Dramadokumentär om livet för en samisk familj i nordligaste Sverige. Denna film restaurerades digitalt av Svenska Filminstitutet 2022.
Arne Sucksdorff använder en rad stilistiska grepp så att dokumentärfilmerna fick närmast fiktiva narrativ. Så fångade han storstadspulsen i den Oscarsbelönade stadssymfonin Människor i stad. Genom en förlåtande inställning till det autentiska tillåter Sucksdorff sina verk existera i gränslandet mellan dokumentärt och fiktion.
Arne Sucksdorff är en av Sveriges främsta dokumentärfilmare genom tiderna. Under 40-, 50- och 60-talet gjorde han succé såväl i Sverige som utomlands. I gränslandet mellan dokumentärt och fiktion, med fokus på naturen, djuren och barnen skapade Sucksdorff en egen filmgenre, som tilltalade såväl vuxna som barn. 2017 skulle Sucksdorff ha fyllt 100 år.
1949 får Arne Sucksdorffs kortfilm Människor i stad den svenska filmens första Oscar. Sucksdorff, som redan är berömd för sina korta naturfilmer, ska tre år senare erövra världen med långfilmsdebuten Det stora äventyret. Med säker hand väver han ihop autentiskt material med iscensatt, och berättar om två pojkar som räddar en utter. Människor i stad, arton minuter lång och utan dialog, är en fulländad film om några pojkar i Gamla Stan. Om gränderna och husen, och de som bor och arbetar där. Pojkarna, med kortbyxor, snedlugg och en lillebror i sele, slåss om en fotboll och gömmer sig i Storkyrkan. De ser upp mot de väldiga valven när hundratals kulor smattrar mot stengolvet. Lillebror har fått upp påsen. ”Det gick upp för mig att om det skulle gå att skildra staden med hjälp av endast ljud, renodlade ljudeffekter, så skulle det vara möjligt att använda dem som noter, ungefär som i ett partitur. Förtydligade man sedan denna idé genom att låta musiken tala i vissa partier, så vore effekten ytterligare förstärkt, och sedan skulle bilden göra instrumenteringen fullständig.” Så skriver Sucksdorff i boken Gryning, citerad i Stefan Jarls kärleksfulla dokumentär Skönheten ska rädda världen. Jarls mentor skrev, fotograferade och klippte själv, och längtade efter att få lägga ”alla bitarna på rätt plats”. Det hände att han klippte bort allt utom ett par procent av sina bilder.
1938 skrev Sucksdorff i en broschyr för amatörer att film ”inte är rörelse främst utan sammanhang”. Han var stillbildsfotograf, och la mindre vikt vid kamerarörelser än hur bilderna fogades samman. Hans förmåga att få bilder, musik, vingslag och pip att samverka gjorde honom till en av världens stora dokumentärfilmare. Jan Troell, som också fotograferar och klipper själv, var arton när Sucksdorff fick sin Oscar. När beundraren intervjuades i Populär fotografi 1966 var han aktuell med Här har du ditt liv. ”Den som verkligen har haft betydelse för mig i början är Sucksdorff, eftersom jag var, och är, väldigt naturintresserad och naturfotografering blev inkörsporten för mig. En jul fick jag hans bok Gryning med bilder från hans kortfilmer. [Jag] hade ännu inte sysslat med filmning, men njöt av uppförstoringarna från filmrutorna.”
Om Sucksdorffs naturbilder präglat svenskt filmfoto, har hans syn på sanning påverkat hela dokumentärgenren. ”Det gäller att förena den poetiska och den dokumentära sanningen. Det är den poetiska sanningen som får människor att lyssna.” Det stora äventyret fick pris i Cannes, och Sucksdorff ett hedersomnämnande. Kortfilmen Indisk by (1951) hade året före fått juryns specialpris. I Berlin fick Det stora äventyret silverplaketten, och långfilmerna En djungelsaga (1957) och Mitt hem är Copacabana (1965) hyllades av svenska kritiker. Sucksdorff hade flyttat till Brasilien efter sin illa åtgångna spelfilm Pojken i trädet (1961). Filmen om gatubarnen i Rio blev hans revansch, och fick en Guldbagge 1965. 1994 fick Sucksdorff en Guldbagge för sitt livsverk. I Jarls dokumentär ryggar den 87-årige regissören inte för frågorna om konstens uppgift och filosofin bakom filmerna. ”En uppgift är att sprida kunskap… Jag personligen är övertygad om att allt liv är besjälat, att naturen är besjälad.” Han citerar en nunnas ord om att ”… till ögat föra skönhet och till örat harmoni” Detta är naturens uppgift, menar han. Stefan Jarl drar en parallell till Dostojevskij, som i Idioten låter furst Mysjkin säga att skönheten ska rädda världen. Suckdorff nickar. ”Skönheten ska rädda världen.”
Text: Nina Widerberg, filmskribent, 2016
Lästips:
Konstnären Nils Nilsson Skum tecknar inför filmkameran i Veckorevyn som återfinns i urvalet från det nordsamiska språkområdet. Amatörfilm, nomadskolskildringar och olika kyrkorelaterade inslag är andra exempel på temats innehåll.
Urvalet innehåller känsligt material och behöver förstås i sin kontext. Läs därför våra etiska rekommendationer.
Nordsamiska är det största samiska språket och talas i Sveriges, Norges och Finlands norra delar. I Sverige utgör Kiruna och Karesuando välkända orter inom det nordsamiska området som sträcker sig ner till Gällivare. På grund av tvångsförflyttningarna av samer från norr till söder under 1900-talets inledande decennier fram till 1940-talet, så talas nordsamiska även inom andra samiska områden längre söderut – som i trakterna kring Jokkmokk och Arjeplog. Nordsamiska är närbesläktat med lulesamiska, vilket gör att språkanvändare från dessa områden inte sällan kan göra sig förstådda sinsemellan. Idag talas nordsamiska av uppskattningsvis 15000–17000 personer.
På sajten har filmer placerats inom nordsamiskt språkområde när handlingen utspelas där – men också när klädedräkter, slöjdföremål med mera indikerar nordsamisk anknytning, även om filmen utspelas på annat håll. Redan under 1900-talets början spelades flera filmer in i området, till exempel inslaget ”Lappar” i SF 2094 B (ca 1908) och Fjällen vid Torne träsk (1917). Den förstnämnda producerades av det franska världsbolaget Pathé med franska textskyltar ämnade för en internationell publik. En annan tidig film är inslaget ”Med lapplandsexpressen” i SF 2075 (ca 1911). Filmen skildrar en tågresa till stationen i Abisko och ett besök vid en samisk boplats där familjelivet återges relativt ingående. Episoder ur svenska nomadlapparnas liv (ca 1914) skildrar en flytt från de svenska fjällen i norr till norska kusten. Filmen uppmärksammades för sina dramatiska bilder på en renhjord som simmar över ett starkt strömmande vattendrag. Med svenska lappar på vårflyttning (Oscar Olsson, 1915) kretsar kring familjen Nils Henriksson Partapolis vårflyttning med renrajder från Karesuandoområdet till norska kusten. Under resans gång passerar de en tältkåta där journalisten och författaren Ester Blenda Nordström är nomadskollärarinna och undervisar samiska skolbarn. Nordströms vistelse på nordsamiskt område utmynnade i artiklar i Svenska Dagbladet och boken Kåtornas folk (1916).
Kvantitativt sett domineras det nordsamiska urvalet av journalfilmer, det vill säga Svensk Filmindustris Veckorevyer, som producerades 1914–1960 och som visades som förfilmer på landets biografer. Ibland förekommer kända personer, som när konstnären Anders Zorn och Hjalmar Lundbohm, disponent på LKAB, bevistar en ”lappmässa” vid Vittangi kyrka och samtalar med samer från trakten (Veckorevy 1914-03-30). Andra journalfilmer kan handla om en lappfogdes föreläsning ”om renkött och lappar” (Veckorevy 1933-02-12) eller om de nyligen instiftade Samemästerskapen, som tilldrog sig stor uppmärksamhet vid tävlingarna i Vilhelmina 1950 (Veckorevy 1950-03-13). Efter nomadskolreformen 1913 blev nomadskolorna ett återkommande journalfilmsinslag under flera decennier. Inslaget ”Nomadskola i Lappland” (Veckorevy 1926-03-15) är hämtat från I fjällfolkets land: Dagar i Lappland hos Inka Länta och hennes fränder (Erik Bergström, 1923). Senare exempel rörde inte sällan invigningar av nya nomadskolor i Norrland (Veckorevy 1944-04-17 och Veckorevy 1945-02-12).
Renbeteskonventionen mellan Sverige och Norge 1919 begränsade renbetesrätten för många samer. En av följderna blev de ovan nämnda tvångsförflyttningarna av samiska familjer från norr till söder. Redan i stumfilmerna I fjällfolkets land: Dagar i Lappland hos Inka Länta och hennes fränder och Med ackja och ren i Inka Läntas vinterland (Erik Bergström, 1926) framkommer detta när samer från Karesuandotrakten förekommer inom lulesamiskt område. (Den senare filmen finns att se i en nyrestaurerad tintad/tonad version med musikackompanjemang.) Ett annat exempel är Veckorevy 1931-04-27, som under den troskyldiga titeln ”Drivning av väldiga renhjordar från Norr- till Västerbotten” skildrar Jukkasjärvisamers flytt av renar från sitt område i norr till Sorsele i söder, en sträcka på nära 70 mil. Filmen Rentransport med järnväg (1946) snarare exponerar SJ:s fraktmöjligheter med tåg än antyder något om de tragedier som tvångsförflyttningarna kom att innebära för många samiska familjer. Textskyltens förklaring är kortfattad och kontextlös: ”Lappfamiljen Olle Blind flyttade med sina 800 renar från Moskosel till bättre betesmarker i Härjedalen.”
Det är snarare regel än undantag att samer inte nämns med namn när de förekommer i journalfilmerna från första halvan av 1900-talet. Ett av undantagen utgör den kände konstnären och författaren Nils Nilsson Skum som ägnades ett längre reportage i Veckorevy 1945-04-23. Mästerfotografen Gustaf Boge besöker honom i hemmet i Norrkaitum, norr om Gällivare. När Nilsson Skum avled några år senare uppmärksammades det i Veckorevy 1952-01-07. Dessutom återfinns journalbilder i Veckorevy 1952-01-21 från begravningen i Kiruna kyrka och gravsättningen på Poikkijärvi kyrkogård i Jukkasjärvi kyrkby vid Kalixälven.
Värd att nämna i urvalet filmer från nordsamiskt område är Kiruna 50-årsjubileum (1951), som skildrar firandet i staden och innehåller flera samiskrelaterade inslag. För att ge prov på en typ av filmisk dokumentation som inte uppmärksammats nämnvärt tidigare inkluderar urvalet även en handfull privatfilmer. Här finns till exempel Martin Nilssons samling film nr 07 (1930-talet) med bilder från svenska och norska delarna av Sápmi samt Torsten Anderssons samling. Nr 12 (1968) med bilder från Kungsleden.
Läs mer i Kungliga bibliotekets Svensk mediedatabas (SMDB)
Innehållsbeskrivningar till filmerna utifrån ett samiskt perspektiv finns publicerade i Kungliga bibliotekets söktjänst SMDB. Gå tillväga på följande sätt för att ta del av dem:
Lästips:
Tematext: Mats Rohdin, redaktionen, Filmarkivet.se, 2023
Etiska rekommendationer: Ragnhild Nilsson, Mittuniversitetet
Kartillustration, Anders Sunesson, samer.se