Almarna i Kungsträdgården Filmarkivet.se — Hundra år i rörliga bilder
För att se filmer på Filmarkivet.se behöver du en webbläsare som stöder HTML5/MP4 eller Flash/javascript.

Almarna i Kungsträdgården (1971)

Almstriden i maj 1971 markerade en vändpunkt i Stockholms stadsplanering och stadsbyggnadspolitik. Aldrig mer skulle politiker och byråkrater få fatta beslut över folkets huvuden, hette det. Men priset för den civila olydnadens seger hade kunnat bli högt. En film av Tomas Amedé, Per-Olof Andersson, Thomas Bengtsson, Boris Ersson, Björn Gullander, Per Källberg, Mats Lund, Kjell Sundström, Johan Swedbrink, Godfried Talboom, Per-Olof Thisner.

"Aldrig hade man väl trott att intresset för almarna var så förskräckligt stort" sjungs det i slutet av filmen. Men kanske var det inte så konstigt ändå. I två decennier hade centrala Stockholm skövlats på historiska byggnader och stadslandskapet radikalt omformats. Omkring 700 äldre byggnader hade rivits sedan den så kallade Norrmalmsregleringen sattes i verket 1952. Centrala Stockholm bestod 1971 av nybyggda betongkolosser som fortfarande saknade hyresgäster, och av jordbruna rivningstomter som fungerade som parkeringsplatser. När beslutet om fällningen av almarna i Kungsträdgården blev känt fick stockholmarna nog. Såväl anarkister som miljöaktivister, östermalmstanter som vänsterfolk samlades i protest mot beslutet. 40123 personer skrev på protestlistor och över 1000 personer samlades vid almarna när motorsågarna drogs igång natten till den 12 maj. I tumultet som uppstod mellan polis och demonstranter skadades flera personer på bägge sidor. Eva Hernbäck, jornalist och aktiv i Alternativ stad berättar hur polishästar stormade rakt in i folkmassan och hur polishundar bussades på folk. "Det otäcka var att de började såga medan vi fortfarande satt där", berättar hon. "Ingen människa var visserligen uppe i träden, men det var fullt runt omkring, det var ju livsfarligt, vansinnigt". Även det socialdemokratiska borgarrådet Hjalmar Mehr höll med om att situationen hade kunnat gå än mer överstyr, men skyller den upphetsade stämningen på massmedierna. "De bär ett drygt ansvar för den farliga stämning som jagats upp i fallet med almarna", sade han i en intervju i Dagens Nyheter. "Händelserna natten till den 12 maj kunde ha kostat liv". Istället blev aktionen en stor seger för den civila olydnaden, och det demokratiskt fattade beslutet om almfällningen (63 politiker hade röstat för, och 34 emot i en omröstning i kommunfullmäktige), fick rivas upp. Än idag står almarna i Kungsträdgården. Ett av träden bär fortfarande spår efter motorsåg.

  • Kategori Samhälle och politik
  • Tema FilmCentrum
  • Ort Stockholm
  • Längd 35 minuter
  • Medverkande Evert Taube, Kjell Sundström, Hans Ernefeldt, Eva Hernbäck, Helene Gate, Lena Sävström, Tussi Lovén, Pelle Lundström, Tuffa Birch-Iensen, Rut Holmkvist Svensson, Hjalmar Mehr, Ralph Fidler, Göran Folin, Anders Forsslund
  • Regi Kollektivfilm
  • Foto Per Källberg
  • Produktionsbolag Filmligan
  • Produktionsland Sverige
  • Utgångsmaterial 16 mm, normalbild (1,37:1), optisk mono, svartvit
  • Arkiv Svenska Filminstitutet
  • Läs mer om filmen i Svensk Filmdatabas

SE ANDRA FILMER I NÄRHETEN

Laddar kartan...
Laddar filmer...

    Tema FilmCentrum

    ”En sak är det här med bråk, det är kul med bråk ibland.” Orden är Eric M. Nilssons, filmskapare och, vid tiden för uttalandet, tillika ordförande i FilmCentrum. Föreningen bildades på initiativ av filmskaparen Sven Frostenson, som efter sin utbildning på IDHEC i Paris återvände till Sverige och fann det svårt att hitta en distributör för sin kortfilm Jorden och oberoendet (1967). Ett upprop skickades ut, en skara filmskapare och kulturarbetare samlades, och FilmCentrum bildades. Det här var den politiskt turbulenta våren 1968, och bråkas skulle det minsann. Men bråket, fortsatte Eric M. Nilsson, fick ”på intet sätt bli något självändamål.” Bortsett från televisionen hade kortfilmare svårt att nå ut med sina alster, och FilmCentrums huvudsakliga syfte var att distribuera filmer som förbisågs av befintliga distributionskanaler. En katalog togs fram, och med inspiration från liknande organisationer i bland annat USA beslöt man att katalogen skulle vara öppen, och att man inte skulle ställa några estetiska eller politiska krav på de filmer som togs in. Andra kvaliteter än de som Harry Schein och Svenska Filminstitutet hade beslutat om och premierade under bidragsutdelning skulle lyftas fram – man pratade om ”kvantitetsfilm” snarare än ”kvalitetsfilm”. FilmCentrums kritik av kvalitetsfilmsbegreppet togs inte väl emot av alla, ty när Schein fick reda på att FilmCentrum beviljats stöd från Filminstitutet ska han krasst ha konstaterat: ”FilmCentrum har fått 35 000 i skattepengar för att trycka en katalog på skitfilm.” Den öppna katalogen innebar att vilken film som helst kunde bli distribuerad av organisationen, och katalogen innefattade således en stor variation av ämnen och uttrycksformer. FilmCentrum distribuerade därtill utländsk film, och jämte de svenska titlarna återfanns exempelvis experimentfilmer av den amerikanske filmskaparen Bruce Baillie och militanta dokumentärfilmer av den kubanske Santiago Álvarez. Just experimentfilmen och den politiska dokumentärfilmen var de två filmtyper som utmärkte FilmCentrums distribution under de första årtiondena. Det handlade om att framvisa andra bilder, bilder av andra skeenden, och andra sätt att betrakta bilder på. Generalrepetition för självmord (1964) och Le Génie Civil (1968) var två av flera svenska experimentfilmer som distribuerades av organisationen. Än mer närvarande var dokumentärfilmen, med Sanningen om Båstad (1968), Flickor på Marabou (1970), Chile (1974), som tre representativa och sevärda exempel. Den politiska dokumentärfilmen utmärktes under 70- och 80-talet av den kollektivt skapade filmen, och katalogen innehöll flertalet sådana filmer: En julsaga (1969), Norrlandsproblemet (1971), Almarna i Kungsträdgården (1971) samt Bojkott (1975). En annan signifikativ och utmärkande kategori var den snabbt producerade ”filmtraktatet”, eller journalfilmen, exemplifierad av protestfilmen To Australia with – – – – (Love) (1969). Vid sidan av distributionen arbetade FilmCentrum inom en rad andra områden: facket, tv, barnfilm och skola. Men den viktigaste frågan för FilmCentrum var ändå att distribuera den icke-kommersiella filmen. För att nå ut i hela landet grundades filialer i Malmö, Göteborg och Umeå. Av särskild vikt för FilmCentrum var den uppsökande filmvisningsverksamheten. Filmen betraktades som en allmän angelägenhet och man ansåg inte att man behövde begränsa sig till biografen. Därför arrangerades visningar på bland annat ålderdomshem, fängelser, ungdomsgårdar och skolor. Inom kort köpte man in en buss i vilken man lastade projektorer, filmkopior och ibland även filmskaparna själva, då mötet mellan filmskapare och publik tillmättes särskilt betydelse. Filmskaparen Sven Elfström uttryckte ambitionerna på följande sätt efter att ha arrangerat visningar på ungdomsgårdar i Stockholm: ”Att visa film utan att ge åskådaren chans till kontakt, diskussion efteråt, är verkligen att nonchalera gemenskaphetens värde. Därför ser jag sådana här filmkontakter som det viktigaste och värdefullaste för filmmakaren med ambitioner att belysa samhällets gömslen.” FilmCentrum är en av de viktigaste organisationerna inom den svenska filmen och genom en produktiv bråkighet vidgade de perspektiven på hur filmen (även den korta, den experimentella, den dokumentära) kunde spridas i landet. FilmCentrum är än idag en högst levande organisation och arbetar numera i huvudsak med distribution av film till skolor och institutioner. En öppen katalog fyller kanske inte samma funktion idag som den gjorde vid 60-talets slut, men under en lång tid utgjorde den kärnan i verksamheten. I Kan kataloger vara farliga?, en liten publikation utgiven av FilmCentrum 1971, diskuterar Eric M. Nilsson den öppna katalogens politiska implikationer ur ett mer politiskt perspektiv:

    ”Vissa produkter ges aldrig tillfälle att existera, varken inför främmande kulturer eller kommande generationer. Detta klassificeringsarbete som styrs av dagens värderingar kan vara politiskt sett ändamålsenligt, men är kulturpolitiskt sett kriminellt, ty värderingar ändras, och urvalet som utgör vårt meddelande till främmande kulturer och kommande generationer är medvetet kastrerat. Kastrerat – eftersom det är förmågan att förnya sig som här står på spel.”

    Här finns ett flertal av de filmer som distribuerades av FilmCentrum tillgängliga att se. De utgör oklassificerade meddelanden från ett inte avlägset förflutet. Förnyandet får vi som publik stå för. Text: Stefan Ramstedt, programredaktör, Cinemateket, 2020 Lästips:
    • Andersson, Lars Gustaf m.fl., A History of Swedish Experimental Film Culture: From Early Animation to Video Art (Stockholm: Mediehistorisk arkiv, 2010)
    • Arbetsgruppen för kritiska filmstudier i Uppsala, Harry Schein: en viss tendens i svensk filmpolitik (Stockholm: Filmfront, 1970)
    • Ramstedt, Stefan, ”Can Catalogues be Dangerous?: The Anti-Catalogue of FilmCentrum”, Journal of Scandinavian Cinema 6, nr 2, 2016
    • Schaeffer, Pierre, Kan kataloger vara farliga? (Stockholm: FilmCentrum, 1971)
    • Victor: Tidskrift för film, nr 17/18, 2008 (specialnummer om FilmCentrum)

    Vet du något mer om denna film?

    Skicka gärna informationen till oss, så kontaktar vi dig om vi har några ytterligare frågor. Tack på förhand!