Ett besök hos Selma Lagerlöf Filmarkivet.se — Hundra år i rörliga bilder
För att se filmer på Filmarkivet.se behöver du en webbläsare som stöder HTML5/MP4 eller Flash/javascript.

Ett besök hos Selma Lagerlöf (1926)

Ett besök på Mårbacka. Selma Lagerlöf sitter i salongen och studerar fotografier av den av Victor Sjöström iscensatta filmen Kejsarn av Portugallien (The Tower of Lies, USA, 1925). Beger sig sedan till Sunne för att se filmen på bio. Denna stumfilm visas med ny musik av Matti Bye.

Regissören Victor Sjöström gjorde under sin tid i Sverige inte mindre än fem filmer efter Selma Lagerlöfs berättelser, den första var Tösen från Stormyrtorpet (1917) och den sista var Körkarlen (1921). 1923 lämnade Sjöström Sverige för en karriär i Hollywood, där han under åren fram till 1930 gjorde nio filmer, varav Tower of Lies / Kejsarn av Portugallien (1926) också bygger på en förlaga av Lagerlöf. I kortfilmen Ett besök hos Selma Lagerlöf är det just Tower of Lies som Lagerlöf åker för att se på den lokala biografen i Sunne. I slutet av filmen ser vi henne studera Sjöströms verk på nära håll, då hon håller upp filmremsan mot fönstret. Det går nästan att urskilja vad bilderna på remsan föreställer, vilket i sammanhanget är extra spännande, då Tower of Lies hör till de filmer från stumfilmstiden som har gått förlorade och som inte finns bevarad idag.

Kortfilmen Ett besök hos Selma Lagerlöf är regisserad av Raoul Le Mat, född i USA men tidvis verksam i Sverige, där han bl a ägde Picadilly-biografen vid Birger Jarlsgatan i Stockholm och också innehade ett produktions- och distributionsbolag knutet till amerikanska Metro-Goldwyn-Meyer. Le Mat var också en av pionjärerna inom svensk ishockey; han dömde flera SM-finaler under 1920-talet och filmaktiebolaget Le Mat-Metro-Goldwyn skänkte 1926 en vandringspokal att tillfalla SM-segraren i ishockey.

Ett besök hos Selma Lagerlöf restaurerades av Filmarkivet vid Svenska Filminstitutet 1992, då ett 35 mm duplikatnegativ i färg framställdes från en bevarad, färgtintad 35 mm nitratkopia. Från duplikatnegativet togs år 2004 en ny 35 mm visningskopia fram, som utgjort utgångsmaterial för denna överföring.

SE ANDRA FILMER I NÄRHETEN

Laddar kartan...
Laddar filmer...

    Tema Queer

    När Rosa Grünberg, iförd frack, bjuder upp Emma Meissner till dans i filmen Skilda tiders danser från 1909 anade nog ingen av dem att de skapade historia. Detta kan nämligen vara det allra första exemplet på svensk queerfilm. Värt att notera är att deras samkönade dans har släktskap med Dickson Experimental Short Film från 1895 där två män ses dansa med varandra ackompanjerade av en tredje man som spelar violin. Några år efter Skilda tiders danser, 1916, har Mauritz Stillers Vingarne premiär som av flera forskare anses vara den allra första långa queerfilmen – i hela världen. Reaktionerna från Vingarnes premiär var blandad och temat, en äldre manlig konstnär som blir kär i ynglingen som sitter modell för statyn Vingarne, ansågs för vågat. Detta trots att konstnärer som Carl Wilhelmson och Nils Dardel, generationsbarn med Stiller, vågade sig på homoerotiska teman i sina målningar. Även kvinnorevolutionen i vårt land i början av 1920-talet avspeglades i filmerna under denna period. Kvinnokollektiv utan män i bild syns bland annat i Luffar-Petter (1922), Norrtullsligan (1923) och Flickan i frack (1926). Den som är utrustad med en queer blick kan se att det inryms mer än vänskap i vissa sekvenser i dessa filmer. Crossdressing, det vill säga kvinnor som bär manskläder och vice versa, är något som är tämligen frekvent i den svenska långfilmen under 20-, 30- och 40-talet. På Filmarkivet.se finns reklamfilmen Hylins Rakin (1940) .där en av 1900-talets skickligaste damimitatörer, Lasse Krantz, gör reklam för rakkrämen Rakin som gör det lättare för honom att imitera Greta Garbo. Både Hasse Ekman och Ingmar Bergman intresserar sig för homo- och bisexualitet i tidiga filmer som Ekmans Flicka och hyacinter (1950) och Bergmans Törst (1949). Efter dem kom regissörer som Arne Ragneborn, Mai Zetterling, Vilgot Sjöman som i bihandlingar vågade visa upp queera karaktärer. Det skulle dock dröja ända till slutet av 70-talet innan det gjordes filmer där homosexualiteten tilläts ha en dominerande betydelse för handlingen. Eva och Maria (1983) och Bögjävlar (1977) är båda av novellfilmslängd, spelades in samtidigt och sammanföll med att Socialstyrelsen 1979 avskaffade sjukdomsstämpeln för homosexuella och båda finns att se på Filmarkivet.se. Det är anmärkningsvärt att det, till skillnad från så många andra länder i västvärlden, har tagit så lång tid för queera spelfilmer att få fotfäste i Sverige. Det var först på 90-talet som ”komma ut -filmer” som Pensionat Oskar (1995), När alla vet (1995) och Fucking Åmål (1999) kom och banade väg för filmer som Patrik 1,5 (2008), Kyss mig (2011) och Nånting måste gå sönder (2014). Dock är förekomsten av queerskildringar i svensk lång spelfilm i dag fortfarande sparsam. Under rubriken Queer hittar du kortfilmer som alla är HBTQ-relaterade. Flera av kortfilmerna har rönt stor uppmärksamhet på framför allt Berlins filmfestival och vunnit Teddy Awards. Många av kortfilmerna har visats på mängder av LGBT-festivaler runt om i världen. Queer-temat fylls på kontinuerligt. Text: Jan Göransson, redaktionen, Filmarkivet.se, 2018 Lästip: • Ryberg, Ingrid, ”Between positive representation and camp performance: Three films from the Swedish lesbian and gay liberation movement”, Journal of Scandinavian Cinema, Vol 5, No 2, 2015 • Linder, Anna och Annika Ruth Persson (red.), Queera rörliga bilder / Queer moving images (Göteborg: ArtMonitor, 2017) • Schoonover, Karl och Rosalind Galt, Queer cinema in the world (Durham: Duke University Press, 2016) • Wallenberg, Louise,”Stilleristic women: gender as masque and ambivalence in the work of Mauritz Stiller”, Aura: filmvetenskaplig tidskrift nr 4, 2000. • Wallenberg, Louise, ”Straight heroes with queer inclinations: male film stars in the Swedish 1930s”, Sean Griffin (red.), Hetero: queering representations of straightness (Albany, NY: State University of New York Press, 2009)

    Tema Selma Lagerlöf

    Semla Lagerlöf (1858–1940) tilldelades, som första kvinna, Nobelpriset i litteratur 1909. Hennes romaner och noveller kom att inta en central plats i filmhistorien under 1900-talets första decennier under den tid som ibland har kallats för ”den svenska filmens guldålder”. Vid denna tid återfinns även Lagerlöf själv på vita duken i ett antal kortfilmer och journalfilmer. I Raul Le Mats film Ett besök hos Selma Lagerlöf (1926) visas bland annat interiörer och exteriörer från författarens hem Mårbacka i Värmland, men vi får även se när Lagerlöf granskar Victor Sjöströms filmrullar från The Tower of Lies (1925), det vill säga Sjöströms amerikanska filmatisering av romanen "Kejsarn av Portugallien". Filmen innehåller även bilder när Lagerlöf anländer med bil till Sunne för att ta del av filmen på plats på ortens biograf. År 1938 ägnar AB Svensk Filmindustri författarinnan en 12 minuter lång födelsedagshälsning i Knut Martins film Selma Lagerlöf 80 år. Här redogörs för Lagerlöfs framgångar inom litteraturen, men filmen utgör också en retrospektiv bild över hennes plats i den tidiga filmhistorien. Bland annat återfinns tidiga filmbilder på Lagerlöf då hon 1907 vistas i trädgården på Mårbacka. Från samma år daterar sig även de arkivbilder som visar när hon promoverades till hedersdoktor i Uppsala. Bland de sista rörliga bilderna på Selma Lagerlöf som finns bevarade återfinns firandet av hennes 80-årsdag, då hon hedrades med en festföreställning av ”Dunungen” på Dramatiska Teatern i Stockholm. Knut Martins Selma Lagerlöf 80 år utgör en utmärkt introduktion till Lagerlöfs betydelse för svensk filmindustri, inte minst mot bakgrund av att filmen innehåller åtskilliga filmcitat från olika filmatiseringar producerade genom åren. År 1917 var första gången Selma Lagerlöfs berättarkonst tog plats på vita duken i och med Victor Sjöströms filmatisering av novellen Tösen från Stormyrtorpet. Sjöström fortsatte därefter med filmerna Ingmarssönerna (1919) och Karin Ingemarsdotter (1920), två delar av en planerad längre filmatisering av Jerusalemböckerna. Filmerna blev stora publiksuccéer såväl nationellt som internationellt, och den första filmen hade 196 000 biobesökare enbart i Stockholm (av stadens inalles 400 000 invånare). Sjöströms fjärde Lagerlöffilmatisering blev Körkarlen (1921), som byggde på Lagerlöfs roman med samma namn. Filmen fick stort genomslag i sin samtid och lämnade bestående spår i filmhistorien hos regissörer som Charlie Chaplin, Ingmar Bergman och Stanley Kubrick. Med Victor Sjöström kom Selma Lagerlöf bra överens. När Svenska Biografteatern köpte filmrättigheterna till Selma Lagerlöfs verk var det ingen mindre än Victor Sjöström som skickades till Mårbacka för att förhandla med författarinnan och när Lagerlöf började få förfrågningar om filmatiseringar från utlandet var det Victor Sjöström hon vände sig till för att få råd. Kanske var den främsta anledningen till denna ömsesidiga respekt att Victor Sjöström förblev trogen de litterära underlagen även när filmmediet som uttryckssätt genomgick stora förändringar vid denna tid.  Jämte Sjöström tog även Mauritz Stiller sig an Selma Lagerlöfs verk i och med Herr Arnes pengar från 1919. Filmen blev en stor framgång och Stiller fortsatte under 1920-talet att filmatisera Lagerlöfberättelser. År 1923 kom Gunnar Hedes saga, det vill säga Stillers filmatisering av romanen "En herrgårdssägen". Därefter följde Gösta Berlings saga (1924), där Greta Garbo fick sitt stora genombrott i rollen som Elisabet Dohna. Relationen mellan Lagerlöf och Stiller blev dock med tiden allt mer ansträngd. Lagerlöf motsatte sig tidigt den konstnärliga friheten i Stillers filmatiseringar. Herr Arnes pengar gillades av Lagerlöf och hon hade därför inga invändningar när Stiller engagerades för filmatiseringen av "En herrgårdssägen". Här motsatte sig dock Lagerlöf filmatiseringen efter det att Stiller inte låtit henne ta del av manuskriptet i den omfattning hon önskade. När Selma Lagerlöf fick höra att det var i Stillers regi som hennes debutroman "Gösta Berlings saga" skulle filmatiseras försökte hon köpa tillbaka filmrättigheterna. I ett brev som Lagerlöf skrev till Stiller i maj 1924 uttrycker författarinnan sina åsikter om avvikelserna mellan Stillers filmiska vision och det litterära underlaget: ”På den tiden, då filmen nöjde sig med att följa texten i mina romaner och noveller var jag glad åt filmatiseringen. Den verkade som en serie illustrationer levande och vackra, och annat begärde jag inte. Men nu, då jag ser, att Ni anser, att boken endast bör vara en inspirationskälla, och att materialet bör omsmältas till något helt nytt uteslutande avsett för filmen, då måste jag säga ifrån ärligt och bestämt, att jag inte kan vara med längre. Jag trodde, att omkastningarna och de främmande tillsatserna i Herrgårdssägen voro en olyckshändelse framtvingad av hänsyn till utlandet, och jag trodde att omvälvningarna i Gösta Berling berodde på nödvändigheten att förkorta, men nu, då Ni anser att filmen fordrar, att ämnet på detta sätt omstuvas, då vill jag inte mer släppa till mina böcker. Jag förstår, att Ni med Er stora förmåga söker att höja filmen till något konstnärligt, en ny konstart, en musik för ögat, om jag så får säga, men för detta fordras helt säkert att filmtexterna komponeras för filmen allt från början: Då har Ni Er frihet. Men för gamla kända böcker anser jag, att det första tillvägagångssättet var det rätta.” Vid sidan av Sjöström och Stiller producerade även regissörer som Ivan Hedqvist och Gustaf Molander Lagerlöffilmer under åren kring 1920. Molander återvände så sent som 1954 med en filmatisering av Herr Arnes penningar. Men det var inte bara i Sverige som Selma Lagerlöfs berättelser blev föremål för filmatiseringar. I USA producerades 1925 den tidigare nämnda Tower of Lies (Kejsarn av Portugallien) i regi av Victor Sjöström. I Frankrike gjorde Julien Duvivier La charette fantôme (Körkarlen) från 1939 med Louis Jouvet i huvudrollen. I Tyskland gjordes två filmatisering av Tösen från Stormyrtorpet, den första 1935 och den andra 1958 i Västtyskland. I Danmark gjorde Alice O’Fredericks samma berättelse 1952, på danska kallad Husmandstøsen. Icke att förglömma bland dessa internationella produktioner är den sovjetiska animerade långfilmen Zakoldovannyj maltjik (1955). Detta var den berömda animationsstudion Sojuzmultfilms filmatisering av Lagerlöfs roman ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige” (1906–1907). Selma Lagerlöfs berättelser hade en avgörande betydelse för den tidiga svenska stumfilmens framgångar, men filmerna kom i sin tur att bana väg för nya läsare av hennes romaner och noveller. I ett brev som Lagerlöf skickade till Victor Sjöström efter framgångarna med Körkarlen konstaterade hon bland annat följande: “Nu är nog den filmen lyckligt i hamn, och det utmärkta arbete, som Ni har nedlagt på filmen både som filmförfattare, regissör och aktör blir denna gång till fullo uppskattat … Nu tycks det emellertid, som om Ni skulle ha brutit väg inte bara för svensk film, utan för mina böcker.” Knut Martin avslutar filmen Selma Lagerlöf 80 år med att reflektera över författarinnans roll inom svenskt berättande, och begränsar sig då inte till att enbart uppmärksamma litteraturen: “Ty inte bara genom det tryckta ordet, utan också genom teatern, filmen och radion fann Selma Lagerlöf vägar till människornas hjärtan. Att spela så vackert på så många instrument, det kan bara en stor diktare göra.” Text: Jacob Hallerström, skribent och praktiserande redaktör på Filmarkivet.se, 2021 Lästips:

    • Florin, Bo: Den nationella stilen: Studier i den svenska filmens guldålder [diss.] (Stockholm: Aura, 1997)
    • Florin, Bo, “Victor Sjöström and the Golden Age”, Mariah Larsson och Anders Marklund (red.), Swedish Film: An Introduction and Reader (Lund: Nordic Academic Press, 2010)
    • Forslund, Bengt, Victor Sjöström: Hans liv och verk [diss.] (Stockholm: Bonnier, 1980)
    • Gustafsson, Tommy, En fiende till civilisationen: Manlighet, genusrelationer, sexualitet och rasstereotyper i svensk filmkultur under 1920-talet [diss.] (Lund: Sekel, 2007)
    • Sahlberg, Gardar, Selma Lagerlöf och filmen (Malmö: Allhem, 1960)
    • Werner, Gösta, Mauritz Stiller: Ett livsöde (Stockholm: Prisma, 1991

      Vet du något mer om denna film?

      Skicka gärna informationen till oss, så kontaktar vi dig om vi har några ytterligare frågor. Tack på förhand!