Surrealistisk, knäpp och snygg film om en konstnär som tror han är Gud och tävlar mot ett tåg. Rekommenderas från 8 år.
Från skämt- och reklamfilm, via barnfilm till dokumentär. I Sverige har animationen som form utvecklats och levt inom olika genrer, trots att USA och Disney ofta dominerat marknaden. I det här temat samlas klassiker som Kalles klätterträd, banbrytande verk som Semesterhemmet och mycket mer.
I Sverige var det, liksom på andra håll i världen, bland skämttecknarna som de första filmanimatörerna kom att utvecklas. Victor Bergdahl, skämttecknare och serietecknare, skapade den första svenska animerade filmen Trolldrycken (1915) och blev populär genom den tecknade filmserien om kapten Grogg. Alla filmerna mötte sin publik som förfilmer på bio. Troligen kom inspirationen från animationspionjärer som amerikanen Winsor McCay och fransmannen Émile Cohl, vars tecknade kortfilmer tidigare visats på bio i Stockholm. Medan tekniken i Trolldrycken präglas av metamorfoser – bildförvandlingar utan klipp – framstår Grogg-filmerna närmast som rörliga serierutor. Tidens fördomar avspeglas i Bergdahls populära filmer, som redan 1922 tillsammans med övrig svensk animation konkurrerades ut från biograferna av nya amerikanska animerade filmer. Trots ett internationellt genomslag för Bergdahls filmer, bland annat i Tyskland, kom svensk animation, efter sin första blomstringstid, under decennier framåt endast att finnas kvar i form av reklam- och beställningsfilm. Den populäre animatören Arvid Olsson skulle från 1930-talet och för lång tid framåt dominera svensk reklamfilm.
Först genom filmavtalet 1963 fick svensk animerad film andra möjligheter att produceras. Långfilmen I huvet på en gammal gubbe (1968) var en pionjärinsats där mer än två tredjedelar av filmen bestod av tecknad film, skapad av Per Åhlin. Trots att Åhlin regisserade ytterligare tre animerade långfilmer – och många korta – var det Stig Lassebys långfilm om Agaton Sax som 1976 blev den första fullt animerade svenska långfilmen. Alla animerade långfilmer har alltsedan starten måst tävla med Disneys popularitet hos publiken och gör så än i dag.
TV2:s barnprogram erhöll 1969 en kraftig budgetförstärkning, som medförde att svensk animation för barn kunde prioriteras och finansieras, däribland serier med ett tydligt barnperspektiv, som Kalles klätterträd av Peter Cohen och Olof Landström. Även på Filminstitutet producerades under ett tjugotal år animerad kortfilm för barn. Svenska barnböcker animerades och en rad animatörer fick möjlighet att utvecklas genom återkommande producentstöd. Bland dem fanns Filmtecknarna med Dagen bräcks (1986) och Här är karusellen (1994), Gisela och Per Ekholm med exempelvis Alfred Jarry – superfreak (1986) samt Anna Höglund och Stina Berge med Promenaden (1988) – liksom många andra.
1981 tillkom, genom Filmverkstan, den banbrytande kortfilmen Semesterhemmet av Birgitta Jansson – en leranimation som med hjälp av ett dokumentärt ljudband återskapade gästerna på ett hälsohem. Filmen prisbelönades vid den internationella filmfestivalen i Annecy, och kom att inspirera andra, däribland animatörer på det engelska bolaget Aardman. Efter digitaliseringens genombrott har Jonas Odell fortsatt traditionen med animerade dokumentärer, bland annat genom den prisbelönade Aldrig som första gången (2006). Även Hanna Heilborn och David Aronowitsch har uppmärksammats för sina animerade dokumentärer, först Gömd (2002) och därpå bland annat Slavar (2008) som erhöll det prestigefyllda stora priset i Annecy, världens främsta festival för animerad film.
Text: Elisabeth Lysander, frilansskribent och författare, 2015
Lästips:
Uppkomsten av järnvägen och filmmediet måste ses som två milstolpar för den industriella eran. I det här temat presenteras ett utsnitt ur svensk tåg- och filmhistoria. Filmvetaren Oskar Nilsson har skrivit en text om två moderna uppfinningar som har rörelse – och att förbli stillasittande – som gemensamma kännetecken.
Film och tåg är intimt förknippade. Med en viss åldersskillnad har filmmediet ända sedan sin födelse funnit ett slags syskonskap med tåget och järnvägen – en relation som i sin tur kan kontextualiseras på många olika sätt. Bland de rörliga bildernas många historier, intar tågstationen en särskild plats då en av de allra första filmerna som kom att visas offentligt var av just ett framrusande tåg. Louis Lumières korta film L’Arrivée d’un train en gare de la Ciotat (1895/1896) är ett legendariskt fragment som återkommande mytologiserat filmmediets inneboende suggestionskraft. Berättelsen om hur den förment ovana filmpubliken skall ha rusat upp ur sina stolar för att undfly den ångande maskinen har följaktligen traderats och kanoniserats även inom filmhistorieskrivningen. Idag råder dock konsensus kring att reaktionerna vid visningen omgivits av mytbildningar, men likväl har tågen fortsatt att rusa fram på filmrutor runt om i världen. Som den svenska filmhistorikern Rune Waldekranz en gång uttryckte saken, så låg det i filmmediet ”en inneboende dynamik förutbestämd att samverka med och utnyttja de samtida tekniska uppfinningar som resulterade i en ny tids mest attraktiva fenomenala färdmedel: tåget, automobilen, aeroplanet, rymdraketen”.
Tåget och tågscenen har konsekvent åtnjutit popularitet i svensk film och filmhistoria. I artikeln ”Tåg i svensk film” spanar Bengt Forslund efter tåg i den svenska filmhistorien och konstaterar träffande att ”det är ett otal filmer som börjar just med ett tåg och någon som kliver av”. Forslund framhåller bland annat Jan Troells första spelfilm Uppehåll i myrlandet (1965), med Max von Sydow i huvudrollen, i vilken bilder av ånglok sammanblandas med berättelsens existentiella förfaranden. Även Ingmar Bergmans Törst (1949) lyfts fram i förhållande till de spelfilmer som haft tågresan som ramhandling. Tåget är överhuvudtaget ett återkommande motiv hos Bergman.
Genre- och formmässigt är tågfilmen också expansiv och växlande, särskilt då man börjar röra sig bortom den traditionella spelfilmens domäner. På Filmarkivet.se finns ett rikt utbud av flerbottnade verk som ansluter till tåg- och järnvägstematiken, till exempel: Claes Söderquists experimentella stillbildsfilm Le Génie Civil (1968), den animerade och surrealistiskt betingade kortfilmen Alfred Jarry – Superfreak (1987) eller den informativa kortdokumentären Express till midnattssolen (1950), där den amerikanske turisten Bob Pierpoint via tåg ledsagar åskådaren genom Sverige.
En särställning bland tågfilmer innehar Gösta Werners prisbelönta Tåget – En film om resor och jordbundenhet (1948). Filmen, som producerades genom Kinocentralens försorg, spelades in på uppdrag av Statens Järnvägar och faller inom ramen för den alltjämt ganska outforskade genren beställningsfilm. Redan 1932 hade SJ instiftat en reklamavdelning i bolaget, under vilken filmavdelningen så småningom skulle filmer som ämnade förevisa och sprida tågresans alla förtjänster. Werners Tåget syftade alltså till att fungera som marknadsföringsverktyg för SJ och nådde, som förfilm till Hasse Ekman-komedin Lilla Märta kommer tillbaka (1948), således en bred publik. Men filmen är extra intressant då den kännetecknar Werners hantering av beställningsfilmsgenren, i sin sammanfogning av kommersiell gångbarhet med konstnärlig integritet och estetisk renodling (se vidare Stjernholms avhandling). Till Tåget, och dess historiska kontext och produktionsvillkor, sällar sig även andra filmexempel som tillgängliggjorts på Filmarkivet.se. På webbplatsen kan man utforska ytterligare namnkunniga beställningsfilmare med tågintresse. En av dessa är Lennart Bernadotte, prins Wilhelms son, som tillsammans med fotografen Olle Nordemar gjorde filmen Klart. Tåg ut! (1941), respektive Nattliga spår (1947) samt Tunga don på revision (1946) med fotograf Olle Ekman. Filmerna producerades under SJ:s (eller Kungliga Järnvägsstyrelsens) tillsyn, och tillsammans med Tåget och en rad andra verk inbjuder denna samling tågfilmer till ett tvärvetenskapligt studium av två moderna institutioners kulturhistoria: å ena sidan filmens, å den andra järnvägens.
Tillsammans med tåget bildar filmmediet en historisk nod som vittnar om modernitet, sociokulturella förlopp och teknisk innovation, och stundtals har filmerna även uppfattats som metaforiskt kongeniala. Likt tåget är filmen också ett ”färdmedel” som leker med uppfattningen om tid och plats genom visuella erfarenheter och illusionen av rörelse. Tåget kan i sin tur läsas som en manifestation av filmens mekanismer – att i rörelse förbli stillasittandes och betrakta en inramad värld som hastigt sveper förbi (se vidare Kirby). På Filmarkivet.se visas nu en tematiserad inblick i tågets filmvärld. Förhoppningen är att i olika utsnitt presentera och tillgängliggöra den breda och varierade genren tågfilm.
Text: Oskar Nilsson, filmvetare och filmskribent, 2020
Lästips: