Med ackja och ren i Inka Läntas vinterland (1926)

• Kategori Fiktionsfilm
• Tema Digitalt restaurerade stumfilmer, Gustaf Boge, Sápmi på film: Lulesamiskt område, Sápmi på film: Nordsamiskt område
• Längd 60 minuter
• Medverkande Inka Länta, Petter Länta, Anta Pirak, Henrik Omma, Guttorm Blind, August Lundberg
• Regi Erik Bergström
• Foto Gustaf Boge
• Produktionsbolag AB Svensk Filmindustri
• Produktionsland Sverige
• Utgångsmaterial 35 mm, stumbildsformat (1,33:1), stum, svartvit (tintad, tonad), 18 b/s
• Arkiv Svenska Filminstitutet
• Läs mer om filmen i Svensk Filmdatabas

Tema Digitalt restaurerade stumfilmer

Sedan år 2013 bedriver Svenska Filminstitutet ett stort projekt med mål att digitalisera det svenska filmarvet. Från att inledningsvis mer syftat till att digitalt tillgängliggöra redan existerande analoga versioner av filmer har arbetet successivt fått ett allt större fokus på att också rätta till problem som uppkommit genom åren, det vill säga det vi brukar beskriva med begreppet restaurering. För filmerna från stumfilmseran (1897-1931) är behovet av restaurering extra stort eftersom praktiskt taget ingen svensk stumfilm överlevt till våra dagar i en version motsvarande hur den såg ut vid sin premiär.

En stor del av förklaringen till både varför så många svenska stumfilmer gått förlorade och varför bevaringsstatusen för de som trots allt överlevt ser ut som den gör brukar tillskrivas den förödande branden i en lagerbyggnad för film i Vinterviken 1941. Fram till början av 1950-talet var nämligen den dominerande filmbasen den självdestruerande och oerhört brandfarliga nitratcelluloiden. När det ledande filmbolaget Svensk Filmindustri mitt under kriget evakuerat sina stumfilmsnegativ ville det sig inte bättre än att olyckan var framme och hela samlingen gick upp i rök. De svenska stumfilmer som trots allt överlevde gjorde så på grund av att material i form av mer eller mindre slitna visningskopior och enstaka negativ vid tillfället förvarades på andra ställen runt om i världen.

Nu kan de svenska stumfilmernas bevaringsstatus inte enbart skyllas på Vinterviksbranden. En annan viktig anledning är tidigare generationers filmarkivpraxis på Svenska Filminstitutet. Fram till början på 2000-talet destruerades de brandfarliga nitratmaterialen, ofta efter bristfälliga omkopieringar till säkerhetsfilm, något som omöjliggör nyrestaureringar baserade på samma källmaterial som tidigare funnits att tillgå. Detta har fått till följd att varje nitratkopia av en svensk stumfilm som idag hittas i Sverige eller utomlands ofta kan komplettera det material till filmen som vi eventuellt redan har och därmed leda till en bättre restaurering.

För filmrestaureringar är det viktigt att definiera vilken version man försöker återskapa. Oftast utgör premiärversionen målet, men beroende på källmaterial kan även andra versioner övervägas. Vid restaureringen av John W. Brunius Thora van Deken (1920) hittades exempelvis motstridiga tintningsupplysningar, dels i resterna av en svensk distributionskopia, dels i franska noteringar härrörande från det numera förlorade originalnegativet. Tintning och även toning var två vanliga sätt att färga filmremsorna under stumfilmstiden för att skapa färgeffekter. I detta fall användes färginformationen i kopian som mall, men hade denna inte funnits att tillgå hade färgerna kanske istället återskapats utifrån den franska exportversionen.

När det gäller att återskapa en filmversion så nära som möjligt finns det tre olika aspekter att ta i beaktande: den materiella, den estetiska och den narrativa. Ser man till 1970-, 80- och 90-talens svenska analoga stumfilmsrestaureringar kan det uppfattas som att fokus främst legat på den materiella aspekten, det vill säga att längdmässigt försöka skapa en så fullständig version som möjligt. På det estetiska planet genomfördes inte alltid omkopieringen till säkerhetsfilm så att man bäst tog tillvara bildkvaliteten och ofta dokumenterades inte heller tintnings- och toningsinformation innan destruktion. Vad gäller det narrativa var det inte heller alltid praxis att göra publiken uppmärksam på att för handlingen betydelsebärande delar eventuellt kunde saknas.

Numera försöker vi i våra digitala restaureringar bejaka samtliga tre aspekterna av återskapande, vilket kan leda till kompromissituationer. Vid restaureringen av Ivan Hedqvists Dunungen (1919) användes flera olika filmmaterial för att dels kunna göra en så längdmässigt komplett version som möjligt, dels kunna använda den bäst bevarade bildinformationen för respektive scen. Trots detta saknas fortfarande stora delar av filmen och de försvunna scenerna, vilka klippts bort när man tidigare till exempel har velat förkorta filmens spellängd genom åren, rekonstruerades med hjälp av textkartonger, förklarandetexter och stillbilder. Här skulle kritik kunna riktas mot att det narrativa återskapandet påverkar den estetiska upplevelsen. I händerna på en annan filmarkivarie hade fokus för restaureringen kanske snarare legat på att återskapa den förkortade versionen av filmen. Samtliga restaureringar baseras alltid på en rad subjektiva bedömningar och ett och samma källmaterial kan ofta tolkas på olika sätt.

En känd fallgrop för filmrestaureringar är att göra en film bättre eller snyggare än vad den någonsin varit. Med dagens digitala verktyg är denna risk extra stor eftersom defekter och skavanker som redan sågs av premiärpubliken på ett alltför enkelt sätt kan avlägsnas. Man får inte heller glömma att en filmrestaurering aldrig blir slutgiltig förrän man uppnått en version som på alla tänkbara sätt är identisk med den version man velat återskapa. Förutom att källmaterial kan omtolkas så kan även tidigare okänt material dyka upp. Mauritz Stillers Balettprimadonnan (1916) är ett exempel på detta. På 1990-talet återfanns resterna av en spansk nitratkopia, vilket möjliggjorde en analog rekonstruktion av filmen. När det på 2010-talet hittades ytterligare avsnitt från samma kopia kunde plötsligt en ny och mer omfattande restaurering genomföras, men eftersom flera scener fortfarande saknas är det möjligt att även denna version någon gång måste revideras. Det är därför viktigt att i möjligaste mån bevara allt källmaterial så att framtida generationers filmarkivarier kan göra sina tolkningar.

Samtliga filmer som publicerats under temat Digitalt restaurerade stumfilmer är rättighetsfria, vilket innebär att upphovsrätten för dem har löpt ut. För filmverk gäller rättigheterna i 70 år efter sista upphovspersonens död, och för stumfilm är det filmernas regissörer och manusförfattare som räknas. För en regissör som Mauritz Stiller, som dog redan 1928, är rättighetsläget för filmerna helt beroende på vilka manusförfattare han samarbetade med. Medan Vingarne (1916) och Balettprimadonnan är fria kommer det exempelvis att dröja ända till utgången av 2040 innan Gösta Berlings saga (1924) blir fri eftersom han för den filmen samarbetade med manusförfattaren Ragnar Hyltén-Cavallius som avled först 1970.

I takt med att fler rättighetsfria stumfilmer restaureras digitalt eller att rättigheterna till redan restaurerade filmer löper ut, kommer detta tema att utvidgas.

Magnus Rosborn, redaktionen, Filmarkivet.se, 2021

Lästips:

• Binder, Michael, A Light Affliction: A History of Film Preservation and Restoration (USA: Lulu, 2014)
• Cherchi Usai, Paolo, Silent Cinema: An Introduction, (London: BFI, 2000)
• Fossati, Giovanna, From Grain to Pixel: The Archival Life of Film in Transition (Amsterdam: Amsterdam University Press, 2009)
• Meden, Jurij, Scrathes and Glitches: Observations on Preserving and Exhibiting Cinema in the Early 21st Century (Wien: Austrian Film Museum, 2021)
• Read, Paul och Meyer, Mark-Paul, Restoration of Motion Picture Film, (Oxford: Butterworth-Heinemann, 2000)

Tema Gustaf Boge

Filmfotografen Gustaf Boges bilder kan vara så vackra att de får egenvärde utanför filmerna de producerats för. I det här temat finns allt från stumfilm i fullängd till samarbeten med Prins Wilhelm. Mats Rohdin har skrivit en fördjupande text som också tar upp journalfilmernas exotiserande och koloniala inslag. 

Under 1900-talets första hälft ökade publiktillströmningen ständigt till landets biografer år efter år. Framför allt krigsåren 1939–45 utgjorde en sällan skådad högkonjunktur för den svenska filmbranschen. I hög grad delaktig i dessa framgångar var filmfotografen Gustaf Boge (1891–1958), som anlitades flitigt i olika sammanhang. Boge debuterade redan 1916 i Mauritz Stillers spelfilm Kärlek och journalistik, men kom framför allt att göra bestående insatser inom mindre glamorösa genrer som journal- och dokumentärfilm.

Till biografernas kvällsföreställningar efterfrågades ständigt nytt kortfilmsmaterial för att fylla ut tvåtimmarsblockens huvudattraktion, dvs den vanligtvis 90 minuter långa spelfilmen. Här kom framför allt journalfilmer att utgöra ett återkommande inslag från mitten av 1910-talet och framåt. Inte sällan figurerade Gustaf Boges bilder i dessa journalfilmssammanhang, ofta ackompanjerade av Nils Jerrings eller Gunnar Skoglunds välbekanta speakerröster från och med ljudfilmens genombrott under 1930-talet.

Under 1920-talet medverkade Boge som fotograf i en rad filmexpeditioner utomlands, bland annat till Belgien, Island, New York, Sumatra, Siam och Fidjiöarna. Filmerna från de mer avlägsna resmålen utanför Europa återges ofta med en ohöljd exotism som sticker en nutida filmbetraktare i ögonen, men en snarlik exotism återfinns även på hemmaplan i skildringarna av samerna och samisk kultur. Bland mer välbekanta filmexempel på det senare kan nämnas I fjällfolkets land: Dagar i Lappland hos Inka Länta och hennes fränder (1923) och uppföljaren Med ackja och ren i Inka Läntas vinterland (1926).

Gustaf Boges karriär som journalfilmsfotograf uppmärksammades i SF-journalens Veckorevy 1950-02-06, som bland annat visade bilder från hans resor över hela världen. (Journalfilmsinslaget återfinns inklippt i inledningen på Gustaf Boges samling nr 1.) När Paul-Anders Simma flera decennier senare i TV-dokumentären Synerna har blivit mig främmande (1982), som handlar om den tidigare nämnda I fjällfolkets land: Dagar i Lappland hos Inka Länta och hennes fränder, inleds programmet med bilder från filmen om samerna i de svenska fjällen, varefter klipp sker till dansande urinvånare på Fidjiöarna. I den ursprungliga journalfilmen är inslagen skilda åt med flera minuter, men genom att klippa samman dem i TV-programmet accentuerar Simma den exotism som genomsyrar dessa ”upptäcktsresor” inom och utom landets gränser. Samtidigt antyds även hur filmkameran, och i förlängningen filmföreställningen på biografen, kan uppfattas som ett kolonialt verktyg i händerna på de som har makten kontra de som utgör den så kallade Andre.

Andra uppmärksammade filmer av Boge är till exempel Andréeskeppets hemfärd (1930), som visar Andréexpeditionens epilog flera decennier efter dess katastrofala upplösning i slutet av 1800-talet. Överlevt tidens gång har även filmen Vittnesbördet (1945), som skildrar när överlevande från nazisternas koncentrationsläger anländer till Malmö efter att ha färdats med Folke Bernadottes vita bussar genom ett krigshärjat Europa. Bilderna i den sistnämnda filmen utgör i sin tur ett centralt inslag i Magnus Gerttens uppmärksammade dokumentär Hoppets hamn (2011).

För den filmintresserade allmänheten är Gustaf Boge främst känd för samarbetet med Prins Wilhelm från 1930-talet och framåt. Dessa filmer skildrade ofta liv och leverne på olika håll i Sverige, och Leif Furhammar har apropå prinsens filmer konstaterat följande:

”Prinsens stående uttrycksform var det illustrerade föredragets, hans motiv den svenska idyllen. I hans filmer möts ständigt gammalt och nytt. Här har allt arbete varit hårt, men alla mödor har fått sin lön. Här är alla stugor kära, alla uthus präktiga, människorna av gott virke, varje gamling en hedersman, varje leverne förnöjsamt. Så svepte prinsen in alla sina strövtåg genom svenska bygder i en schablontyngd svada som hela tiden tränger stoff och bilder mot bakgrunden (det vackra fotot var genomgående Gustaf Boges).”

Furhammars karakteristik är träffande, även om slutsatsen kan ifrågasättas. Boges bilder är nämligen ofta så ”vackra” och intressanta att de får ett egenvärde i sig, trots den många gånger banala dialog som ackompanjerar dem. I detta sammanhang kan Prins Wilhelms och Gustaf Boges resor i Småland under 1940-talet lyftas fram, till exempel Ekhult heter gården (1941) och Hos smålänningar (1942). Värd att framhållas är även den tidigare nämnda filmen Andréeskeppets hemfärd, där Boge i inledningen med sparsam visuell rekvisita ger stämning och tyngd åt filmens allvar när de döda expeditionsmedlemmarnas kvarlevor förs hem till Sverige – ur en låg kameravinkel från fartygets däck avtecknar sig en ensam svävande måsfågel mot himlavalvets öde rymd.

Avslutningsvis återfinns i denna tematext även flera privatfilmer från Gustaf Boge. Lik sin läromästare Julius Jaenzon filmade Boge flitig även på fritiden. De privatfilmer som tagits med i detta urval skildrar främst den egna familjen under 1920-talet.

Text: Mats Rohdin, redaktionen, Filmarkivet.se, 2019

Lästips:
• Furhammar, Leif, Filmen i Sverige: En historia i tio kapitel (Höganäs: Bra Böcker, 1991)
• Gustafsson, Tommy, En fiende till civilisationen: Manlighet, genusrelationer, sexualitet och rasstereotyper i svensk filmkultur under 1920-talet (Lund: Sekel Bokförlag, 2007)
• Snickars, Pelle, ”’Bildrutor i minnets film’ – om medieprins Wilhelm och film som käll- och åskådningsmaterial”, Pelle Snickars och Cecilia Trenter (red.), Det förflutna som film och vice versa. Om medierade historiebruk (Lund: Studentlitteratur, 2004)
• Snickars, Pelle, ”Julius Jaenzon som privatfilmare”, Erik Hedling och Mats Jönsson (red.), Välfärdsbilder: Svensk film utanför biografen (Stockholm: SLBA, 2007)

Tema Sápmi på film: Lulesamiskt område

En posthelikopter, sarvslakten och miljökamp är några av ämnena i filmurvalet från det lulesamiska språkområdet. Här finns också stumfilmen Med ackja och ren i Inka Läntas vinterland, restaurerad och med ny musik.

Urvalet innehåller känsligt material och behöver förstås i sin kontext. Läs därför våra etiska rekommendationer.

Lulesamiska talas framför allt i Jokkmokksområdet, men också i trakterna runt Arjeplog och Gällivare samt kring Tysfjord i Norge. Språket är närbesläktat med nordsamiska, vilket gör att språkanvändare från dessa områden inte sällan kan göra sig förstådda sinsemellan. Idag talas lulesamiska av uppskattningsvis 500 personer.

Filmer har placerats inom lulesamiskt språkområde när handlingen utspelas inom dess gränser – men också när klädedräkter, slöjdföremål med mera indikerar lulesamisk anknytning, även om den aktuella filmen utspelas på annat håll. Bland dessa filmer dominerar kvantitativt sett journalfilmer, det vill säga Svensk Filmindustris Veckorevyer, som producerades 1914–1960 och visades som förfilmer på landets biografer. Bland inslagen återfinns till exempel ett längre referat från Samemästerskapen i Vilhelmina 1950 (Veckorevy 1950-03-13), där idrottare från lulesamiskt område nådde framskjutna placeringar i såväl skidåkningsloppen som renskötartävlingen. Jokkmokks marknad förekommer flera gånger genom åren, inte minst när det firades 350-årsjubileum 1955 (Veckorevy 1955-02-14).

Ett annorlunda ämne utgör inslaget ”Flygande lantbrevbärare” i Veckorevy 1955-12-05. Filmen skildrar hur en helikopter används vid posthanteringen i ett fyrahundra kvadratmil stort distrikt. Vi får bevittna avfärden från poststationen vid Luspebryggan, som enligt speakern utgör ”en av de sista utposterna mot den värld där lapparna lever sitt nomadiserande liv”. Första anhalten är Ålloluokta, vars kapell syns från ovan. Efter landning avverkas postgöromålen inomhus i ett av hushållen, bland annat med närbilder på familjemedlemmar klädda i dräkter från lulesamiskt område. Speakern upplyser om att helikopterposten går en gång i veckan och att den betjänar 71 hushåll. På nio ställen landar helikoptern och på tolv ställen kastas posten ned. Vi får även vara med på ett besök till Njallaluokta och familjen Kuorak. Även här förekommer närbilder på olika familjemedlemmar klädda i dräkter från lulesamiskt område, men även en närbild på en man klädd i dräkt från Jukkasjärviområdet.

I urvalet från lulesamiskt område finns även längre dokumentärer att ta del av som de berömda stumfilmerna I fjällfolkets land: Dagar i Lappland hos Inka Länta och hennes fränder (Erik Bergström, 1923) och Med ackja och ren i Inka Läntas vinterland (Erik Bergström, 1926). Den senare filmen kan beskådas på sajten i en nyrestaurerad tintad/tonad version med musikackompanjemang. Filmerna återger händelser i vardagen hos lulesamer, men också hos tvångsförflyttade samer från Karesuandotrakten som har slagit sig ner i området. Utdrag ur filmerna om Inka Länta publicerades även som journalfilmer i Veckorevy 1926-03-01 (”Till Inka Läntas vinterland”) och Veckorevy 1926-03-15 (”Nomadskola i Lappland”). Filmerna om Inka Länta producerades och distribuerades av Svensk Filmindustris skolfilmsavdelning och kom under flera decennier av 1900-talet att prägla svenska skolbarns uppfattningar om samerna och det samiska samhället.

Även mer berömda lapplandsskildrares filmer utspelades inte sällan inom lulesamiskt område, till exempel Arne Sucksdorffs Sarvtid (1942). Filmen följer renskötande samers familjer och deras flyttningar mellan olika boplatser. Sarvslakten på hösten skildras ingående, bland annat hur man slaktar handjur för att få mat och slöjdmaterial. Sucksdorffs Vinden från väster (1942) tillhör också en av regissörens mer berömda skildringar av samerna i norra Sverige. Stig Wessléns Vårvinterrajden (1944) följer några familjer från Sirges sameby och deras flyttning med renrajder under våren till sommarbeteslanden i Padjelanta. En annan uppmärksammad film av Wesslén är Med lapparna till fjälls (1944) som till stor del utspelas i Sarek och Padjelanta.

Bland senare inspelade filmer finns Svenska naturskyddsföreningens Den heliga älven (Ragnar Kihlstedt, 1957), som riktar skarp kritik mot Vattenfalls exploatering av vattenkraften inom lulesamiskt område. En handfull privatfilmer har också tagits med i urvalet för att ge prov på en typ av filmisk dokumentation som inte uppmärksammats nämnvärt tidigare. Som exempel kan nämnas Folke Wännströms samling film nr 03 (1942, 1963) med bilder från Jokkmokks marknad samt Sture Sandbergs samling film nr 03 (1947) som filmades i samband med hans militära beredskapstjänst i Norrbotten.

Läs mer i Kungliga bibliotekets Svensk mediedatabas (SMDB)

Innehållsbeskrivningar till filmerna utifrån ett samiskt perspektiv finns publicerade i Kungliga bibliotekets söktjänst SMDB. Gå tillväga på följande sätt för att ta del av dem:

• Klicka fram aktuell film som du är intresserad av. I den gråtonade faktaruta som finns under filmen anges längst ned till höger ”Arkiv” och ”Kungliga biblioteket”. Klicka på länken ”Läs mer om filmen i SMDB.”
• I SMDB för filmens post under huvudrubriken ”Sammanfattning” finns filmens tidigare innehållsbeskrivning. Under huvudrubriken ”Sammanfattning, extern” finns filmens nya innehållsbeskrivning utifrån ett samiskt perspektiv. (Innehållsbeskrivningarna i SMDB är fritt tillgängliga för alla användare, däremot krävs särskild behörighet för att via SMDB ta del av filmerna och TV-programmen.)

Lästips:

• Labba, Elin Anna, Herrarna satte oss hit: Om tvångsförflyttningarna i Sverige (Stockholm: Norstedts, 2020)
• Lantto, Patrik, Tiden börjar på nytt: En analys av samernas etnopolitiska mobilisering i Sverige 1900-1950 (Diss. Umeå universitet, 2000)
• Mårald, Erland, Nordlund, Christer (red.), Kamerajägaren: Stig Wessléns skildringar av naturen och det samiska (Umeå, 2010)
• Mörkenstam, Ulf, Nilsson, Ragnhild och Rohdin, Mats (red.), Sápmi på film och TV (Várdduo, Centrum för samisk forskning, Umeå universitet, 2023); under utgivning
• Niia, Per, och Lars Anders Sikku, Samerna i filmen 1895-1979 (Sáminuorra, 1979)
• Simma, Paul-Anders, ”Lappens Brud och tidens tecken: Film om samer”, Film & TV nr 4 1981

Tematext: Mats Rohdin, Filmarkivet.se

Etiska rekommendationer: Ragnhild Nilsson, Mittuniversitetet

Kartillustration, Anders Sunesson, samer.se

Tema Sápmi på film: Nordsamiskt område

Konstnären Nils Nilsson Skum tecknar inför filmkameran i Veckorevyn som återfinns i urvalet från det nordsamiska språkområdet. Amatörfilm, nomadskolskildringar och olika kyrkorelaterade inslag är andra exempel på temats innehåll.

Urvalet innehåller känsligt material och behöver förstås i sin kontext. Läs därför våra etiska rekommendationer.

Nordsamiska är det största samiska språket och talas i Sveriges, Norges och Finlands norra delar. I Sverige utgör Kiruna och Karesuando välkända orter inom det nordsamiska området som sträcker sig ner till Gällivare. På grund av tvångsförflyttningarna av samer från norr till söder under 1900-talets inledande decennier fram till 1940-talet, så talas nordsamiska även inom andra samiska områden längre söderut – som i trakterna kring Jokkmokk och Arjeplog. Nordsamiska är närbesläktat med lulesamiska, vilket gör att språkanvändare från dessa områden inte sällan kan göra sig förstådda sinsemellan. Idag talas nordsamiska av uppskattningsvis 15000–17000 personer.

På sajten har filmer placerats inom nordsamiskt språkområde när handlingen utspelas där – men också när klädedräkter, slöjdföremål med mera indikerar nordsamisk anknytning, även om filmen utspelas på annat håll. Redan under 1900-talets början spelades flera filmer in i området, till exempel inslaget ”Lappar” i SF 2094 B (ca 1908) och Fjällen vid Torne träsk (1917). Den förstnämnda producerades av det franska världsbolaget Pathé med franska textskyltar ämnade för en internationell publik. En annan tidig film är inslaget ”Med lapplandsexpressen” i SF 2075 (ca 1911). Filmen skildrar en tågresa till stationen i Abisko och ett besök vid en samisk boplats där familjelivet återges relativt ingående. Episoder ur svenska nomadlapparnas liv (ca 1914) skildrar en flytt från de svenska fjällen i norr till norska kusten. Filmen uppmärksammades för sina dramatiska bilder på en renhjord som simmar över ett starkt strömmande vattendrag. Med svenska lappar på vårflyttning (Oscar Olsson, 1915) kretsar kring familjen Nils Henriksson Partapolis vårflyttning med renrajder från Karesuandoområdet till norska kusten. Under resans gång passerar de en tältkåta där journalisten och författaren Ester Blenda Nordström är nomadskollärarinna och undervisar samiska skolbarn. Nordströms vistelse på nordsamiskt område utmynnade i artiklar i Svenska Dagbladet och boken Kåtornas folk (1916).

Kvantitativt sett domineras det nordsamiska urvalet av journalfilmer, det vill säga Svensk Filmindustris Veckorevyer, som producerades 1914–1960 och som visades som förfilmer på landets biografer. Ibland förekommer kända personer, som när konstnären Anders Zorn och Hjalmar Lundbohm, disponent på LKAB, bevistar en ”lappmässa” vid Vittangi kyrka och samtalar med samer från trakten (Veckorevy 1914-03-30). Andra journalfilmer kan handla om en lappfogdes föreläsning ”om renkött och lappar” (Veckorevy 1933-02-12) eller om de nyligen instiftade Samemästerskapen, som tilldrog sig stor uppmärksamhet vid tävlingarna i Vilhelmina 1950 (Veckorevy 1950-03-13). Efter nomadskolreformen 1913 blev nomadskolorna ett återkommande journalfilmsinslag under flera decennier. Inslaget ”Nomadskola i Lappland” (Veckorevy 1926-03-15) är hämtat från I fjällfolkets land: Dagar i Lappland hos Inka Länta och hennes fränder (Erik Bergström, 1923). Senare exempel rörde inte sällan invigningar av nya nomadskolor i Norrland (Veckorevy 1944-04-17 och Veckorevy 1945-02-12).

Renbeteskonventionen mellan Sverige och Norge 1919 begränsade renbetesrätten för många samer. En av följderna blev de ovan nämnda tvångsförflyttningarna av samiska familjer från norr till söder. Redan i stumfilmerna I fjällfolkets land: Dagar i Lappland hos Inka Länta och hennes fränder och Med ackja och ren i Inka Läntas vinterland (Erik Bergström, 1926) framkommer detta när samer från Karesuandotrakten förekommer inom lulesamiskt område. (Den senare filmen finns att se i en nyrestaurerad tintad/tonad version med musikackompanjemang.) Ett annat exempel är Veckorevy 1931-04-27, som under den troskyldiga titeln ”Drivning av väldiga renhjordar från Norr- till Västerbotten” skildrar Jukkasjärvisamers flytt av renar från sitt område i norr till Sorsele i söder, en sträcka på nära 70 mil. Filmen Rentransport med järnväg (1946) snarare exponerar SJ:s fraktmöjligheter med tåg än antyder något om de tragedier som tvångsförflyttningarna kom att innebära för många samiska familjer. Textskyltens förklaring är kortfattad och kontextlös: ”Lappfamiljen Olle Blind flyttade med sina 800 renar från Moskosel till bättre betesmarker i Härjedalen.”

Det är snarare regel än undantag att samer inte nämns med namn när de förekommer i journalfilmerna från första halvan av 1900-talet. Ett av undantagen utgör den kände konstnären och författaren Nils Nilsson Skum som ägnades ett längre reportage i Veckorevy 1945-04-23. Mästerfotografen Gustaf Boge besöker honom i hemmet i Norrkaitum, norr om Gällivare. När Nilsson Skum avled några år senare uppmärksammades det i Veckorevy 1952-01-07. Dessutom återfinns journalbilder i Veckorevy 1952-01-21 från begravningen i Kiruna kyrka och gravsättningen på Poikkijärvi kyrkogård i Jukkasjärvi kyrkby vid Kalixälven.

Värd att nämna i urvalet filmer från nordsamiskt område är Kiruna 50-årsjubileum (1951), som skildrar firandet i staden och innehåller flera samiskrelaterade inslag. För att ge prov på en typ av filmisk dokumentation som inte uppmärksammats nämnvärt tidigare inkluderar urvalet även en handfull privatfilmer. Här finns till exempel Martin Nilssons samling film nr 07 (1930-talet) med bilder från svenska och norska delarna av Sápmi samt Torsten Anderssons samling. Nr 12 (1968) med bilder från Kungsleden.

Läs mer i Kungliga bibliotekets Svensk mediedatabas (SMDB)

Innehållsbeskrivningar till filmerna utifrån ett samiskt perspektiv finns publicerade i Kungliga bibliotekets söktjänst SMDB. Gå tillväga på följande sätt för att ta del av dem:

• Klicka fram aktuell film som du är intresserad av. I den gråtonade faktaruta som finns under filmen anges längst ned till höger ”Arkiv” och ”Kungliga biblioteket”. Klicka på länken ”Läs mer om filmen i SMDB.”
• I SMDB för filmens post under huvudrubriken ”Sammanfattning” finns filmens tidigare innehållsbeskrivning. Under huvudrubriken ”Sammanfattning, extern” finns filmens nya innehållsbeskrivning utifrån ett samiskt perspektiv. (Innehållsbeskrivningarna i SMDB är fritt tillgängliga för alla användare, däremot krävs särskild behörighet för att via SMDB ta del av filmerna och TV-programmen.)

Lästips:

• Huuva, Kaisa & Blind, Ellacarin (red.), När jag var åtta år lämnade jag mitt hem och jag har ännu inte kommit tillbaka: Minnesbilder från samernas skoltid. (Stockholm: Verbum, 2016)
• Labba, Elin Anna, Herrarna satte oss hit: Om tvångsförflyttningarna i Sverige (Stockholm: Norstedts, 2020)
• Lantto, Patrik, Tiden börjar på nytt: En analys av samernas etnopolitiska mobilisering i Sverige 1900-1950 (Diss. Umeå universitet, 2000)
• Mörkenstam, Ulf, Nilsson, Ragnhild och Rohdin, Mats (red.), Sápmi på film och TV (Várdduo, Centrum för samisk forskning, Umeå universitet, 2023); under utgivning.
• Niia, Per, och Lars Anders Sikku, Samerna i filmen 1895-1979 (Sáminuorra, 1979)
• Nordström, Ester Blenda, Kåtornas folk (Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1916)
• Simma, Paul-Anders, ”Lappens Brud och tidens tecken: Film om samer”, Film & TV nr 4 1981.

Tematext: Mats Rohdin, redaktionen, Filmarkivet.se, 2023

Etiska rekommendationer: Ragnhild Nilsson, Mittuniversitetet

Kartillustration, Anders Sunesson, samer.se