Filmen visar elektrifieringen av Sveriges järnvägar under 30 år. Sista etappen var klar i februari 1942.

Först femtio år efter att det första ångloket rullat iväg på engelsk räls 1825 gjordes de första försöken med elektriskt drivna lok i Berlin 1876. I Sverige var Boxholms bruk först med en elektrisk järnväg 1890, och eldriven persontrafik på Djursholmsbanan samma år visade att Sverige menade allvar med elektrifieringen. Landet hade ju också, som betonas i filmen, en ”nationalförmögenhet” i älvarnas och forsarnas kraftpotential.

Det var också med Porjus kraftstation 1915, då Luleälven tämjdes, som man skulle få elektricitet för den första etappen i järnvägssträckningen mellan Trelleborg och Riksgränsen. 1926 stod västra stambanan färdigelektrifierad och några år senare var sträckan Stockholm-Trelleborg elektrifierad.

Visst har filmen rätt när den påstår att de forna ångloken såg långt mera imponerande ut, men de var svagare, tyngre, dyrare, smutsigare och bullrigare än de nya elloken. Att elloken också gjorde Sverige mindre beroende av import av stenkol var också en fördel som gjorde den elektrifierade järnvägen till ett centralt nationellt projekt. Och det svindlar när man inser att varenda elstolpe längs Sveriges numera 700 mil elektrifierad järnväg är rest för hand! Inte undra på att dåvarande byråchefen på SJ, Ivan Öfverholm, fick Ingenjörsvetenskapsakademins stora guldmedalj med motiveringen: som ett offentligt betygande av värdet i den gärning han utfört av grundläggande och bestående vikt och betydelse för landets järnvägselektrifiering.