Varje år kommer ca 10 000 flickor i åldern 15-20 år till Stockholm. De kommer från avfolkningslän i Sverige, en stor del kommer från Finland. Väldigt många får arbete som paketererskor i livsmedelsindustrin. Det är lågavlönat arbete vid löpande band. Marabou har arbetsvärvare i Sverige såväl som i Finland.

Man behöver inte tveka om i vilken tid man befinner sig när man ser öppningssekvensen i Maj Wechselmanns dokumentärfilm Flickor på Marabou. Till tonerna av tung rockmusik som var modernt i början av 1970-talet visas ett kollage av svartvita bilder från ett diskotek.

Kameran är inte statisk utan rör sig hela tiden. Från hel- till halvbild. Från en kvinnas nakna ben upp till hennes ansikte. Den panorerar över bord med glas och flaskor. Människor som festar, som ser glada, likgiltiga eller arroganta ut. Med jämna mellanrum dyker en kvinna upp i bild som inte riktigt ser ut att höra hemma där. Det hela avslutas med att stillbildssekvensen byts ut mot rörlig bild där samma kvinna går till garderoben och hämtar ut sina ytterkläder.

I Kvinnor på Marabou finns något av den dokumentära stil och de filmiska grepp som Stefan Jarl använde sig av i Dom kallar oss mods två år tidigare. Där finns det svartvita fotot, scener som förankrar åskådaren i huvudpersonen Ritva Sirus vardag, samt intervjuer med Ritva och andra flickor som arbetar på Marabous chokladfabrik.

Ritva arbetar inte längre vid löpande bandet, utan har avancerat till tidsskriverska. Ett jobb som bland annat innebär att hon ska hålla reda på sina arbetskamraters tider och förskott. När hon i en av intervjuerna blir tillfrågad om sina drömmar och förhoppningar, så svarar hon att hon kan tänka sig att gifta sig, men att hon inte vill ha några barn.

Nästan alla kvinnor som jobbar på Marabou är invandrade från Finland eller kommer från avfolkningslän i Sverige. Ingen vill egentligen arbeta i den hårt uppskruvade miljön vid löpande bandet men tvingas till det eftersom det är ont om jobb.

Ibland klipps det in bilder på värvningsaffischer från Marabou med texter som. ”Marabou skaffar dig rum”, ”Ett arbete som passar dig” och ”Kom trivs med oss”.

Men det visar sig att rummen som fabriken erbjuder innebär ett slags livegenskap med bestämda tider, hyra som dras från lönen och regler för besök.