Aldrig som första gången!
Fyra vitt skilda historier om första ligget. En ärlig, personlig och nyskapande dokumentär. Denna film restaurerades digitalt av Svenska Filminstitutet 2019. Rekommenderas från 12 år.
När Jonas Odell gick i trean fanns det ingen ordentlig skolgård att leka på, så han och hans kompisar lekte fantasilekar om superhjältar. Men de ville spela dem på film också. ”Det föll på att mammorna skulle sy kostymerna. Ingen av dem var så sugen på det. Så det fick bli animerat istället, och på den vägen är det.” Superhjältarna var utklippta pappersgubbar, och de rörde sig ryckigt eftersom man inte kunde ta en bild i taget med familjen Odells super 8-kamera. Ibland blev det fem exponerade rutor på en gång. Problemet löstes på Kulturhusets filmverkstad, där det fanns riktiga kameror.
Hade mammorna sytt de där mantlarna hade Odells karriär kunnat se annorlunda ut. Nu fortsatte han att animera, och slog 2006 igenom internationellt med den första av tre banbrytande dokumentärer. Aldrig som första gången är hans hittills största succé. Ark med tapetblommor, streckkoder, hålat papper och skyddsfilm till självhäftande plast drar omkring och blir väggar i rum som strax är försvunna. När två klippdockor klär av sig faller tidningsannonser för skor, klänningar, byxor och underkläder till golvet. En tonårstjej utan ansiktsdrag vaknar naken på ett golv och perspektivet slår omkull oss också. Två fjortonåringar som är sina konturer övar hångel i ett pojkrum, och ett grabbgäng som ser ut som ståltrådsgalgar hejar på en oskuld som har partysex på en toalett. Jonas Odells datoranimerade dokumentär bygger på fyra autentiska berättelser om hur det var att ha sex för första gången, och de fyra som hade det berättar själva.
Episoden med det metodiska paret är stillsam, men i de andra rör sig allting hela tiden. Vi slungas hit och dit i vilda åkningar och plötsliga perspektivbyten, och om något står stilla är vi beredda på att det när som helst kan dra igång igen. Men alla rörelser är inte våldsamma. I den sista historien är allt trolleri: små möbler kan sväva över någons huvud när den talar om sitt hyresrum, den gråbruna Norrtullsgatan kan bli kantad av palats, spårvagnar kan få en underbar färg. Allt spirar, och överallt i bilderna händer det tusen saker man vill titta på.
Segmenten ser helt olika ut, men i alla fyra använder Odell flera skilda animationstekniker samtidigt, i samma bilder. Något är tecknat, något målat, något utklippt, något fotobaserat, något filmat, något spelat, något svartvitt och något i färg. Bilderna snurrar till och allt vänds upp och ner, men så kommer saker tillbaka, saker vi känner igen. Som när vi lyssnar på en historia vi inte hört förut.
Det gjorde Odell. Under två månader 2002 intervjuade kollegan Benjamin Wolff trettio personer om hur det var att ha sex för första gången, och sedan animerade regissören tillsammans med tio medarbetare delar av fyra utvalda berättelser.
Efter tjugo år som regissör upplevde Odell den animerade filmens ”fantasivärld” som klaustrofobisk, och beslöt att utgå från verkliga människors egna berättelser om saker som hänt dem. Filmen blev en sensation. Aldrig som första gången! utsågs till bästa kortfilm vid filmfestivalen i Berlin och fick priser världen över.
Odells två följande filmer är gjorda med samma metod och med samma blandteknik: Lögner är tre berättelser om osanning, och i Tussilago berättar en kvinna om sitt förhållande med terroristen Norbert Kröscher. Den traditionellt datoranimerade Jag var en vinnare bygger på intervjuer med dataspelsmissbrukare, i filmen gestaltade av sina avatarer.
Odells verklighetsbaserade animerade filmer har haft en avgörande betydelse för konstartens utveckling. Vid sidan av dem har han gjort inflytelserika reklamfilmer och musikvideor.
Svensk animerad film 100 år
Från skämt- och reklamfilm, via barnfilm till dokumentär. I Sverige har animationen som form utvecklats och levt inom olika genrer, trots att USA och Disney ofta dominerat marknaden. I det här temat samlas klassiker som Kalles klätterträd, banbrytande verk som Semesterhemmet och mycket mer.
I Sverige var det, liksom på andra håll i världen, bland skämttecknarna som de första filmanimatörerna kom att utvecklas. Victor Bergdahl, skämttecknare och serietecknare, skapade den första svenska animerade filmen Trolldrycken (1915) och blev populär genom den tecknade filmserien om kapten Grogg. Alla filmerna mötte sin publik som förfilmer på bio. Troligen kom inspirationen från animationspionjärer som amerikanen Winsor McCay och fransmannen Émile Cohl, vars tecknade kortfilmer tidigare visats på bio i Stockholm. Medan tekniken i Trolldrycken präglas av metamorfoser – bildförvandlingar utan klipp – framstår Grogg-filmerna närmast som rörliga serierutor. Tidens fördomar avspeglas i Bergdahls populära filmer, som redan 1922 tillsammans med övrig svensk animation konkurrerades ut från biograferna av nya amerikanska animerade filmer. Trots ett internationellt genomslag för Bergdahls filmer, bland annat i Tyskland, kom svensk animation, efter sin första blomstringstid, under decennier framåt endast att finnas kvar i form av reklam- och beställningsfilm. Den populäre animatören Arvid Olsson skulle från 1930-talet och för lång tid framåt dominera svensk reklamfilm.
Först genom filmavtalet 1963 fick svensk animerad film andra möjligheter att produceras. Långfilmen I huvet på en gammal gubbe (1968) var en pionjärinsats där mer än två tredjedelar av filmen bestod av tecknad film, skapad av Per Åhlin. Trots att Åhlin regisserade ytterligare tre animerade långfilmer – och många korta – var det Stig Lassebys långfilm om Agaton Sax som 1976 blev den första fullt animerade svenska långfilmen. Alla animerade långfilmer har alltsedan starten måst tävla med Disneys popularitet hos publiken och gör så än i dag.
TV2:s barnprogram erhöll 1969 en kraftig budgetförstärkning, som medförde att svensk animation för barn kunde prioriteras och finansieras, däribland serier med ett tydligt barnperspektiv, som Kalles klätterträd av Peter Cohen och Olof Landström. Även på Filminstitutet producerades under ett tjugotal år animerad kortfilm för barn. Svenska barnböcker animerades och en rad animatörer fick möjlighet att utvecklas genom återkommande producentstöd. Bland dem fanns Filmtecknarna med Dagen bräcks (1986) och Här är karusellen (1994), Gisela och Per Ekholm med exempelvis Alfred Jarry – superfreak (1986) samt Anna Höglund och Stina Berge med Promenaden (1988) – liksom många andra.
1981 tillkom, genom Filmverkstan, den banbrytande kortfilmen Semesterhemmet av Birgitta Jansson – en leranimation som med hjälp av ett dokumentärt ljudband återskapade gästerna på ett hälsohem. Filmen prisbelönades vid den internationella filmfestivalen i Annecy, och kom att inspirera andra, däribland animatörer på det engelska bolaget Aardman. Efter digitaliseringens genombrott har Jonas Odell fortsatt traditionen med animerade dokumentärer, bland annat genom den prisbelönade Aldrig som första gången (2006). Även Hanna Heilborn och David Aronowitsch har uppmärksammats för sina animerade dokumentärer, först Gömd (2002) och därpå bland annat Slavar (2008) som erhöll det prestigefyllda stora priset i Annecy, världens främsta festival för animerad film.
Text: Elisabeth Lysander, frilansskribent och författare, 2015
Lästips:
- Ajanovic, Midhat ”Ajan”, Den rörliga skämtteckningen: Stil, transformation och kontext (Göteborg: Optimal Press, 2009)
- Bendazzi, Giannalberto, One Hundred Years of Cinema Animation I–III (London: J. Libbey, cop. 1994)
- Jungstedt, Torsten, Kapten Grogg och hans vänner (Stockholm: Sveriges radio, 1973)
- Kuylenstierna, Sandra, ”Svensk animation 1915–1989 – en försummad skatt”, Animagi: Tidskrift om animation nr 1, 2003
- Marko-Nord, Adam och Claes Jurander, Om animation (Göteborg: filmkonst, 2002)
Svenska kortfilmsklassiker i digitaliseringens tidevarv
Merparten av det svenska filmarvet består av kortfilmer. I takt med att de restaureras digitalt av Filminstitutet kan många av dem publiceras på Filmarkivet.se. Verk som tidigare har varit undanskymda och bortglömda kan nu upptäckas på nytt. I det här temat har Filmarkivet.se samlat verk av bland andra Arne Sucksdorff, Mimi Pollak, Birgitta Jansson och Jonas Odell.
(I temat finns fler filmer publicerade än vad som nämns i texten, totalt 56 digitaliserade filmer)
När filmbranschen övergick från analog till digital visningsteknik i början av 2010-talet gick det snabbt. På bara några få år var den omvälvande förändringen ett faktum. Ny film började produceras och distribueras digitalt och visningstekniken följde snabbt efter. Redan kring 2013 var de flesta biografer i Sverige digitaliserade och majoriteten av dem gjorde sig av med sina 35 mm-projektorer. Möjligheterna med spridning av digital film var nu enorma. Samtidigt fanns hela filmhistorien, över hundra år av film från hela världen, producerad och bevarad på analog filmbas. Filmarvsinstitutioner världen över insåg att deras samlingar måste digitaliseras för att publiken skulle kunna ta del av filmhistorien.
I utvecklingen av digital film uppstod också ett skriande behov av att kunna bevara det analoga filmmaterialet. För att fortsätta kunna ta hand om de första hundra åren av film måste analog utrustning och kompetens säkerställas, även om den kommersiella analoga branschen stängde ner. För det digitala kan inte ersätta det analoga fullt ut. De analoga filmkopiorna är original, likt museala föremål, som måste finnas som referens för framtida kopior och format. Utan analoga kopior och projektorer kan varken forskare eller publik uppleva filmens första hundra år i original. Båda formaten måste därför på sätt och vis leva parallellt även i framtiden.
Regeringen anslog 40 miljoner kronor till Filminstitutet 2013 för att under en femårsperiod påbörja digitaliseringen av det svenska filmarvet, som består av över 10 000 filmer. Med en stab för scanning, ljussättning, ljudläggning, restaurering och mastring byggdes det upp en högkvalitativ digital restaureringsverksamhet. Digitala redigeringsverktyg är kraftfulla och möjligheten att manipulera ljud och bild är närmast oändliga, och för att hitta ett slags standard togs etiska riktlinjer fram. Riktlinjerna beskriver vilka förändringar av ljud och bild som kan utföras och vilka som bör undvikas i den digitala bearbetningen av filmerna. Målet är att den digitala versionen av en film ska återge ursprungsversionen så långt som detta är möjligt och som resurserna tillåter. Dessa riktlinjer överensstämmer med den internationella filmarkivfederationen FIAF:s ”Code of Ethics”.
Varje år väljer ett redaktionsråd ut ett antal filmer, med så stor bredd som möjligt – från stumfilmstiden fram till 2010-talet, film för barn och vuxna, långfilm och kortfilm, spelfilm, dokumentärer, animation och experimentfilm. Urvalsarbetet ger tillfälle att se över filmhistorien med nya ögon. Verk som tidigare har varit undanskymda och bortglömda kan återupptäckas, filmer som i stort sett varit omöjliga att se kan spridas på nytt. Syftet med arbetet är just att filmerna ska bli tillgängliga för allmänheten, i hög kvalitet. Genom samarbeten med rättighetsinnehavare och distributörer görs filmerna tillgängliga på bio, för streaming och i tv. År 2019 beslutade regeringen att finansieringen av digitaliseringen av filmarvet skulle bli permanent.
Kortfilmsklassiker på Filmarkivet.se
Merparten av det svenska filmarvet består av kortfilmer och vartefter de restaureras digitalt kan många av dem publiceras på Filmarkivet.se. Tillsammans ger de en bred bild av den svenska kortfilmshistorien. Här finns filmer som Mamma gör revolution (1950) av Mimi Pollak (1903–1999), i vilken hon med åskådlig tydlighet ifrågasätter hemmafruns situation. Pollak var en uppburen skådespelare i en rad filmer under hela 1900-talet, men hon regisserade endast en långfilm och två kortfilmer. I Att döda ett barn (1953), efter en novell av Stig Dagerman, skildrar Gösta Werner (1908-2009) med iskall skärpa hur människors liv förändras för alltid i samband med en tragisk bilolycka. I bjärt kontrast till Werners film finns också den charmiga, färgsprakande musikalen Torget (1960), regisserad av Per Gunvall (1913–1995) och med stjärnor som Lill-Babs och Monica Nielsen samt med kostymer av Gunilla Pontén.
Genom andra kortfilmer går det att fördjupa sig i olika filmskapare och genrer. Arne Sucksdorff (1917-2001), en av Sveriges främsta dokumentärfilmare genom tiderna, rörde sig mellan det dokumentära och det fiktiva, ofta med naturen i fokus och med barn i ledande roller. Här finns flera av hans karaktäristiska naturfilmer, men även Uppbrott (1949) med Katarina Taikon i huvudrollen och Människor i stad (1947), som utspelar sig i Stockholm och blev den första svenska filmen att vinna en Oscar.
Den första svenska animerade filmen kom redan 1915 och därefter har produktionen varit rik, tekniken har utvecklats och resultaten har ofta varit framgångsrika. Bland de senare filmerna finns bland andra Jonas Odells (f. 1962) filmer att se, däribland Aldrig som första gången (2006) i vilken han mästerligt blandar dokumentära berättelser med animationer. Även föregångaren Birgitta Janssons (1944–1985) banbrytande Semesterhemmet (1981), där hon på ett liknande sätt växlar mellan leranimation och dokumentära historier, finns att ta del av.
För den som vill botanisera bland personporträtt finns också mycket att se, till exempel filmer om och med Monica Zetterlund och Mai Zetterling. Sist men inte minst bör reklamfilmen uppmärksammas bland kortfilmsklassikerna. Reklamfilmen går ofta hand i hand med fiktionen. Filmskaparna Ingmar Bergman och Roy Andersson är bevis på detta. Med reklamfilm har de inte bara kunnat försörja sig och finansiera sina spelfilmer utan också experimenterat och utvecklat sitt filmspråk, och med tiden har reklamfilmerna blivit små verk i sig.
Vi befinner oss fortfarande i en övergångsperiod i filmhistorien. Tekniken har förvisso blivit digital, men den stora mängden film är fortfarande analog. De filmer som finns tillgängliga att se digitalt är alltför få för att göra filmhistorien rättvisa. Samtidigt möjliggör digitaliseringen spridning av film i en helt annan omfattning än tidigare, och den har gett oss chansen att omvärdera och återupptäcka vår historia. Precis så som framtiden förhoppningsvis kommer att utforska den tid som vi lever i just nu.
Författare: Lova Hagerfors, tidigare chef för Tillgängligt filmarv och Cinemateket, (2022).
Lästips:
- Binder, Michael, A Light Affliction: A History of Film Preservation and Restoration (USA: Lulu, 2014)
- Fossati, Giovanna, From Grain to Pixel: The Archival Life of Film in Transition (Amsterdam: Amsterdam University Press, 2009)
- Meden, Jurij, Scrathes and Glitches: Observations on Preserving and Exhibiting Cinema in the Early 21st Century (Wien: Austrian Film Museum, 2021)
- https://www.filminstitutet.se/sv/fa-kunskap-om-film/digitalisering-av-film/
- http://www.ace-film.eu/wp-content/uploads/2012/05/final_report_en.pdf.
- https://www.fiafnet.org/pages/Community/Code-Of-Ethics.html