyckats göra sig ett namn. En av dem var Cecil B. DeMille som i trailern till De tio budorden (1956) berättar om filmen genom att läsa stycken ur Bibeln och visa en tavla av den flamländske målaren Anthonis van Dyck. En annan regissör som ofta figurerade i sina trailrar var Alfred Hitchcock. I trailern till Psycho (1960) guidar han oss igenom filmens kulisser och i trailern till Frenzy (1972) flyter han förbi kameran i floden Themsen. Från 1960-talet och framåt skulle tre personer komma att revolutionera trailerns formspråk. Två av dem var de grafiska formgivarna Saul Bass, som skapade den stiliserade armen i förtexterna till Mannen med den gyllene armen (1955) och Pablo Ferro, som plockades upp av Stanley Kubrick för att klippa trailern till Dr. Strangelove eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben (1964). Den tredje var filmklipparen Andrew J. Kuehn som hade ett förflutet som klippare för NSS men som efter att han lämnat företaget gjorde trailern till en konstform i sin egen rätt genom sin innovativa klippning. Det första exemplet på detta var trailern till Iguanans natt (1964) och så småningom skulle Kuehn arbeta nära regissören Steven Spielberg och göra trailrar till filmer som Hajen (1975) och E.T. (1982). Hajen fick också branschen att gå in i den nya så kallade Blockbuster-eran vilket gjorde att budgeten för trailerproduktion och annonsering ökade markant och allt fler filmbolag började köpa reklamtid i tv. På 60- och 70-talet påverkades trailerklipparna också av auteuridén vilket gjorde att regissörers namn, citat från kritiker och festivalutmärkelser allt oftare syntes på affischer och i trailersammanhang. Den amerikanska trailern till Bo Widebergs Joe Hill (1971) är ett exempel på detta. I Sverige imiterade länge trailrar sina amerikanska förlagor när det gäller voice-over, grafik och bombastisk musik som i Arne Mattson-deckarna När mörkret faller (1960) och den suggestivt klippta Nattmara (1965). Två viktiga svenska trailerklippare är Björn Stein (regissör till bland annat Känn ingen sorg) och Gregers Dohn. Dohn har gjort över hundra trailrar, varav en är Fucking Åmål (1998).Han menar att den stora skillnaden från när han började klippa trailrar på 90-talet är att nätet och sociala medier blivit en minst lika viktig plattform för trailers som biografen. Trailern till Borg (2017) var den första som tog hänsyn till detta faktum genom att anamma den så kallade thumbstoppern, det vill säga att trailern byggdes upp på ett sådant sätt att den genast skulle fånga publikens uppmärksamhet för att hindra dem från att scrolla vidare till nästa klipp. Text: Wanda Bendjelloul, redaktionen, Filmarkivet.se, 2018 Lästips: · Johnston, Keith M., Coming Soon: Filmtrailers and the Selling of Hollywood Technology (Jefferson, NC: McFarland & Co, 2009) · Kernan, Lisa, Coming Attractions: Reading American Movie Trailers (Austin: University of Texas Press, 2004) · Byrne, Robert, ”Coming Soon! Lantern Slide Advertising in the Archive”, Bo Florin, Nico de Klerk och Patrick Vonderau (red.), Films That Sell: Moving Pictures and Advertising (London: BFI Palgrave, 2016) · Hediger, Vinzenz, ”A Cinema of Memory in the Future Tense: Godard, Trailers and Godard Trailers”, James Williams m.fl (red.), Forever Godard: The Work of Jean-Luc Godard, 1950 to the Present (London: Black Dog Publishing, 2003)