Dansen kring Guldbaggen (1964)

• Kategori Kultur och nöje
• Tema Guldbaggen, Svenska kortfilmsklassiker i digitaliseringens tidevarv
• Ort Stockholm
• Längd 6 minuter
• Medverkande Ingmar Bergman, Harry Schein, Ingrid Thulin, Keve Hjelm, Jan Troell, Bo Widerberg, Vilgot Sjöman, Edvin Adolphson, Gunnar Björnstrand, Lillie Björnstrand, Kenne Fant, Janine Fant, Eric Wennerholm, Yvonne Tengbom Wennerholm, Gustav Scheutz, Ulla Adolphson, Ragnar Edenman
• Regi Yngve Gamlin
• Produktionsbolag Stiftelsen Svenska Filminstitutet
• Produktionsland Sverige
• Utgångsmaterial 35 mm, normalbild (1,37:1), optisk mono, svartvit
• Arkiv Svenska Filminstitutet
• Läs mer om filmen i Svensk Filmdatabas

Tema Guldbaggen

När det svenska filmpriset Guldbaggen delades ut för första gången 1964 blev det mycket uppmärksammat i media och fick genast epitetet Sveriges Oscar. Samma år som Harry Schein grundade Svenska Filminstitutet, blev dess vd och skapade filmreformen utlyste han alltså även en tävling om vem som skulle få utforma det filmpris som skulle delas ut till dem som gjort stora insatser för filmen under året. Tävlingen avgjordes i största hemlighet i maj 1964. Harry Schein var en av jurymedlemmarna, en annan av var konstnären Arne Jones. Vilka konstnärer som deltog i själva tävlingen är fortfarande höljt i dunkel, men Karl Axel Pehrson (1921-2004), en av vårt lands mest namnkunniga konstnärer, var till slut den som vann och fick äran att utforma priset. I Dagens Nyheter förklarade den skalbaggesamlande Pehrson sin skapelse så här för signaturen Absalon: ”Guldbaggen brukar flyga i solskenet på sommaren. Den skimrar nästan som en filmremsa då den flyger förbi. Något av dess sätt att uppträda och leva kan väl vara gemensamt för filmens.” Guldbaggen väger cirka 1,2 kg och framställs genom en tämligen komplicerad procedur. Först ska den drivas i koppar och därefter emaljeras för att slutligen tillföras äkta guld och därmed göra skäl för sitt namn.

Tillsammans med ecklesiastikministern Ragnar Edenman, Edvin Adolphson med flera delade Harry Schein ut baggarna vid den allra första filmbalen i Royals vinterträdgård på Grand Hotel fredagen den 25 september 1964. Gästerna var 550 till antalet, 150 var inbjudna och 400 fick betala. Ömsom entusiastiska, ömsom sarkastiska journalister rapporterade på stora uppslag i morgon- och kvällstidningarna. Veckopressen såg till att vimlet och de vilda danserna noga förevigades.

Trots att Filminstitutets första beställning var på fem baggar delades bara tre ut vid den första filmgalan, eller filmbalen som man valde att kalla den då. Guldbaggen för bästa regi gick till Ingmar Bergman för Tystnaden. Ingrid Thulin fick motta en för bästa kvinnliga skådespelare i samma film. Keve Hjelm belönades för bästa manliga skådespelare i Kvarteret Korpen. Juryn bestod av Lasse Bergström, Bengt Idestam-Almquist (alias Robin Hood), Stig Björkman, Lars Forsell och Jurgen Schildt. De hade också till uppgift att dela ut kvalitetspremier där Tystnaden fick mest pengar, tätt följd av Kvarteret Korpen. Båda filmerna har idag en självklar klassikerstatus i den svenska filmhistorien.

Yngve Gamlin gjorde en kortfilm om tillställningen, Dansen kring Guldbaggen, som ni kan se här. Den framkallades och redigerades under festen, och visades redan fram på småtimmarna efter vickningen för balens sista entusiaster. I filmen ser vi många namnkunniga gäster som Harry Schein, Ingmar Bergman, Edvin Adolphson, Bibi Andersson, Max von Sydow, Bo Widerberg, Kenne Fant, Olof och Lisbet Palme, Gösta och Fatima Ekman, Tommy Berggren, Christina Schollin, Keve Hjelm med flera.

Sedan starten har drygt 600 Guldbaggar delats ut.

Jan Göransson, redaktionen, Filmarkivet.se, 2018

Lästips:
• Cojnby, Elsa och Nina Rahm, ”I en annan del av Cirkus”, Filmarbetaren nr 1, 2016
• Furhammar, Leif, Filmen i Sverige: En historia i tio kapitel och en fortsättning (Stockholm: Dialogos, 2003)
• Ilshammar, Lars, Pelle Snickars och Per Vesterlund (red.), Citizen Schein (Stockholm: Kungliga biblioteket, 2010)
• Schein, Harry, Schein (Stockholm: Bonnier, 1980)
• Vesterlund, Per, Schein: en biografi (Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2018)

Tema Svenska kortfilmsklassiker i digitaliseringens tidevarv

Merparten av det svenska filmarvet består av kortfilmer. I takt med att de restaureras digitalt av Filminstitutet kan många av dem publiceras på Filmarkivet.se. Verk som tidigare har varit undanskymda och bortglömda kan nu upptäckas på nytt. I det här temat har Filmarkivet.se samlat verk av bland andra Arne Sucksdorff, Mimi Pollak, Birgitta Jansson och Jonas Odell.

(I temat finns fler filmer publicerade än vad som nämns i texten, totalt 56 digitaliserade filmer)

När filmbranschen övergick från analog till digital visningsteknik i början av 2010-talet gick det snabbt. På bara några få år var den omvälvande förändringen ett faktum. Ny film började produceras och distribueras digitalt och visningstekniken följde snabbt efter. Redan kring 2013 var de flesta biografer i Sverige digitaliserade och majoriteten av dem gjorde sig av med sina 35 mm-projektorer. Möjligheterna med spridning av digital film var nu enorma. Samtidigt fanns hela filmhistorien, över hundra år av film från hela världen, producerad och bevarad på analog filmbas. Filmarvsinstitutioner världen över insåg att deras samlingar måste digitaliseras för att publiken skulle kunna ta del av filmhistorien.

I utvecklingen av digital film uppstod också ett skriande behov av att kunna bevara det analoga filmmaterialet. För att fortsätta kunna ta hand om de första hundra åren av film måste analog utrustning och kompetens säkerställas, även om den kommersiella analoga branschen stängde ner. För det digitala kan inte ersätta det analoga fullt ut. De analoga filmkopiorna är original, likt museala föremål, som måste finnas som referens för framtida kopior och format. Utan analoga kopior och projektorer kan varken forskare eller publik uppleva filmens första hundra år i original. Båda formaten måste därför på sätt och vis leva parallellt även i framtiden.

Regeringen anslog 40 miljoner kronor till Filminstitutet 2013 för att under en femårsperiod påbörja digitaliseringen av det svenska filmarvet, som består av över 10 000 filmer. Med en stab för scanning, ljussättning, ljudläggning, restaurering och mastring byggdes det upp en högkvalitativ digital restaureringsverksamhet. Digitala redigeringsverktyg är kraftfulla och möjligheten att manipulera ljud och bild är närmast oändliga, och för att hitta ett slags standard togs etiska riktlinjer fram. Riktlinjerna beskriver vilka förändringar av ljud och bild som kan utföras och vilka som bör undvikas i den digitala bearbetningen av filmerna. Målet är att den digitala versionen av en film ska återge ursprungsversionen så långt som detta är möjligt och som resurserna tillåter. Dessa riktlinjer överensstämmer med den internationella filmarkivfederationen FIAF:s ”Code of Ethics”.

Varje år väljer ett redaktionsråd ut ett antal filmer, med så stor bredd som möjligt – från stumfilmstiden fram till 2010-talet, film för barn och vuxna, långfilm och kortfilm, spelfilm, dokumentärer, animation och experimentfilm. Urvalsarbetet ger tillfälle att se över filmhistorien med nya ögon. Verk som tidigare har varit undanskymda och bortglömda kan återupptäckas, filmer som i stort sett varit omöjliga att se kan spridas på nytt. Syftet med arbetet är just att filmerna ska bli tillgängliga för allmänheten, i hög kvalitet. Genom samarbeten med rättighetsinnehavare och distributörer görs filmerna tillgängliga på bio, för streaming och i tv. År 2019 beslutade regeringen att finansieringen av digitaliseringen av filmarvet skulle bli permanent.

Kortfilmsklassiker på Filmarkivet.se

Merparten av det svenska filmarvet består av kortfilmer och vartefter de restaureras digitalt kan många av dem publiceras på Filmarkivet.se. Tillsammans ger de en bred bild av den svenska kortfilmshistorien. Här finns filmer som Mamma gör revolution (1950) av Mimi Pollak (1903–1999), i vilken hon med åskådlig tydlighet ifrågasätter hemmafruns situation. Pollak var en uppburen skådespelare i en rad filmer under hela 1900-talet, men hon regisserade endast en långfilm och två kortfilmer. I Att döda ett barn (1953), efter en novell av Stig Dagerman, skildrar Gösta Werner (1908-2009) med iskall skärpa hur människors liv förändras för alltid i samband med en tragisk bilolycka. I bjärt kontrast till Werners film finns också den charmiga, färgsprakande musikalen Torget (1960), regisserad av Per Gunvall (1913–1995) och med stjärnor som Lill-Babs och Monica Nielsen samt med kostymer av Gunilla Pontén.

Genom andra kortfilmer går det att fördjupa sig i olika filmskapare och genrer. Arne Sucksdorff (1917-2001), en av Sveriges främsta dokumentärfilmare genom tiderna, rörde sig mellan det dokumentära och det fiktiva, ofta med naturen i fokus och med barn i ledande roller. Här finns flera av hans karaktäristiska naturfilmer, men även Uppbrott (1949) med Katarina Taikon i huvudrollen och Människor i stad (1947), som utspelar sig i Stockholm och blev den första svenska filmen att vinna en Oscar.

Den första svenska animerade filmen kom redan 1915 och därefter har produktionen varit rik, tekniken har utvecklats och resultaten har ofta varit framgångsrika. Bland de senare filmerna finns bland andra Jonas Odells (f. 1962) filmer att se, däribland Aldrig som första gången (2006) i vilken han mästerligt blandar dokumentära berättelser med animationer. Även föregångaren Birgitta Janssons (1944–1985) banbrytande Semesterhemmet (1981), där hon på ett liknande sätt växlar mellan leranimation och dokumentära historier, finns att ta del av.

För den som vill botanisera bland personporträtt finns också mycket att se, till exempel filmer om och med Monica Zetterlund och Mai Zetterling. Sist men inte minst bör reklamfilmen uppmärksammas bland kortfilmsklassikerna. Reklamfilmen går ofta hand i hand med fiktionen. Filmskaparna Ingmar Bergman och Roy Andersson är bevis på detta. Med reklamfilm har de inte bara kunnat försörja sig och finansiera sina spelfilmer utan också experimenterat och utvecklat sitt filmspråk, och med tiden har reklamfilmerna blivit små verk i sig.

Vi befinner oss fortfarande i en övergångsperiod i filmhistorien. Tekniken har förvisso blivit digital, men den stora mängden film är fortfarande analog. De filmer som finns tillgängliga att se digitalt är alltför få för att göra filmhistorien rättvisa. Samtidigt möjliggör digitaliseringen spridning av film i en helt annan omfattning än tidigare, och den har gett oss chansen att omvärdera och återupptäcka vår historia. Precis så som framtiden förhoppningsvis kommer att utforska den tid som vi lever i just nu.

Författare: Lova Hagerfors, tidigare chef för Tillgängligt filmarv och Cinemateket, (2022).

Lästips:

• Binder, Michael, A Light Affliction: A History of Film Preservation and Restoration (USA: Lulu, 2014)
• Fossati, Giovanna, From Grain to Pixel: The Archival Life of Film in Transition (Amsterdam: Amsterdam University Press, 2009)
• Meden, Jurij, Scrathes and Glitches: Observations on Preserving and Exhibiting Cinema in the Early 21st Century (Wien: Austrian Film Museum, 2021)

• https://www.filminstitutet.se/sv/fa-kunskap-om-film/digitalisering-av-film/
• http://www.ace-film.eu/wp-content/uploads/2012/05/final_report_en.pdf.
• https://www.fiafnet.org/pages/Community/Code-Of-Ethics.html