En gasfilm Filmarkivet.se — Hundra år i rörliga bilder
För att se filmer på Filmarkivet.se behöver du en webbläsare som stöder HTML5/MP4 eller Flash/javascript.

En gasfilm (1971)

1971 pågick fortfarande det smutsiga och miljöfarliga arbetet vid Stockholms gasverk. Ett år senare skulle gasframställningsprocessen förändras och idag finns planer på att omvandla gasklockorna till kulturhus.

Den 18 december 1853 började Stockholms första gasverk, Klaragasverken, leverera stadsgas till stockholmarna. Gasen tände stadens gatlyktor, men användes också för inomhusbelysning och så småningom till till exempel gasspisar. På 1880-talet kommunaliserades gasverket i Stockholm, och samtidigt började planeringen för en utvidgning av verksamheten. Med sin djuphamn blev Värtan ett naturligt val, och 1890 togs de första spadtagen till den gigantiska anläggningen. Verkets mest slående byggnad blev den gigantiska gasklockan, ritad av Ferdinand Boberg och uppförd i rött tegel ifrån Haga tegelbruk utanför Enköping. Ursprungligen planerades fyra sådana gasklockor, men endast två blev byggda.

1971 hade alltså gasverket i Värtan nästan 80 år på nacken, och tekniken var föråldrad. Hur gasverksarbetarnas lungor såg ut vill man inte ens tänka på, men de tuffa arbetsvillkoren med nattskift och starkt hälsofarliga miljöer framstår också som en rest från forntiden. 1972 byttes den äldre kammarugnstekniken ut mot ett spaltverk där gas utvanns ur lättbensin. Samtidigt sprängdes enorma bergrum under gasklockorna som hade kapacitet att lagra en årsförbrukning av bensin. Med 70-talets oljekris kom dock gasproduktionen att bli allt mer olönsam. Ett ton lättbensin, som 1971 kostat 120 kronor, kostade 1980 2600 kronor. Denna utveckling, tillsammans med elspisens intåg i hemmen, gjorde att den gamla gasframställningen till slut blev ohållbar. Den 18 januari 2011 klockan 06:45 stängdes slutligen den utgående gasventilen på spaltgasverket i Värtan. Stockholmarna får numera sin gas ifrån natur- och biogasanläggningar i Södra Hammarbyhamnen och Högdalen, medan gasverket i Värtan nu skall ge plats åt bostäder och kontor. Planer finns att förvandla Bobergs gasklockor till kulturhus, och Kungliga Operan har gästspelat i den rymliga lokalen. Undrar vad gasarbetarna, som spelade "En sjöman älskar havets våg" på kam i samma lokaler 1971 hade tyckt om det.

SE ANDRA FILMER I NÄRHETEN

Laddar kartan...
Laddar filmer...

    Tema FilmCentrum

    ”En sak är det här med bråk, det är kul med bråk ibland.” Orden är Eric M. Nilssons, filmskapare och, vid tiden för uttalandet, tillika ordförande i FilmCentrum. Föreningen bildades på initiativ av filmskaparen Sven Frostenson, som efter sin utbildning på IDHEC i Paris återvände till Sverige och fann det svårt att hitta en distributör för sin kortfilm Jorden och oberoendet (1967). Ett upprop skickades ut, en skara filmskapare och kulturarbetare samlades, och FilmCentrum bildades. Det här var den politiskt turbulenta våren 1968, och bråkas skulle det minsann. Men bråket, fortsatte Eric M. Nilsson, fick ”på intet sätt bli något självändamål.” Bortsett från televisionen hade kortfilmare svårt att nå ut med sina alster, och FilmCentrums huvudsakliga syfte var att distribuera filmer som förbisågs av befintliga distributionskanaler. En katalog togs fram, och med inspiration från liknande organisationer i bland annat USA beslöt man att katalogen skulle vara öppen, och att man inte skulle ställa några estetiska eller politiska krav på de filmer som togs in. Andra kvaliteter än de som Harry Schein och Svenska Filminstitutet hade beslutat om och premierade under bidragsutdelning skulle lyftas fram – man pratade om ”kvantitetsfilm” snarare än ”kvalitetsfilm”. FilmCentrums kritik av kvalitetsfilmsbegreppet togs inte väl emot av alla, ty när Schein fick reda på att FilmCentrum beviljats stöd från Filminstitutet ska han krasst ha konstaterat: ”FilmCentrum har fått 35 000 i skattepengar för att trycka en katalog på skitfilm.” Den öppna katalogen innebar att vilken film som helst kunde bli distribuerad av organisationen, och katalogen innefattade således en stor variation av ämnen och uttrycksformer. FilmCentrum distribuerade därtill utländsk film, och jämte de svenska titlarna återfanns exempelvis experimentfilmer av den amerikanske filmskaparen Bruce Baillie och militanta dokumentärfilmer av den kubanske Santiago Álvarez. Just experimentfilmen och den politiska dokumentärfilmen var de två filmtyper som utmärkte FilmCentrums distribution under de första årtiondena. Det handlade om att framvisa andra bilder, bilder av andra skeenden, och andra sätt att betrakta bilder på. Generalrepetition för självmord (1964) och Le Génie Civil (1968) var två av flera svenska experimentfilmer som distribuerades av organisationen. Än mer närvarande var dokumentärfilmen, med Sanningen om Båstad (1968), Flickor på Marabou (1970), Chile (1974), som tre representativa och sevärda exempel. Den politiska dokumentärfilmen utmärktes under 70- och 80-talet av den kollektivt skapade filmen, och katalogen innehöll flertalet sådana filmer: En julsaga (1969), Norrlandsproblemet (1971), Almarna i Kungsträdgården (1971) samt Bojkott (1975). En annan signifikativ och utmärkande kategori var den snabbt producerade ”filmtraktatet”, eller journalfilmen, exemplifierad av protestfilmen To Australia with – – – – (Love) (1969). Vid sidan av distributionen arbetade FilmCentrum inom en rad andra områden: facket, tv, barnfilm och skola. Men den viktigaste frågan för FilmCentrum var ändå att distribuera den icke-kommersiella filmen. För att nå ut i hela landet grundades filialer i Malmö, Göteborg och Umeå. Av särskild vikt för FilmCentrum var den uppsökande filmvisningsverksamheten. Filmen betraktades som en allmän angelägenhet och man ansåg inte att man behövde begränsa sig till biografen. Därför arrangerades visningar på bland annat ålderdomshem, fängelser, ungdomsgårdar och skolor. Inom kort köpte man in en buss i vilken man lastade projektorer, filmkopior och ibland även filmskaparna själva, då mötet mellan filmskapare och publik tillmättes särskilt betydelse. Filmskaparen Sven Elfström uttryckte ambitionerna på följande sätt efter att ha arrangerat visningar på ungdomsgårdar i Stockholm: ”Att visa film utan att ge åskådaren chans till kontakt, diskussion efteråt, är verkligen att nonchalera gemenskaphetens värde. Därför ser jag sådana här filmkontakter som det viktigaste och värdefullaste för filmmakaren med ambitioner att belysa samhällets gömslen.” FilmCentrum är en av de viktigaste organisationerna inom den svenska filmen och genom en produktiv bråkighet vidgade de perspektiven på hur filmen (även den korta, den experimentella, den dokumentära) kunde spridas i landet. FilmCentrum är än idag en högst levande organisation och arbetar numera i huvudsak med distribution av film till skolor och institutioner. En öppen katalog fyller kanske inte samma funktion idag som den gjorde vid 60-talets slut, men under en lång tid utgjorde den kärnan i verksamheten. I Kan kataloger vara farliga?, en liten publikation utgiven av FilmCentrum 1971, diskuterar Eric M. Nilsson den öppna katalogens politiska implikationer ur ett mer politiskt perspektiv:

    ”Vissa produkter ges aldrig tillfälle att existera, varken inför främmande kulturer eller kommande generationer. Detta klassificeringsarbete som styrs av dagens värderingar kan vara politiskt sett ändamålsenligt, men är kulturpolitiskt sett kriminellt, ty värderingar ändras, och urvalet som utgör vårt meddelande till främmande kulturer och kommande generationer är medvetet kastrerat. Kastrerat – eftersom det är förmågan att förnya sig som här står på spel.”

    Här finns ett flertal av de filmer som distribuerades av FilmCentrum tillgängliga att se. De utgör oklassificerade meddelanden från ett inte avlägset förflutet. Förnyandet får vi som publik stå för. Text: Stefan Ramstedt, programredaktör, Cinemateket, 2020 Lästips:
    • Andersson, Lars Gustaf m.fl., A History of Swedish Experimental Film Culture: From Early Animation to Video Art (Stockholm: Mediehistorisk arkiv, 2010)
    • Arbetsgruppen för kritiska filmstudier i Uppsala, Harry Schein: en viss tendens i svensk filmpolitik (Stockholm: Filmfront, 1970)
    • Ramstedt, Stefan, ”Can Catalogues be Dangerous?: The Anti-Catalogue of FilmCentrum”, Journal of Scandinavian Cinema 6, nr 2, 2016
    • Schaeffer, Pierre, Kan kataloger vara farliga? (Stockholm: FilmCentrum, 1971)
    • Victor: Tidskrift för film, nr 17/18, 2008 (specialnummer om FilmCentrum)

      Vet du något mer om denna film?

      Skicka gärna informationen till oss, så kontaktar vi dig om vi har några ytterligare frågor. Tack på förhand!