Staden vid Göta älv
Bilder från Göteborg. Hamnen, fiskhandel, nya och gamla bostadsområden, centrala Göteborg, torghandel och Liseberg. Denna film restaurerades digitalt av Svenska Filminstitutet 2021.
Staden Göteborg tycks ha haft en särskild dragningskraft på tidiga svenska dokumentärfilmare. Inte minst på Per G Holmgren, själv bördig från Annedal i Göteborg, vars tidiga filmkarriär kretsade kring havet i allmänhet och västkusten i synnerhet. ”Havet lockar”, ”55 knop” och ”Masthuggspojkar” är några av hans tidiga alster, tillsmmans med ”Staden vid Göta älv”: Kronan på verket i Holmgrens regikarriär var ”Mälarpirater” från 1959 – också det en blöt historia, om än förlagd till lugnare vatten.
Som andra Göteborgsskildrare väljer Holmgren att fokusera på Göteborgs marina historia. Staden kallas faktiskt för fiskeläge, vilket ju kanske var en väl pittoresk beskrivning av Sveriges största hamnstad. Här ifrån stävar amerikabåtarna, här landar fiskebåtarna sina fångster. Till och med nöjesfältet Liseberg får ett marint tema i Holmgrens berättelse, här badas det och plaskas för fullt! 30-talets göteborgare kunde till och med roa sig i en bassäng med konstgjorda vågor!
Pliktskyldigt berättas om den lummiga staden med sina avenyer och kanaler, innan filmen återigen söker sig ut till havsbandet. Den ”riktiga västkusten” är aldrig långt borta för en göteborgare. På solstekta kobbar och skär ligger skrattande badflickor och här dominerar ”spänstighet och företagsam livsglädje” vardagen.
SE ANDRA FILMER I NÄRHETEN
Filmens Göteborg
GPS400 är ett centrum för samverkande visuell forskning vid Göteborgs universitet. Här har man de senaste åren inventerat och analyserat Göteborgs filmarv. I detta tema får vi se hur Göteborg som stad har skildrats, genom filmens ögon, från 1916 fram till 1982.
Sedan 2016 inventeras och analyseras Göteborgs filmarv inom forskningscentrumet GPS400. Genom att använda film som visuellt kulturarv och empiriskt källmaterial genereras ny kunskap om stadens och regionens filmbestånd, hur dessa verk har använts, förvarats och tillgängliggjorts samt var viktig metadata om dem återfinns. Detta arbete berikar inte enbart stadens och regionens kulturarvsinstitutioner, offentliga rum och lärosalar, utan fördjupar också informationen om svensk film generellt. I samtliga dessa sammanhang utgör Filmarkivet.se en ovärderlig resurs, inte minst inom olika slags undervisningsområden. Det ökade intresset för lokal film som dylika projekt frambringar visar att behovet av att kunna tillgängliggöra sådana verk idag är större än någonsin tidigare. Det faktum att antalet svenska avhandlingar om film ökat markant under senare år understryker behovet ytterligare (se exempelvis den vetenskapliga bokserien under Mediehistoriskt arkiv).
I fokus för denna forskning finns bland annat lokal journalfilm, där främsta källan är bolaget Svensk Filmindustris (SF:s) Veckorevy, som 1943 bytte namn till SF-Journalen. Ett tidigt exempel är SF2331 från 1916, vars första sekvens skildrar Lorensbergsparken mitt i stadens centrum. Efter bilder från det grönskande parkområdet med restaurang och musikpaviljong visas bygget av den nya Lorensbergsteatern. Därpå följer en kort scen framför den färdiga teatern med två män som samtalande går mot kameran. Vid närmare granskning av filmen visade det sig att en av dessa män var Mauritz Stiller (1883-1928), en av Sveriges främsta stumfilmsregissörer som år 1916 tillträtt posten som Lorensbergsteaterns förste chef. Dessa tidiga unika rörliga bilder på Stiller har tidigare varit okända, och de nya uppgifterna om SF2331 kan nu inkluderas i Svenska Filminstitutets Svensk Filmdatabas och Kungliga bibliotekets Svensk Mediedatabas (SMDB). Ett annat journalfilmsinslag som studerats ingår i SF2474 från 1923. Genom att i snabb följd skildra kända platser och byggnader runt om i staden fick åskådarna i landets biografer en komprimerad bild av hur Göteborg såg ut vid tiden för dess 300-årsjubileum. Dessa bilder kan mycket väl ha spelats in i samband med invigningen av den stora Jubileumsutställningen 8 maj, då SF var på plats för att skildra Gustaf V:s ceremoniella öppnande. Inom GPS400 är bilder som dessa främst intressanta som exempel på hur filmbolag från Stockholm genom åren har skildrat rikets andra stad. Utöver SF:s journalfilmer studerar vi bland annat Nordisk Tonefilms Nuet och Folkfilms Junex-journalen.
En helt annan sorts film som visat sig vara minst lika givande att inventera och studera är lokal amatör- och beställningsfilm. Ett exempel är den drygt 18 minuter långa ljudfilmen Invigningen av Arendalsvarvet, som producerades av Götaverken i Göteborg år 1963 och som nu också publiceras på Filmarkivet.se. I fokus står den tre dagar långa varvsinvigningen 24–26 maj, där en pedagogisk kommentator beledsagar åskådaren genom samtliga händelser, detaljer och personer. Första dagen var pressrepresentanter från hela världen inbjudna, andra dagen deltog svenska dignitärer med stadsminister Tage Erlander i spetsen, medan allmänheten fick tillträde till varvet under tredje och sista dagen. Filmen präglas av ett ambitiöst men tämligen konventionellt filmberättande. Det mest intressanta är snarare den starka framtidstro och positiva anda som genomsyrar varje enstaka bild, scen och sekvens. Generellt framstår filmer likt Invigningen av Arendalsvarvet som enkla men uppriktiga försök att skildra stora eller små samtida händelser. Deras naiva men ärliga underifrånperspektiv erbjuder nya perspektiv på händelser och platser som ibland är välkända men betydligt oftare är okända, vilket gör dem till ett av de främsta och mest informativa undersökningsobjekten som studeras inom GPS400. Därför är det viktigt att Filminstitutet och KB även framöver fortsätter med insamlande, digitalisering och arkivering av detta slags filmer. De utgör ett unikt kulturhistoriskt filmarv, vars skildringar av Sverige för de flesta fortfarande är okända.
Två andra filmer som filmforskningen i Göteborg bidragit med ny kunskap om publiceras nu också på denna sajt, nämligen Gothenburg Goes Offshore (1981) och Göteborg – Porten mot väster (1982). Den senare återfinns i både en svensk och engelsk version. Om Invigningen av Arendalsvarvet skildrade en period präglad av framtidsoptimism kring Göteborgs och dess varvsindustriers utveckling, skildrar dessa två filmer en mer turbulent tid i stadens historia. Filmerna har emellertid till dags dato lämnat få spår i de nationella databaserna och arkiven. Såväl Gothenburg Goes Offshore som den engelska versionen av Göteborg: Porten mot väster digitaliserades från analoga kopior hos Regionarkivet i Göteborg. Denna digitalisering genomfördes under arbetet med Erik Florin Perssons avhandling i filmvetenskap, Film i stadens tjänst: Göteborg 1938–2015 (2021).
Flera av filmerna som studeras i avhandlingen har sedan tidigare funnits tillgängliga på Filmarkivet.se, till exempel Staden vid Göta älv (1938), Sveriges port mot väster (1945) Göteborg: Hjärtpunkt i Norden (1964) och Göteborg (1973). Dessa filmer och deras metadata innehåller däremot ytterst lite information om vem som ursprungligen beställde och finansierade dem. Förmodligen beror detta på att de visades som förfilmer på biograf eller i skolor och föreningar runt om i Sverige, och att filmer i dessa kontexter sällan tilläts innehålla explicit reklam. Det var genom att granska kommunala handlingar i Göteborg som Florin Persson kunde bekräfta att filmerna producerats på beställning av kommunen. Härigenom generades en djupare förståelse för anledningen till att filmerna överhuvudtaget producerades och vilka målgrupper de riktade sig till. Tack vare kommunala handlingar i lokala arkiv hittades kopior av filmer som inte fanns tillgängliga på Filmarkivet.se eller i några av de nationella arkiven. Detta gäller de två ovan nämnda filmerna från 1980-talet, men även en film som Den gyllene porten (1957), som sedan några år tillbaka finns tillgänglig på sajten tack vare den lokalt förankrade forskningen.
De kommunalt beställda filmer om Göteborg som tidigare funnits tillgängliga på Filmarkivet.se är tydligt kopplade till stadens expansiva ekonomi och rekordårens välfärdsstatliga utveckling fram till 1970-talet. I en framåtblickande anda skildras Göteborgs industrier och turistattraktioner samt bostadsbyggande och andra välfärdsstatliga satsningar. Kontrasten är stor mot de två filmerna från början av 1980-talet som nu publiceras, vilka är tydligt märkta av den pågående ekonomiska krisen. Den första filmen, Gothenburg Goes Offshore, producerades på beställning av det nystartade kommunala bolaget Gothenburg Region Promotion Office. Filmen kan ses som ett sätt att marknadsföra vad man hoppades kunde vara en ny väg för stadens krisande varvsindustrier: att producera plattformar och annan utrustning till den havsbaserade oljeindustrin. Satsningen skulle dock bli ganska kortlivad och bara några år senare visade sig även detta vara en återvändsgränd för stadens varvsindustrier. Där Gothenburg Goes Offshore har en offensivt säljande ton är Göteborg: Porten mot väster mer lågmäld. Filmen producerades på beställning av Stadskansliets informationsavdelning och riktade sig i första hand till skolor, men i viss mån även till turister och företag. Att den producerades i en version på engelska tyder på att den även distribuerades internationellt. Filmen har en enkel och inte särskilt påkostad stil, med få och ganska statiska tagningar. Speakerrösten framstår som tämligen deskriptiv, med en nedtonad argumentation. Varvskrisen nämns aldrig uttryckligen, men ligger där som något av en outtalad förutsättning. Speakerrösten konstaterar bland annat att ”Cityvarvet är idag ett varv för fartygsreparation”. Filmen präglas på många sätt av en ambivalens kring staden och dess framtida utveckling, och står i stark kontrast till såväl Gothenburg Goes offshore och Invigningen av Arendalsvarvet som äldre kommunala filmer om Göteborg. De två filmerna som nu publiceras utgör således ett på många sätt unikt kulturhistoriskt källmaterial från en omvälvande tid i Göteborgs historia. De är också exempel på en typ av filmer som finns bevarade i lokala arkiv och samlingar, men som tidigare sällan uppmärksammats. Med hjälp av en hemsida som Filmarkivet.se är det dock möjligt att tillgängliggöra dem för en bredare publik.
Text: Mats Jönsson, professor i filmvetenskap vid Göteborgs universitet och föreståndare för GPS400: Centrum för samverkande visuell forskning, Erik Florin Persson, fil.dr i filmvetenskap, 2024
Lästips:
- Florin Persson, Erik, Film i stadens tjänst: Göteborg 1938–2015 (Lund: Mediehistoriskt arkiv, 2021).
- Johansson, Karl-Magnus (red.), Filmens Göteborg: Spår, erfarenheter och resultat från ett samverkande forskningsprojekt, (Göteborg: Riksarkivet, 2021).
- Jönsson, Mats, Louise Wolthers och Niclas Östlind (red.), THRESHOLDS: Interwar Lens Media Cultures 1919–1939 (Köln: Verlag der Buchhandlung Walther und Franz König, 2021).
- Göteborg som Filmstad, en artikel av Tobias Åkesson på Svensk Filmdatabas, 2023.
Stadsfilmer
Hurtig marknadsföring, impressionistiska små mästerverk eller bildsatt utbildning – stadsfilmerna finns i många stilar och former. När man öppnade biografer förärades staden med ett porträtt redan från 1907 och beställningsfilmerna om svenska platser blev sedan en långlivad genre.
De första svenska stadsfilmerna gjordes av Svenska Bio 1907: en tid då den icke-fiktiva filmen utgjorde ett betydande inslag i utbudet. Det var en kommersiell strategi hos Svenska Bio att förära ett stadsporträtt åt de orter man öppnade biograf i. Filmerna presenterade stadens sevärdheter och fångade bilder från platser med rörelse, som gator, torg och vattendrag.
Genren levde vidare efter övergången till ljudfilm. Presentationen av städernas näringsliv blir då ett allt vanligare inslag – mycket beroende på att det lokala näringslivet ofta var finansiär eller beställare av filmen. Ljudfilmerna har också en mer påtaglig beställningskaraktär och, genom speakertextens utläggningar, ett utvidgad retrorik om det som visades i bild.
Att filmerna är gjorda enligt en liknande formel med återkommande berättargrepp kan säkerligen ha berott på att de skapades av en begränsad skara filmare, som inte sällan var specialiserade på just dennna typ av beställningsfilm. Där finns exempelvis den flitige Ragnar Johnson som tycks ha haft förmågan att smidigt kunna avväga balansen mellan uppvisande av turistvärden och näringslivspresentation, allt enligt beställarens önskemål.
Lästips:
- Mörner, Cecilia, ”Sven Nilsson Film revisited: Lokalfilm i världsarvsförmedlingens tjänst”, Erik Hedling och Mats Jönsson (red.), Välfärdsbilder: Svensk film utanför biografen (Stockholm: Statens ljud- och bildarkiv, 2008)
- Persson, Erik, ”Kommunal reklam- och informationsfilm i Göteborg 1938 till 1964”, http://filmarkivforskning.se/teman/kommunal-reklam-och-informationsfilm-i-goteborg-1938-till-1964/
- Snickars, Pelle, Svensk film och visuell masskultur 1900 (Stockholm: Aura förlag, 2001)
- Stigsdotter, Ingrid, ”Moderna Malmö”, Mats Jönsson och Pelle Snickars (red.), ’Skosmörja eller arkivdokument?’ Om filmarkivet.se och den digitala filmhistorien (Stockholm: Mediehistoriskt arkiv, 2012)
Svenska kortfilmsklassiker i digitaliseringens tidevarv
Merparten av det svenska filmarvet består av kortfilmer. I takt med att de restaureras digitalt av Filminstitutet kan många av dem publiceras på Filmarkivet.se. Verk som tidigare har varit undanskymda och bortglömda kan nu upptäckas på nytt. I det här temat har Filmarkivet.se samlat verk av bland andra Arne Sucksdorff, Mimi Pollak, Birgitta Jansson och Jonas Odell.
(I temat finns fler filmer publicerade än vad som nämns i texten, totalt 56 digitaliserade filmer)
När filmbranschen övergick från analog till digital visningsteknik i början av 2010-talet gick det snabbt. På bara några få år var den omvälvande förändringen ett faktum. Ny film började produceras och distribueras digitalt och visningstekniken följde snabbt efter. Redan kring 2013 var de flesta biografer i Sverige digitaliserade och majoriteten av dem gjorde sig av med sina 35 mm-projektorer. Möjligheterna med spridning av digital film var nu enorma. Samtidigt fanns hela filmhistorien, över hundra år av film från hela världen, producerad och bevarad på analog filmbas. Filmarvsinstitutioner världen över insåg att deras samlingar måste digitaliseras för att publiken skulle kunna ta del av filmhistorien.
I utvecklingen av digital film uppstod också ett skriande behov av att kunna bevara det analoga filmmaterialet. För att fortsätta kunna ta hand om de första hundra åren av film måste analog utrustning och kompetens säkerställas, även om den kommersiella analoga branschen stängde ner. För det digitala kan inte ersätta det analoga fullt ut. De analoga filmkopiorna är original, likt museala föremål, som måste finnas som referens för framtida kopior och format. Utan analoga kopior och projektorer kan varken forskare eller publik uppleva filmens första hundra år i original. Båda formaten måste därför på sätt och vis leva parallellt även i framtiden.
Regeringen anslog 40 miljoner kronor till Filminstitutet 2013 för att under en femårsperiod påbörja digitaliseringen av det svenska filmarvet, som består av över 10 000 filmer. Med en stab för scanning, ljussättning, ljudläggning, restaurering och mastring byggdes det upp en högkvalitativ digital restaureringsverksamhet. Digitala redigeringsverktyg är kraftfulla och möjligheten att manipulera ljud och bild är närmast oändliga, och för att hitta ett slags standard togs etiska riktlinjer fram. Riktlinjerna beskriver vilka förändringar av ljud och bild som kan utföras och vilka som bör undvikas i den digitala bearbetningen av filmerna. Målet är att den digitala versionen av en film ska återge ursprungsversionen så långt som detta är möjligt och som resurserna tillåter. Dessa riktlinjer överensstämmer med den internationella filmarkivfederationen FIAF:s ”Code of Ethics”.
Varje år väljer ett redaktionsråd ut ett antal filmer, med så stor bredd som möjligt – från stumfilmstiden fram till 2010-talet, film för barn och vuxna, långfilm och kortfilm, spelfilm, dokumentärer, animation och experimentfilm. Urvalsarbetet ger tillfälle att se över filmhistorien med nya ögon. Verk som tidigare har varit undanskymda och bortglömda kan återupptäckas, filmer som i stort sett varit omöjliga att se kan spridas på nytt. Syftet med arbetet är just att filmerna ska bli tillgängliga för allmänheten, i hög kvalitet. Genom samarbeten med rättighetsinnehavare och distributörer görs filmerna tillgängliga på bio, för streaming och i tv. År 2019 beslutade regeringen att finansieringen av digitaliseringen av filmarvet skulle bli permanent.
Kortfilmsklassiker på Filmarkivet.se
Merparten av det svenska filmarvet består av kortfilmer och vartefter de restaureras digitalt kan många av dem publiceras på Filmarkivet.se. Tillsammans ger de en bred bild av den svenska kortfilmshistorien. Här finns filmer som Mamma gör revolution (1950) av Mimi Pollak (1903–1999), i vilken hon med åskådlig tydlighet ifrågasätter hemmafruns situation. Pollak var en uppburen skådespelare i en rad filmer under hela 1900-talet, men hon regisserade endast en långfilm och två kortfilmer. I Att döda ett barn (1953), efter en novell av Stig Dagerman, skildrar Gösta Werner (1908-2009) med iskall skärpa hur människors liv förändras för alltid i samband med en tragisk bilolycka. I bjärt kontrast till Werners film finns också den charmiga, färgsprakande musikalen Torget (1960), regisserad av Per Gunvall (1913–1995) och med stjärnor som Lill-Babs och Monica Nielsen samt med kostymer av Gunilla Pontén.
Genom andra kortfilmer går det att fördjupa sig i olika filmskapare och genrer. Arne Sucksdorff (1917-2001), en av Sveriges främsta dokumentärfilmare genom tiderna, rörde sig mellan det dokumentära och det fiktiva, ofta med naturen i fokus och med barn i ledande roller. Här finns flera av hans karaktäristiska naturfilmer, men även Uppbrott (1949) med Katarina Taikon i huvudrollen och Människor i stad (1947), som utspelar sig i Stockholm och blev den första svenska filmen att vinna en Oscar.
Den första svenska animerade filmen kom redan 1915 och därefter har produktionen varit rik, tekniken har utvecklats och resultaten har ofta varit framgångsrika. Bland de senare filmerna finns bland andra Jonas Odells (f. 1962) filmer att se, däribland Aldrig som första gången (2006) i vilken han mästerligt blandar dokumentära berättelser med animationer. Även föregångaren Birgitta Janssons (1944–1985) banbrytande Semesterhemmet (1981), där hon på ett liknande sätt växlar mellan leranimation och dokumentära historier, finns att ta del av.
För den som vill botanisera bland personporträtt finns också mycket att se, till exempel filmer om och med Monica Zetterlund och Mai Zetterling. Sist men inte minst bör reklamfilmen uppmärksammas bland kortfilmsklassikerna. Reklamfilmen går ofta hand i hand med fiktionen. Filmskaparna Ingmar Bergman och Roy Andersson är bevis på detta. Med reklamfilm har de inte bara kunnat försörja sig och finansiera sina spelfilmer utan också experimenterat och utvecklat sitt filmspråk, och med tiden har reklamfilmerna blivit små verk i sig.
Vi befinner oss fortfarande i en övergångsperiod i filmhistorien. Tekniken har förvisso blivit digital, men den stora mängden film är fortfarande analog. De filmer som finns tillgängliga att se digitalt är alltför få för att göra filmhistorien rättvisa. Samtidigt möjliggör digitaliseringen spridning av film i en helt annan omfattning än tidigare, och den har gett oss chansen att omvärdera och återupptäcka vår historia. Precis så som framtiden förhoppningsvis kommer att utforska den tid som vi lever i just nu.
Författare: Lova Hagerfors, tidigare chef för Tillgängligt filmarv och Cinemateket, (2022).
Lästips:
- Binder, Michael, A Light Affliction: A History of Film Preservation and Restoration (USA: Lulu, 2014)
- Fossati, Giovanna, From Grain to Pixel: The Archival Life of Film in Transition (Amsterdam: Amsterdam University Press, 2009)
- Meden, Jurij, Scrathes and Glitches: Observations on Preserving and Exhibiting Cinema in the Early 21st Century (Wien: Austrian Film Museum, 2021)
- https://www.filminstitutet.se/sv/fa-kunskap-om-film/digitalisering-av-film/
- http://www.ace-film.eu/wp-content/uploads/2012/05/final_report_en.pdf.
- https://www.fiafnet.org/pages/Community/Code-Of-Ethics.html