Leva för att överleva Filmarkivet.se — Hundra år i rörliga bilder
För att se filmer på Filmarkivet.se behöver du en webbläsare som stöder HTML5/MP4 eller Flash/javascript.

Leva för att överleva (1977)

McDonald’s och kärnkraftverk var de stora bovarna i det sena 1970-talets Sverige. Men hur skulle folket egentligen lära sig att leva i samklang med naturen?

Leva för att överleva är en rapportfilm för Centerpartiets ungdomsförbund. Man ville visa på samhällets undergångstendenser, med sopberg och skräpmat, och inte minst med ett växande beroende av kärnkraftsalstrad energi.

Vi får följa den bakfulle ynglingen som kastar den gångna kvällens fylleslag i soppåsar för att sedan hamna i avgasstinkande bilköer på väg till McDonald’s. Filmens reporter smyger upp på intet ont anande restauranggäster och vill ha reda på vad folk egentligen vet om ekologi och vad man kan göra för att öka svenskens medvetenhet om miljöproblemen. Man borde införa ekologi på skolschemat, är en idé som kastas fram i filmen, medan en annan lösning verkar vara att få bukt med byråkratiseringen – ett favoritord i 1970-talets Sverige. Hotbilden är aningens grumlig – fortsätter vi i samma takt med nu kommer jorden att explodera, påstås det i filmen.

Så långt har det lyckligtvis inte gått ännu, men så har vi också numera återvinningsstationer i städerna och katalysatorer i bilarna. Kärnkraften är emellertid kvar, inte minst på grund av Centerpartiet, som fällde avgörandet till kärnkraftens fördel i riksdagsomröstningen den 17 juni 2010. Med 174 röster mot 172 beslutades då om att bygga nya kärnkraftsreaktorer i Sverige.

Tema Energi—föreställningar, möjligheter, motstånd

Sedan förra sekelskiftet har den storskaliga energiproduktionen i Sverige vuxit fram och därmed vårt moderna samhälle med järnvägar, bensinmackar och miljödebatter. Genom filmkameran – ett lika modernt, elberoende påfund – har utvecklingen dokumenterats. 

Energi, dess utvinning och produktion, infrastruktur och förändring, har varit ett omdebatterat ämne i över 100 år. Det gäller inte minst idag när energipriserna rusar och den påverkan som produktion och konsumtion har på natur, miljö och klimat är högaktuella ämnen. Tillgången på vattenkraft, olja, kol, kärnkraft och gas har tveklöst varit central och avgörande för såväl framväxten som upplevelsen av modernitet, industriernas genombrott och den mobilitet som nya kommunikationsmedel som tåg, bil och flyg förde med sig. Att resa blev nu möjligt för de allra flesta. De banbrytande förändringar som tillgången på energi har medfört är nära sammanlänkad med och har bevittnats av mediekulturen under 1900- och 2000-talet; av radion, televisionen, men kanske främst filmmediet som alltsedan sekelskiftet 1900 dokumenterat och följt denna förändring och även den debatt och det motstånd som skapats.

Som energisystem kom elektricitetens genombrott på 1890-talet i och med trefassystemets införande, vilket möjliggjorde överföring av energi över stora avstånd. Elektricitet blev successivt centralt för många användningsområden som belysning, kraft och värme. I början stod koleldade kraftverk för elektriciteten, men snart tog vattenkraftverk över. Elektricitetens genomslag och betydelse för svensk infrastruktur är ett återkommande tema i en rad filmer. Ett tidigt exempel från 1911 är kortfilmen Med jordens nordligaste järnväg — En färd Narvik — Riksgränsen. Filmen är en av flera som visades på biografer över hela landet under perioden 1910–1915 kring ett av de mest prestigefyllda projekten av sin tid, nämligen elektrifieringen av Malmbanan för den strategiska transporten av järnmalm från Luleå och Riksgränsen till Narvik vid den norska atlantkusten. Även Porjus kraftverk som kom till för att försörja järnvägen med elektricitet blev uppmärksammat i flera filmer.

medjordens energi

Under 1900-talets första hälft porträtterade filmmediet och andra visuella medier nära på heroiska kraftprov som tack vare ny teknologi och modernisering segrade över och “tämjde” naturens krafter och därigenom kunde nå fram till de mest avlägsna av platser. Elektrifieringen av Malmbanan fick betydande uppmärksamhet, inte bara som en ikon för modernitet utan även för det spektakulära landskapet tåget åkte igenom. Att kameran tycks mer intresserad av den nordliga vildmarken än den elektrifierade järnvägen, kan kanske förvåna en modern åskådare, men vid denna tid fanns ingen tydlig polarisering mellan industrialisering och natur. Klart Trelleborg—Riksgränsen från 1942 visar den process som följde av elektrifieringen av Sveriges järnvägar under 30 år fram till sista etappen som var klar i februari 1942.

Förutom att reproducera förändringar i sin samtid, kom filmmediet även att spela en viktig roll i skapandet av en industriell modernitet tack vare sin popularitet hos publiken. Rörliga bilder i sig fick en enorm kulturell påverkan med skildringar av urbana miljöer, moderna företeelser, livsstilar och idéer, inte minst exotiska vyer. En lång rad av filmtyper och genrer kan kopplas till energitemat: industrifilm, informations- och utbildningsfilm, nyhetsinslag och även konstfilm. Reklamfilmer såsom Esso från 1958 och OK från 1969 användes för att marknadsföra oljebolag och inte minst deras bensinstationer som blir allt mer centrala i stadsbilden under 1900-talet. Filmerna undervisar bilisterna i att navigera bland tekniska detaljer och oljebolagens produkter. De skildrar även den förändring av utbud och service som bensinstationerna i sig genomgår under årens lopp med utökad självservice och försäljning av allehanda vardagsprodukter i de tillhörande butikerna.

motbistrare energi

Bensinstationen blir ett återkommande tema och en plats både för vardagsbestyr och för förberedelser inför den nya och efterlängtade semesterresan, ofta bilburen. Med sin modernistiska arkitektur blir bensinstationerna något av ett emblem för ett modernt samhälle. I Mot bistrare tider från 1982, en samproduktion av Sverige 80-redaktionen och Stiftelsen Svenska Filminstitutet och dess dåvarande VD Jörn Donner, har bilden av mobilitetens knutpunkt förändrats och är en helt annan.  Här blir en bensinstation snarare en allegori över Sverige på 1980-talet. Vid en blåsig kustlinje i Skåne en grå novemberdag står en öde och lätt förfallen bensinstation som, tillsammans med de få kunder som besöker stationen, visar på allt hårdare tider. Avsikten med Sverige 80-satsningen var att återuppliva kortfilmen som förfilm på bio och att samtidigt inventera ”den svenska verkligheten”.

attdoda energi

Tillgången på energi har varit avgörande för att skapa vårt välstånd. Den moderna svenska välfärdens och folkhemmets framväxt sammanlänkas ofta med arbetet med att modernisera kraftnätet och elektrifiera industrier och hushåll. Men följderna av energiproduktionen och vår konsumtion har också varit mycket omdebatterade. Baksidan av vår moderna livsstil har inneburit många ingrepp i landskap, miljö och klimat, och dessutom risker för enskilda trafikanter. I filmer som Trafikfrämjandet – lär barnen se upp från 1937 och Gösta Werners filmatisering av Stig Dagermans uppmärksammade novell Att döda ett barn från 1953 görs försök att utbilda och disciplinera fotgängare och bilister i trafiksäkerhet för att minimera antalet olyckor. Att döda ett barn var en beställningsfilm för Försäkringsbolagens upplysningstjänst och kom att bli en av Werners mest välkända verk. Filmen visades som förfilm på biograf, men även utanför den traditionella biografkontexten av bland andra Motormännens riksförbund och diverse föräldraföreningar. Den fick också skolfilmsdistribution och sågs av generationer av skolbarn.

barseback energi

Sveriges el- och energiförsörjning blev alltmer omdebatterade ämnen från 1970-talet och framåt i filmer som Barsebäck från 1980 och Blågul kraft från 1983. Vårt oljeberoende och den fortgående diskussionen om alternativa energikällor är frågor som varit centrala under de senaste 50 åren, från oljekrisen på 1970-talet med kärnkraftsdebatten och folkomröstningen 1980 till den högaktuella frågan om klimatpåverkan.

Text: Marina Dahlquist, professor i filmvetenskap, Stockholms universitet, 2023

Lästips:

Björkin, Mats, Post-war Industrial Media Culture in Sweden, 1945-1960 (Amsterdam University Press, 2021)

Dahlquist, Marina och Patrick Vonderau, Petrocinema: Sponsored Film and the Oil Industry (New York: Bloomsbury Academic, 2021)

Stjernholm, Emil, Gösta Werner och filmen som konst och propaganda (Lund: Lunds universitet, 2018)

Vonderau, Patrick och Vinzenz Hediger (red), Films that Work: Industrial Film and the Productivity of Media (Amsterdam University Press, 2009)

Florin Persson, Erik och Per Vesterlund. Stuck in Traffic: Car-Centric Urbanism, City Planning and the Welfare State in Swedish Commissioned Films and TV Drama From the 1960s. (Mediapolis: A Journal of Cities and Culture 8, no. 3, September 2023).

Tema FilmCentrum

FilmCentrum har sedan 1968 distribuerat film utanför de stora distributionskanalerna. Vid starten låg tonvikt på att distribuera en kvantitet och mångfald av filmer, i kritik mot maktens kvalitetsbegrepp. På Filmarkivet.se kan du se experimentfilm och dokumentär ur FilmCentrums katalog och läsa Stefan Ramstedts fördjupning om föreningens historia.

”En sak är det här med bråk, det är kul med bråk ibland.” Orden är Eric M. Nilssons, filmskapare och, vid tiden för uttalandet, även ordförande i FilmCentrum. Föreningen bildades på initiativ av filmskaparen Sven Frostenson, som efter sin utbildning på filmskolan IDHEC i Paris återvände till Sverige och fann det svårt att hitta en distributör för sin kortfilm Jorden och oberoendet (1967). Ett upprop skickades ut, en skara filmskapare och kulturarbetare samlades, och FilmCentrum bildades. Det här var den politiskt turbulenta våren 1968, och bråkas skulle det minsann. Men bråket, fortsatte Eric M. Nilsson, fick ”på intet sätt bli något självändamål.”

Bortsett från televisionen hade kortfilmare svårt att nå ut med sina alster, och FilmCentrums huvudsakliga syfte var att distribuera filmer som förbisågs av befintliga distributionskanaler. En katalog togs fram, och med inspiration från liknande organisationer i bland annat USA beslöt man att katalogen skulle vara öppen, och att man inte skulle ställa några estetiska eller politiska krav på de filmer som togs in. Andra kvaliteter än de som Harry Schein och Svenska Filminstitutet hade beslutat om och premierade under bidragsutdelning skulle lyftas fram – man pratade om ”kvantitetsfilm” snarare än ”kvalitetsfilm”. FilmCentrums kritik av kvalitetsfilmsbegreppet togs inte väl emot av alla. När Schein fick reda på att FilmCentrum beviljats stöd från Filminstitutet ska han krasst ha konstaterat: ”FilmCentrum har fått 35 000 i skattepengar för att trycka en katalog på skitfilm.”

Den öppna katalogen innebar att vilken film som helst kunde bli distribuerad av organisationen, och katalogen innefattade således en stor variation av ämnen och uttrycksformer. FilmCentrum distribuerade därtill utländsk film, och jämte de svenska titlarna återfanns exempelvis experimentfilmer av den amerikanske filmskaparen Bruce Baillie och militanta dokumentärfilmer av den kubanske Santiago Álvarez. Just experimentfilmen och den politiska dokumentärfilmen var de två filmtyper som utmärkte FilmCentrums distribution under de första årtiondena. Det handlade om att framvisa andra bilder, bilder av andra skeenden, och andra sätt att betrakta bilder på.

Generalrepetition för självmord (1964) och Le Génie Civil (1968) var två av flera svenska experimentfilmer som distribuerades av organisationen. Än mer närvarande var dokumentärfilmen, med Sanningen om Båstad (1968), Flickor på Marabou (1970), Chile (1974), som tre representativa och sevärda exempel. Den politiska dokumentärfilmen utmärktes under 70- och 80-talet av den kollektivt skapade filmen, och katalogen innehöll flertalet sådana filmer: En julsaga (1969), Norrlandsproblemet (1971), Almarna i Kungsträdgården (1971) samt Bojkott (1975). En annan signifikativ och utmärkande kategori var den snabbt producerade ”filmtraktatet”, eller journalfilmen, exemplifierad av protestfilmen To Australia with – – – – (Love) (1969).

Vid sidan av distributionen arbetade FilmCentrum inom en rad andra områden: facket, tv, barnfilm och skola. Men den viktigaste frågan för FilmCentrum var ändå att distribuera den icke-kommersiella filmen. För att nå ut i hela landet grundades filialer i Malmö, Göteborg och Umeå. Av särskild vikt för FilmCentrum var den uppsökande filmvisningsverksamheten. Filmen betraktades som en allmän angelägenhet och man ansåg inte att man behövde begränsa sig till biografen. Därför arrangerades visningar på bland annat ålderdomshem, fängelser, ungdomsgårdar och skolor. Inom kort köpte man in en buss i vilken man lastade projektorer, filmkopior och ibland även filmskaparna själva, då mötet mellan filmskapare och publik tillmättes särskilt betydelse. Filmskaparen Sven Elfström uttryckte ambitionerna på följande sätt efter att ha arrangerat visningar på ungdomsgårdar i Stockholm: ”Att visa film utan att ge åskådaren chans till kontakt, diskussion efteråt, är verkligen att nonchalera gemenskaphetens värde. Därför ser jag sådana här filmkontakter som det viktigaste och värdefullaste för filmmakaren med ambitioner att belysa samhällets gömslen.”

FilmCentrum är en av de viktigaste organisationerna inom den svenska filmen och genom en produktiv bråkighet vidgade de perspektiven på hur filmen (även den korta, den experimentella, den dokumentära) kunde spridas i landet. FilmCentrum är än idag en högst levande organisation och arbetar numera i huvudsak med distribution av film till skolor och institutioner. En öppen katalog fyller kanske inte samma funktion idag som den gjorde vid 60-talets slut, men under en lång tid utgjorde den kärnan i verksamheten. I Kan kataloger vara farliga?, en liten publikation utgiven av FilmCentrum 1971, diskuterar Eric M. Nilsson den öppna katalogens politiska implikationer ur ett mer politiskt perspektiv:

”Vissa produkter ges aldrig tillfälle att existera, varken inför främmande kulturer eller kommande generationer. Detta klassificeringsarbete som styrs av dagens värderingar kan vara politiskt sett ändamålsenligt, men är kulturpolitiskt sett kriminellt, ty värderingar ändras, och urvalet som utgör vårt meddelande till främmande kulturer och kommande generationer är medvetet kastrerat. Kastrerat – eftersom det är förmågan att förnya sig som här står på spel.”

Här finns ett flertal av de filmer som distribuerades av FilmCentrum tillgängliga att se. De utgör oklassificerade meddelanden från ett inte avlägset förflutet. Förnyandet får vi som publik stå för.

Text: Stefan Ramstedt, curator, Cinemateket, 2020

Lästips:

  • Andersson, Lars Gustaf m.fl., A History of Swedish Experimental Film Culture: From Early Animation to Video Art (Stockholm: Mediehistorisk arkiv, 2010)
  • Arbetsgruppen för kritiska filmstudier i Uppsala, Harry Schein: en viss tendens i svensk filmpolitik (Stockholm: Filmfront, 1970)
  • Ramstedt, Stefan, ”Can Catalogues be Dangerous?: The Anti-Catalogue of FilmCentrum”, Journal of Scandinavian Cinema 6, nr 2, 2016
  • Schaeffer, Pierre, Kan kataloger vara farliga? (Stockholm: FilmCentrum, 1971)
  • Victor: Tidskrift för film, nr 17/18, 2008 (specialnummer om FilmCentrum)

Tema Folkomröstningar

De svenska folkomröstningarna har gett upphov till informationsfilmer och kampanjfilmer, samt dokumenterats av amatörfilmare. Högertrafiken, alkoholen, kärnkraften och EU är några av de frågor som filmen varit del av att avgöra. 

Sverige har totalt haft sex folkomröstningar som rört olika ämnen som ett rusdrycksförbud, införande av högertrafik, pensionsfrågan, kärnkraftsfrågan, EU-medlemskap och införandet av euron. Alla omröstningarna har varit rådgivande, vilket innebär att politikerna inte varit tvungna att följa valresultatet. Till exempel så infördes högertrafik 1967 trots att medborgarna röstat emot det.

1922 hölls den första folkomröstningen som handlade om införandet av ett nationellt rusdrycksförbud. Nykterhetsrörelsen var väldigt stark i början av 1900–talet. I Veckorevy 1916-03-00 kan man till exempel se hur det såg ut när motboken infördes i Sverige. Många kulturpersonligheter, däribland författaren Albert Engström, engagerade sig i nej-sidans kampanj. Engström var den som gjorde den välkända affischen med slagorden ”Kräftor kräva dessa drycker”, medan Nej-kampanjen hade som en av sina slogans ”Spritfloden dränker hem och familjelycka”. I valet var det många kvinnor som tog chansen att rösta. De hade ju trots allt bara haft den möjligheten i ett år sedan kvinnlig rösträtt infördes i Sverige 1921. I Veckorevyn 1922-08-28 kan man se hur Stockholmarna kommer in från sina landställen i skärgården för att rösta och i Göteborg hur ja-, och nej–klottret fyller stadens trottoarer. Nej-sidan vann med liten marginal, 51,0 % mot 49,0 %, vilket bland annat förkunnades av två hästberidna härolder med trumpet och medeltida kläder.

1955 röstade svenskarna om införandet av högertrafik men det skulle faktiskt dröja ända fram till den 3 september 1967 innan trafikomläggningen blev verklighet. Detta alltså trots att de som ville behålla vänstertrafiken vann överlägset med 82,9 % av rösterna. Själva införandet av högertrafik föregicks sedan av en stor informationskampanj som skulle lära det svenska folket hur man beter sig i trafiken. Flera kändisar, däribland Pierre Lindstedt, Lars Amble och Jarl Borssén, var med i kortfilmerna som gjordes för att öka trafiksäkerheten. Flera av privatfilmerna på sidan, som den ur Bertil Goldstrands samling, visar hur skyltar flyttas, gator målas om och svenskarna övar sig på att gå över gatan på ett säkert sätt.

Det skulle sedan bara dröja två år tills nästa folkomröstning. 1957 gällde det pensionerna, vilket utformades som ett val mellan tre olika linjer (på samma sätt som man senare skulle göra när det gällde kärnkraftsomröstningen). Linje 1 förespråkade en allmän och obligatorisk tjänstepension, linje 2 en frivillig tilläggspension och höjd folkpension och linje 3, att tjänstepension skulle genomföras av arbetsmarknadens parter. I Kino 213A kan man se den tidigare socialministern, socialdemokraten Gustav Möller, sitta vid sitt skrivbord och tala direkt till folket för sin sak. Hans brandtal illustreras bland annat med konstnären August Malmströms tavla Grindslanten. Dockfilmen Lägg i 3:an (1957) propagerar för linje 3. Valets upplägg med tre olika alternativ ledde till viss förvirring om vem som egentligen vunnit, vilket i sin tur ledde till regeringskris och nyval 1958.

Tjugotre år senare, i mars 1980, röstade svenskarna om kärnkraftens framtid. Efter Harrisburgolyckan 1979, då ett amerikanskt kärnkraftverk havererade, var det många som kände oro inför kärnkraft som energikälla. I Barsebäck (1980), med Hans Alfredson som speaker, ser vi hur en professor från Beredskapsnämnden försöker bemöta oroliga bönder mitt i den skånska myllan. I Leva för att överleva (1977), som gjordes på uppdrag av Centerpartiets ungdomsförbund, framhävs både farorna med kärnkraften och konsekvenserna av det sopberg vårt konsumtionssamhälle skapar som stora problem inför framtiden. Precis som vid pensionsomröstningen fick medborgarna välja mellan tre linjer. Linje två, som förespråkade en avveckling med förnuft, fick flest röster. Kärnkraftverk som Ringhals är dock fortfarande i drift idag. I en av privatfilmerna ur Svea Ernstssons samling ser vi kärnkraftsmotståndarnas kampanjmaterial med den välkända loggan, en glad röd sol, på mössor och diverse plakat.

1994 hölls en folkomröstning om huruvida Sverige skulle gå med i den Europeiska unionen (EU) som ja-sidan vann. Mycket av debatten innan omröstningen kom att handla om detaljfrågor som standardiseringen av böjningen på gurkor och huruvida vi svenskar skulle få behålla vårt snus eller inte. I den ironiska informationsfilmen Puben som togs fram av den så kallade Europalinjen, som man uppmanades att ringa till med sina frågor om EU, (ett initiativ från SAF och Industriförbundet) kan man se två irländare som sitter på en pub och diskuterar just vårt svenska snus.

2003 avbröts valkampanjen om införandet av euron bara fyra dagar innan valet på grund av mordet på utrikesminister Anna Lindh. Det blev tillslut en seger för nej-sidan som fick 55,9 % av rösterna, vilket gjorde att vi kom att behålla vår egen valuta.

Text: Wanda Bendjelloul, filmkritiker och författare, 2018

    Vet du något mer om denna film?

    Skicka gärna informationen till oss, så kontaktar vi dig om vi har några ytterligare frågor. Tack på förhand!