Därför vägrade man värnplikt vid slutet av 60-talet. Så resonerade försvarsministern och de andra försvarsvännerna.
Kortdokumentären Nej skrevs och regisserades av Stig Björkman som då var chefredaktör på filmtidskriften Chaplin och hade regidebuterat 1964 med kortfilmen Letizia. Nej återger olika röster om den obligatoriska värnplikten och skälen till att vägra den.
I filmens inledning visas en iscensättning av ett bandat samtal mellan en värnpliktsvägrare (Per Ragnar) och en militär (Sven Wollter). Sedan varvas intervjuer med mer illustrativa inslag. Genom grafik och Stig Björkmans röst i en voice over så ger filmen fakta om sitt ämne.
Vi får veta att 2033 värnpliktiga personer ansökte om vapenfri tjänst år 1968. För att få ansökan beviljad måste man anföra ”djup samvetsnöd” vilket värnpliktsvägrarna vill ändra till ”allvarlig personlig övertygelse”, en formulering som är mer politiserad. Frågor om detta ställs i en intervju med den dåvarande försvarsministern Sven Andersson (Socialdemokraterna).
Till Ulla Billquist-låten Min soldat, en hit i Sverige under beredskaps- och krigstiden, så visas krigsbilder från bland annat Vietnam. Antikrigsbudskapet kunde inte ha varit tydligare och hyckleriet runt den svenska militärpolitiken utpekas. En intervjuad vapenvägrare påpekar att militären också används internt och tar upp Ådalen som exempel, där militären dödade arbetare år 1931.
Det andra exemplet som nämns på när försvarsmakten slagit mot de egna medborgarna är studentrevolten i Paris år 1968, alltså året innan premiären av Nej. Filmen producerades i en tid när vänsterströmningarna var starka bland studenter, konstnärer och intellektuella, i Sverige likväl som i Paris. Vietnamrörelsen pågick i stora delar av västvärlden. Bland vapenvägrarna i Nej intervjuas en rad kända svenska kulturskapande män, som författaren Öyvind Fahlström och konstnären Carl Johan De Geer. Den senare står i verkstaden där konstnären Marie-Louise Ekman (då De Geer) gör TOTAL VÄGRA-affischer.
Av Stig Björkman så finns på Filmarkivet.se utöver redan nämnda Letizia även Sanningen om Anna Susanna (1967) samt To Australia with – – – – (Love) (1969). Han är fortfarande verksam som filmskribent och regissör vars senaste verk är dokumentären Joyce Carol Oates: A Body in the Service of Mind (2022).
FilmCentrum har sedan 1968 distribuerat film utanför de stora distributionskanalerna. Vid starten låg tonvikt på att distribuera en kvantitet och mångfald av filmer, i kritik mot maktens kvalitetsbegrepp. På Filmarkivet.se kan du se experimentfilm och dokumentär ur FilmCentrums katalog och läsa Stefan Ramstedts fördjupning om föreningens historia.
”En sak är det här med bråk, det är kul med bråk ibland.” Orden är Eric M. Nilssons, filmskapare och, vid tiden för uttalandet, även ordförande i FilmCentrum. Föreningen bildades på initiativ av filmskaparen Sven Frostenson, som efter sin utbildning på filmskolan IDHEC i Paris återvände till Sverige och fann det svårt att hitta en distributör för sin kortfilm Jorden och oberoendet (1967). Ett upprop skickades ut, en skara filmskapare och kulturarbetare samlades, och FilmCentrum bildades. Det här var den politiskt turbulenta våren 1968, och bråkas skulle det minsann. Men bråket, fortsatte Eric M. Nilsson, fick ”på intet sätt bli något självändamål.”
Bortsett från televisionen hade kortfilmare svårt att nå ut med sina alster, och FilmCentrums huvudsakliga syfte var att distribuera filmer som förbisågs av befintliga distributionskanaler. En katalog togs fram, och med inspiration från liknande organisationer i bland annat USA beslöt man att katalogen skulle vara öppen, och att man inte skulle ställa några estetiska eller politiska krav på de filmer som togs in. Andra kvaliteter än de som Harry Schein och Svenska Filminstitutet hade beslutat om och premierade under bidragsutdelning skulle lyftas fram – man pratade om ”kvantitetsfilm” snarare än ”kvalitetsfilm”. FilmCentrums kritik av kvalitetsfilmsbegreppet togs inte väl emot av alla. När Schein fick reda på att FilmCentrum beviljats stöd från Filminstitutet ska han krasst ha konstaterat: ”FilmCentrum har fått 35 000 i skattepengar för att trycka en katalog på skitfilm.”
Den öppna katalogen innebar att vilken film som helst kunde bli distribuerad av organisationen, och katalogen innefattade således en stor variation av ämnen och uttrycksformer. FilmCentrum distribuerade därtill utländsk film, och jämte de svenska titlarna återfanns exempelvis experimentfilmer av den amerikanske filmskaparen Bruce Baillie och militanta dokumentärfilmer av den kubanske Santiago Álvarez. Just experimentfilmen och den politiska dokumentärfilmen var de två filmtyper som utmärkte FilmCentrums distribution under de första årtiondena. Det handlade om att framvisa andra bilder, bilder av andra skeenden, och andra sätt att betrakta bilder på.
Generalrepetition för självmord (1964) och Le Génie Civil (1968) var två av flera svenska experimentfilmer som distribuerades av organisationen. Än mer närvarande var dokumentärfilmen, med Sanningen om Båstad (1968), Flickor på Marabou (1970), Chile (1974), som tre representativa och sevärda exempel. Den politiska dokumentärfilmen utmärktes under 70- och 80-talet av den kollektivt skapade filmen, och katalogen innehöll flertalet sådana filmer: En julsaga (1969), Norrlandsproblemet (1971), Almarna i Kungsträdgården (1971) samt Bojkott (1975). En annan signifikativ och utmärkande kategori var den snabbt producerade ”filmtraktatet”, eller journalfilmen, exemplifierad av protestfilmen To Australia with – – – – (Love) (1969).
Vid sidan av distributionen arbetade FilmCentrum inom en rad andra områden: facket, tv, barnfilm och skola. Men den viktigaste frågan för FilmCentrum var ändå att distribuera den icke-kommersiella filmen. För att nå ut i hela landet grundades filialer i Malmö, Göteborg och Umeå. Av särskild vikt för FilmCentrum var den uppsökande filmvisningsverksamheten. Filmen betraktades som en allmän angelägenhet och man ansåg inte att man behövde begränsa sig till biografen. Därför arrangerades visningar på bland annat ålderdomshem, fängelser, ungdomsgårdar och skolor. Inom kort köpte man in en buss i vilken man lastade projektorer, filmkopior och ibland även filmskaparna själva, då mötet mellan filmskapare och publik tillmättes särskilt betydelse. Filmskaparen Sven Elfström uttryckte ambitionerna på följande sätt efter att ha arrangerat visningar på ungdomsgårdar i Stockholm: ”Att visa film utan att ge åskådaren chans till kontakt, diskussion efteråt, är verkligen att nonchalera gemenskaphetens värde. Därför ser jag sådana här filmkontakter som det viktigaste och värdefullaste för filmmakaren med ambitioner att belysa samhällets gömslen.”
FilmCentrum är en av de viktigaste organisationerna inom den svenska filmen och genom en produktiv bråkighet vidgade de perspektiven på hur filmen (även den korta, den experimentella, den dokumentära) kunde spridas i landet. FilmCentrum är än idag en högst levande organisation och arbetar numera i huvudsak med distribution av film till skolor och institutioner. En öppen katalog fyller kanske inte samma funktion idag som den gjorde vid 60-talets slut, men under en lång tid utgjorde den kärnan i verksamheten. I Kan kataloger vara farliga?, en liten publikation utgiven av FilmCentrum 1971, diskuterar Eric M. Nilsson den öppna katalogens politiska implikationer ur ett mer politiskt perspektiv:
”Vissa produkter ges aldrig tillfälle att existera, varken inför främmande kulturer eller kommande generationer. Detta klassificeringsarbete som styrs av dagens värderingar kan vara politiskt sett ändamålsenligt, men är kulturpolitiskt sett kriminellt, ty värderingar ändras, och urvalet som utgör vårt meddelande till främmande kulturer och kommande generationer är medvetet kastrerat. Kastrerat – eftersom det är förmågan att förnya sig som här står på spel.”
Här finns ett flertal av de filmer som distribuerades av FilmCentrum tillgängliga att se. De utgör oklassificerade meddelanden från ett inte avlägset förflutet. Förnyandet får vi som publik stå för.
Text: Stefan Ramstedt, curator, Cinemateket, 2020
Lästips: