Gustaf Boges samling nr 1 Filmarkivet.se — Hundra år i rörliga bilder
För att se filmer på Filmarkivet.se behöver du en webbläsare som stöder HTML5/MP4 eller Flash/javascript.

Gustaf Boges samling nr 1 (1956)

SF-journalen firar Gustaf Boges 35 år som journalfilmsfotograf med klipp ur några av hans produktioner.

  • Kategori Journalfilm
  • Tema Gustaf Boge, Selma Lagerlöf
  • Ort Bolsjojteatern, Erevan (Jerevan), Kiev, Kreml (Moskva), Leninmausoleet (Moskva), Moskva, Svarta havet, Tbilisi (Tiflis), Vasilijkatedralen (Moskva)
  • Längd 31 minuter
  • Medverkande Kung Gustav VI Adolf, Astrid, drottning av Belgien, kung Gustav V, Selma Lagerlöf, Rolf R:son Sohlman, Nikolaj Bulganin, Vjateslav Molotov, Michailov, Tage Erlander, Aina Erlander, Gunnar Hedlund, Olof Palme, Nikita Chrustjev, Semjon Budjonnyj
  • Foto Gustaf Boge
  • Produktionsland Sverige
  • Utgångsmaterial 35 mm, normalbild (1,37:1), optisk mono, svartvit
  • Arkiv Kungliga biblioteket
  • Läs mer om filmen i SMDB

SE ANDRA FILMER I NÄRHETEN

Laddar kartan...
Laddar filmer...

    Tema Gustaf Boge

    Filmfotografen Gustaf Boges bilder kan vara så vackra att de får egenvärde utanför filmerna de producerats för. I det här temat finns allt från stumfilm i fullängd till samarbeten med Prins Wilhelm. Mats Rohdin har skrivit en fördjupande text som också tar upp journalfilmernas exotiserande och koloniala inslag. 

    Under 1900-talets första hälft ökade publiktillströmningen ständigt till landets biografer år efter år. Framför allt krigsåren 1939–45 utgjorde en sällan skådad högkonjunktur för den svenska filmbranschen. I hög grad delaktig i dessa framgångar var filmfotografen Gustaf Boge (1891–1958), som anlitades flitigt i olika sammanhang. Boge debuterade redan 1916 i Mauritz Stillers spelfilm Kärlek och journalistik, men kom framför allt att göra bestående insatser inom mindre glamorösa genrer som journal- och dokumentärfilm.

    Till biografernas kvällsföreställningar efterfrågades ständigt nytt kortfilmsmaterial för att fylla ut tvåtimmarsblockens huvudattraktion, dvs den vanligtvis 90 minuter långa spelfilmen. Här kom framför allt journalfilmer att utgöra ett återkommande inslag från mitten av 1910-talet och framåt. Inte sällan figurerade Gustaf Boges bilder i dessa journalfilmssammanhang, ofta ackompanjerade av Nils Jerrings eller Gunnar Skoglunds välbekanta speakerröster från och med ljudfilmens genombrott under 1930-talet.

    Under 1920-talet medverkade Boge som fotograf i en rad filmexpeditioner utomlands, bland annat till Belgien, Island, New York, Sumatra, Siam och Fidjiöarna. Filmerna från de mer avlägsna resmålen utanför Europa återges ofta med en ohöljd exotism som sticker en nutida filmbetraktare i ögonen, men en snarlik exotism återfinns även på hemmaplan i skildringarna av samerna och samisk kultur. Bland mer välbekanta filmexempel på det senare kan nämnas I fjällfolkets land: Dagar i Lappland hos Inka Länta och hennes fränder (1923) och uppföljaren Med ackja och ren i Inka Läntas vinterland (1926).

    Gustaf Boges karriär som journalfilmsfotograf uppmärksammades i SF-journalens Veckorevy 1950-02-06, som bland annat visade bilder från hans resor över hela världen. (Journalfilmsinslaget återfinns inklippt i inledningen på Gustaf Boges samling nr 1.) När Paul-Anders Simma flera decennier senare i TV-dokumentären Synerna har blivit mig främmande (1982), som handlar om den tidigare nämnda I fjällfolkets land: Dagar i Lappland hos Inka Länta och hennes fränder, inleds programmet med bilder från filmen om samerna i de svenska fjällen, varefter klipp sker till dansande urinvånare på Fidjiöarna. I den ursprungliga journalfilmen är inslagen skilda åt med flera minuter, men genom att klippa samman dem i TV-programmet accentuerar Simma den exotism som genomsyrar dessa ”upptäcktsresor” inom och utom landets gränser. Samtidigt antyds även hur filmkameran, och i förlängningen filmföreställningen på biografen, kan uppfattas som ett kolonialt verktyg i händerna på de som har makten kontra de som utgör den så kallade Andre.

    Andra uppmärksammade filmer av Boge är till exempel Andréeskeppets hemfärd (1930), som visar Andréexpeditionens epilog flera decennier efter dess katastrofala upplösning i slutet av 1800-talet. Överlevt tidens gång har även filmen Vittnesbördet (1945), som skildrar när överlevande från nazisternas koncentrationsläger anländer till Malmö efter att ha färdats med Folke Bernadottes vita bussar genom ett krigshärjat Europa. Bilderna i den sistnämnda filmen utgör i sin tur ett centralt inslag i Magnus Gerttens uppmärksammade dokumentär Hoppets hamn (2011).

    För den filmintresserade allmänheten är Gustaf Boge främst känd för samarbetet med Prins Wilhelm från 1930-talet och framåt. Dessa filmer skildrade ofta liv och leverne på olika håll i Sverige, och Leif Furhammar har apropå prinsens filmer konstaterat följande:

    ”Prinsens stående uttrycksform var det illustrerade föredragets, hans motiv den svenska idyllen. I hans filmer möts ständigt gammalt och nytt. Här har allt arbete varit hårt, men alla mödor har fått sin lön. Här är alla stugor kära, alla uthus präktiga, människorna av gott virke, varje gamling en hedersman, varje leverne förnöjsamt. Så svepte prinsen in alla sina strövtåg genom svenska bygder i en schablontyngd svada som hela tiden tränger stoff och bilder mot bakgrunden (det vackra fotot var genomgående Gustaf Boges).”

    Furhammars karakteristik är träffande, även om slutsatsen kan ifrågasättas. Boges bilder är nämligen ofta så ”vackra” och intressanta att de får ett egenvärde i sig, trots den många gånger banala dialog som ackompanjerar dem. I detta sammanhang kan Prins Wilhelms och Gustaf Boges resor i Småland under 1940-talet lyftas fram, till exempel Ekhult heter gården (1941) och Hos smålänningar (1942). Värd att framhållas är även den tidigare nämnda filmen Andréeskeppets hemfärd, där Boge i inledningen med sparsam visuell rekvisita ger stämning och tyngd åt filmens allvar när de döda expeditionsmedlemmarnas kvarlevor förs hem till Sverige – ur en låg kameravinkel från fartygets däck avtecknar sig en ensam svävande måsfågel mot himlavalvets öde rymd.

    Avslutningsvis återfinns i denna tematext även flera privatfilmer från Gustaf Boge. Lik sin läromästare Julius Jaenzon filmade Boge flitig även på fritiden. De privatfilmer som tagits med i detta urval skildrar främst den egna familjen under 1920-talet.

    Text: Mats Rohdin, redaktionen, Filmarkivet.se, 2019

    Lästips:
    • Furhammar, Leif, Filmen i Sverige: En historia i tio kapitel (Höganäs: Bra Böcker, 1991)
    • Gustafsson, Tommy, En fiende till civilisationen: Manlighet, genusrelationer, sexualitet och rasstereotyper i svensk filmkultur under 1920-talet (Lund: Sekel Bokförlag, 2007)
    • Snickars, Pelle, ”’Bildrutor i minnets film’ – om medieprins Wilhelm och film som käll- och åskådningsmaterial”, Pelle Snickars och Cecilia Trenter (red.), Det förflutna som film och vice versa. Om medierade historiebruk (Lund: Studentlitteratur, 2004)
    • Snickars, Pelle, ”Julius Jaenzon som privatfilmare”, Erik Hedling och Mats Jönsson (red.), Välfärdsbilder: Svensk film utanför biografen (Stockholm: SLBA, 2007)

    Tema Selma Lagerlöf

    Under svensk spelfilms första utvecklingsfas filmatiserades åtskilliga av författaren Selma Lagerlöfs verk, som Victor Sjöströms hyllade Körkarlen (1921). I det här temat finns hela stumfilmer, en dokumentär och journalfilmer. Temats fördjupande text av Jacob Hallerström skildrar en författare som gärna ville att filmatiseringarna skulle vara trogna det litterära verket.

    Semla Lagerlöf (1858–1940) tilldelades, som första kvinna, Nobelpriset i litteratur 1909.  Hennes romaner och noveller kom att inta en central plats i filmhistorien under 1900-talets första decennier under den tid som ibland har kallats för ”den svenska filmens guldålder”. Vid denna tid återfinns även Lagerlöf själv på vita duken i ett antal kortfilmer och journalfilmer. I Raoul Le Mats film Ett besök hos Selma Lagerlöf (1926) visas interiörer och exteriörer från författarens hem Mårbacka i Värmland. Vi får även se när Lagerlöf granskar Victor Sjöströms filmrullar från The Tower of Lies (1925), det vill säga Sjöströms amerikanska filmatisering av romanen ”Kejsarn av Portugallien”. Filmen innehåller dessutom bilder när Lagerlöf anländer med bil till Sunne för att ta del av filmen på plats på ortens biograf.

    År 1938 ägnar AB Svensk Filmindustri författarinnan en 12 minuter lång födelsedagshälsning i Knut Martins film Selma Lagerlöf 80 år. Här redogörs för Lagerlöfs framgångar inom litteraturen. Filmen utgör också en retrospektiv bild över hennes plats i den tidiga filmhistorien. Bland annat återfinns tidiga filmbilder på Lagerlöf då hon 1907 vistas i trädgården på Mårbacka. Från samma år daterar sig även de arkivbilder som visar när hon promoverades till hedersdoktor i Uppsala. Bland de sista rörliga bilderna på Selma Lagerlöf som finns bevarade återfinns firandet av hennes 80-årsdag, då hon hedrades med en festföreställning av ”Dunungen” på Dramatiska Teatern i Stockholm.

    Knut Martins Selma Lagerlöf 80 år utgör en utmärkt introduktion till Lagerlöfs betydelse för svensk filmindustri, inte minst mot bakgrund av att filmen innehåller åtskilliga filmcitat från olika filmatiseringar producerade genom åren. År 1917 var första gången Selma Lagerlöfs berättarkonst tog plats på vita duken i och med Victor Sjöströms filmatisering av novellen Tösen från Stormyrtorpet. Sjöström fortsatte därefter med filmerna Ingmarssönerna (1919) och Karin Ingemarsdotter (1920), två delar av en planerad längre filmatisering av Jerusalemböckerna. Filmerna blev stora publiksuccéer såväl nationellt som internationellt, och den första filmen hade 196 000 biobesökare enbart i Stockholm (av stadens inalles 400 000 invånare). Sjöströms fjärde Lagerlöffilmatisering blev Körkarlen (1921), som byggde på Lagerlöfs roman med samma namn. Filmen fick stort genomslag i sin samtid och lämnade bestående spår i filmhistorien hos regissörer som Charlie Chaplin, Ingmar Bergman och Stanley Kubrick. Med Victor Sjöström kom Selma Lagerlöf bra överens. När Svenska Biografteatern köpte filmrättigheterna till Selma Lagerlöfs verk var det ingen mindre än Victor Sjöström som skickades till Mårbacka för att förhandla med författarinnan och när Lagerlöf började få förfrågningar om filmatiseringar från utlandet var det Victor Sjöström hon vände sig till för att få råd. Kanske var den främsta anledningen till denna ömsesidiga respekt att Victor Sjöström förblev trogen de litterära underlagen även när filmmediet som uttryckssätt genomgick stora förändringar vid denna tid.

     Jämte Sjöström tog även Mauritz Stiller sig an Selma Lagerlöfs verk i och med Herr Arnes pengar från 1919. Filmen blev en stor framgång och Stiller fortsatte under 1920-talet att filmatisera Lagerlöfberättelser. År 1923 kom Gunnar Hedes saga, det vill säga Stillers filmatisering av romanen ”En herrgårdssägen”. Därefter följde Gösta Berlings saga (1924), där Greta Garbo fick sitt stora genombrott i rollen som Elisabet Dohna. Relationen mellan Lagerlöf och Stiller blev dock med tiden allt mer ansträngd. Lagerlöf motsatte sig tidigt den konstnärliga friheten i Stillers filmatiseringar. Herr Arnes pengar gillades av Lagerlöf och hon hade därför inga invändningar när Stiller engagerades för filmatiseringen av ”En herrgårdssägen”. Här motsatte sig dock Lagerlöf filmatiseringen efter det att Stiller inte låtit henne ta del av manuskriptet i den omfattning hon önskade. När Selma Lagerlöf fick höra att det var i Stillers regi som hennes debutroman ”Gösta Berlings saga” skulle filmatiseras försökte hon köpa tillbaka filmrättigheterna. I ett brev som Lagerlöf skrev till Stiller i maj 1924 uttrycker författarinnan sina åsikter om avvikelserna mellan Stillers filmiska vision och det litterära underlaget: ”På den tiden, då filmen nöjde sig med att följa texten i mina romaner och noveller var jag glad åt filmatiseringen. Den verkade som en serie illustrationer levande och vackra, och annat begärde jag inte. Men nu, då jag ser, att Ni anser, att boken endast bör vara en inspirationskälla, och att materialet bör omsmältas till något helt nytt uteslutande avsett för filmen, då måste jag säga ifrån ärligt och bestämt, att jag inte kan vara med längre. Jag trodde, att omkastningarna och de främmande tillsatserna i Herrgårdssägen voro en olyckshändelse framtvingad av hänsyn till utlandet, och jag trodde att omvälvningarna i Gösta Berling berodde på nödvändigheten att förkorta, men nu, då Ni anser att filmen fordrar, att ämnet på detta sätt omstuvas, då vill jag inte mer släppa till mina böcker. Jag förstår, att Ni med Er stora förmåga söker att höja filmen till något konstnärligt, en ny konstart, en musik för ögat, om jag så får säga, men för detta fordras helt säkert att filmtexterna komponeras för filmen allt från början: Då har Ni Er frihet. Men för gamla kända böcker anser jag, att det första tillvägagångssättet var det rätta.”

    Vid sidan av Sjöström och Stiller producerade även regissörer som Ivan Hedqvist och Gustaf Molander Lagerlöffilmer under åren kring 1920. Molander återvände så sent som 1954 med en filmatisering av Herr Arnes penningar. Men det var inte bara i Sverige som Selma Lagerlöfs berättelser blev föremål för filmatiseringar. I USA producerades 1925 den tidigare nämnda Tower of Lies (Kejsarn av Portugallien) i regi av Victor Sjöström. I Frankrike gjorde Julien Duvivier La charette fantôme (Körkarlen) från 1939 med Louis Jouvet i huvudrollen. I Tyskland gjordes två filmatisering av Tösen från Stormyrtorpet, den första 1935 och den andra 1958 i Västtyskland. I Danmark gjorde Alice O’Fredericks samma berättelse 1952, på danska kallad Husmandstøsen. Icke att förglömma bland dessa internationella produktioner är den sovjetiska animerade långfilmen Zakoldovannyj maltjik (1955). Detta var den berömda animationsstudion Sojuzmultfilms filmatisering av Lagerlöfs roman ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige” (1906–1907).

    Selma Lagerlöfs berättelser hade en avgörande betydelse för den tidiga svenska stumfilmens framgångar, men filmerna kom i sin tur att bana väg för nya läsare av hennes romaner och noveller. I ett brev som Lagerlöf skickade till Victor Sjöström efter framgångarna med Körkarlen konstaterade hon bland annat följande: “Nu är nog den filmen lyckligt i hamn, och det utmärkta arbete, som Ni har nedlagt på filmen både som filmförfattare, regissör och aktör blir denna gång till fullo uppskattat … Nu tycks det emellertid, som om Ni skulle ha brutit väg inte bara för svensk film, utan för mina böcker.” Knut Martin avslutar filmen Selma Lagerlöf 80 år med att reflektera över författarinnans roll inom svenskt berättande, och begränsar sig då inte till att enbart uppmärksamma litteraturen: “Ty inte bara genom det tryckta ordet, utan också genom teatern, filmen och radion fann Selma Lagerlöf vägar till människornas hjärtan. Att spela så vackert på så många instrument, det kan bara en stor diktare göra.”

    Text: Jacob Hallerström, skribent och praktiserande redaktör på Filmarkivet.se, 2021

    Lästips:

    • Florin, Bo: Den nationella stilen: Studier i den svenska filmens guldålder [diss.] (Stockholm: Aura, 1997)
    • Florin, Bo, “Victor Sjöström and the Golden Age”, Mariah Larsson och Anders Marklund (red.), Swedish Film: An Introduction and Reader (Lund: Nordic Academic Press, 2010)
    • Forslund, Bengt, Victor Sjöström: Hans liv och verk [diss.] (Stockholm: Bonnier, 1980)
    • Gustafsson, Tommy, En fiende till civilisationen: Manlighet, genusrelationer, sexualitet och rasstereotyper i svensk filmkultur under 1920-talet [diss.] (Lund: Sekel, 2007)
    • Sahlberg, Gardar, Selma Lagerlöf och filmen (Malmö: Allhem, 1960)
    • Werner, Gösta, Mauritz Stiller: Ett livsöde (Stockholm: Prisma, 1991

      Vet du något mer om denna film?

      Skicka gärna informationen till oss, så kontaktar vi dig om vi har några ytterligare frågor. Tack på förhand!