Med Ingrid Bergman på Berns Filmarkivet.se — Hundra år i rörliga bilder
För att se filmer på Filmarkivet.se behöver du en webbläsare som stöder HTML5/MP4 eller Flash/javascript.

Med Ingrid Bergman på Berns (1953)

Från Svenska Filmsamfundets 20-årsjubileum på Berns, med stora delar av dåtidens filmkändisar på plats. Regissören Gustaf Molander, fotografen Julius Jaenzon och skådespelarna Anita Björk, Lars Hanson och Naima Wifstrand är några av dem som får ta emot samfundets priser. Galakvällen avslutas med att Ingrid Bergman och hennes man filmregissören Roberto Rossellini anländer till galan kl 2 på natten, efter att ha kört bil hela vägen från Italien!

Efter att ha medverkat i Juninatten (1940) lämnade Ingrid Bergman Sverige för en karriär i Hollywood, och det skulle dröja till 1967 innan hon medverkade i en svensk spelfilm igen, då hon hade huvudrollen i en av delarna i episodfilmen Stimulantia. I slutet av 40-talet lämnade Bergman USA för att börja arbeta tillsammans med Roberto Rossellini, en av förgrundsfigurerna inom den italienska neorealismen. Äktenskapet med Rossellini gav stora skandalrubriker i dåtidens press, och i sin självbiografi nämner Ingrid Bergman att hon vid besök i Sverige i början av 50-talet kände sig fientligt bemött, vilket dock motsägs av det översvallande mottagande hon fick vid Svenska filmsamfundets 20-årsjubileum 1953, och som skildras i Med Ingrid Bergman på Berns.

Svenska Filmsamfundet – vars verksamhet utgör grunden för dagens arkivsamlingar vid Svenska Filminstitutet – bildades 1933 av en grupp akademiker, kritiker, filmskapare och författare, däribland Gustaf Molander, Juluis Jaenzon, Eyvind Johnson och signaturen Robin Hood [Bengt Idestam-Almquist]. Vid dess första konstituerande möte den 31 oktober 1933 slogs fast att samfundet skulle verka för filmen som konst- och kulturyttring genom att ge ut publikationer och arrangera debatter och seminarier, och genom att dela ut stipendier och utmärkelser. Bland det första som samfundet gjorde var att upprätta ett bibliotek och arkiv med manuskript, stillbilder, tidningsurklipp mm, och så småningom också filmer. Efter några år fick samfundet möjlighet att förvara sina samlingar på Tekniska museet, och 1940 fick arkivet en självständigare ställning under namnet Filmhistoriska samlingarna. Den 16 mars 1964 donerades hela samlingarna till det då nybildade Svenska Filminstitutet.

Med Ingrid Bergman på Berns restuarerades av Filmarkivet vid Svenska Filminstitutet 1996, då en ny 35 mm-kopia togs fram från filmens originalnegativ. Den version som nu finns på Filmarkivet.se är en digital restaurering som gjordes 2015 av Svenska Filminstitutet.

  • Kategori Kultur och nöje
  • Tema Gustaf Boge, Gustaf Molander
  • Ort Stockholm
  • Längd 6 minuter
  • Medverkande Naima Wifstrand, Anita Björk, Lars Hanson, Gustaf Molander, Julius Jaenzon, Gustaf Boge, Ingrid Bergman, Roberto Rossellini
  • Produktionsbolag AB Sandrew-Ateljéerna
  • Produktionsland Sverige
  • Utgångsmaterial 35 mm, normalbild (1,37:1), optisk mono, svartvit
  • Arkiv Svenska Filminstitutet
  • Läs mer om filmen i Svensk Filmdatabas

SE ANDRA FILMER I NÄRHETEN

Laddar kartan...
Laddar filmer...

    Tema Gustaf Boge

    Under 1900-talets första hälft ökade publiktillströmningen ständigt till landets biografer år efter år. Framför allt krigsåren 1939–45 utgjorde en sällan skådad högkonjunktur för den svenska filmbranschen. I hög grad delaktig i dessa framgångar var filmfotografen Gustaf Boge (1891–1958), som anlitades flitigt i olika sammanhang. Boge debuterade redan 1916 i Mauritz Stillers spelfilm Kärlek och journalistik, men kom framför allt att göra bestående insatser inom mindre glamorösa genrer som journal- och dokumentärfilm.

    Till biografernas kvällsföreställningar efterfrågades ständigt nytt kortfilmsmaterial för att fylla ut tvåtimmarsblockens huvudattraktion, dvs den vanligtvis 90 minuter långa spelfilmen. Här kom framför allt journalfilmer att utgöra ett återkommande inslag från mitten av 1910-talet och framåt. Inte sällan figurerade Gustaf Boges bilder i dessa journalfilmssammanhang, ofta ackompanjerade av Nils Jerrings eller Gunnar Skoglunds välbekanta speakerröster från och med ljudfilmens genombrott under 1930-talet.

    Under 1920-talet medverkade Boge som fotograf i en rad filmexpeditioner utomlands, bland annat till Belgien, Island och New York, men också mer okända platser som Sumatra, Siam och Fidjiöarna. Filmerna från de mer avlägsna resmålen utanför Europa återges ofta med en ohöljd exotism som sticker en nutida filmbetraktare i ögonen, men en snarlik exotism återfinns även på hemmaplan i skildringarna av samerna och samisk kultur. Bland mer välbekanta filmexempel på det senare kan nämnas I fjällfolkets land: Dagar i Lappland hos Inka Länta och hennes fränder (1923) och uppföljaren Med ackja och ren i Inka Läntas vinterland (1926).

    Gustaf Boges karriär som journalfilmsfotograf uppmärksammades i SF-journalens Veckorevy 1950-02-06, som bland annat visade bilder från hans resor över hela världen. (Journalfilmsinslaget återfinns inklippt i inledningen på Gustaf Boges samling nr 1.) När Paul-Anders Simma flera decennier senare i TV-dokumentären Synerna har blivit mig främmande (1982), som handlar om den tidigare nämnda I fjällfolkets land: Dagar i Lappland hos Inka Länta och hennes fränder, inleds programmet med bilder från filmen om samerna i de svenska fjällen, varefter klipp sker till dansande urinvånare på Fidjiöarna. I den ursprungliga journalfilmen är inslagen skilda åt med flera minuter, men genom att klippa samman dem i TV-programmet accentuerar Simma den exotism som genomsyrar dessa ”upptäcktsresor” inom och utom landets gränser. Samtidigt antyds även hur filmkameran, och i förlängningen filmföreställningen på biografen, kan uppfattas som ett kolonialt verktyg i händerna på de som har makten kontra de som utgör den så kallade Andre.

    Andra uppmärksammade filmer av Boge är till exempel Andréeskeppets hemfärd (1930), som visar Andréexpeditionens epilog flera decennier efter dess katastrofala upplösning i slutet av 1800-talet. Överlevt tidens gång har även filmen Vittnesbördet (1945), som skildrar när överlevande från nazisternas koncentrationsläger anländer till Malmö efter att ha färdats med Folke Bernadottes vita bussar genom ett krigshärjat Europa. Bilderna i den sistnämnda filmen utgör i sin tur ett centralt inslag i Magnus Gerttens uppmärksammade dokumentär Hoppets hamn (2011).

    För den filmintresserade allmänheten är Gustaf Boge främst känd för samarbetet med Prins Wilhelm från 1930-talet och framåt. Dessa filmer skildrade ofta liv och leverne på olika håll i Sverige, och Leif Furhammar har apropå prinsens filmer konstaterat följande:

    ”Prinsens stående uttrycksform var det illustrerade föredragets, hans motiv den svenska idyllen. I hans filmer möts ständigt gammalt och nytt. Här har allt arbete varit hårt, men alla mödor har fått sin lön. Här är alla stugor kära, alla uthus präktiga, människorna av gott virke, varje gamling en hedersman, varje leverne förnöjsamt. Så svepte prinsen in alla sina strövtåg genom svenska bygder i en schablontyngd svada som hela tiden tränger stoff och bilder mot bakgrunden (det vackra fotot var genomgående Gustaf Boges).”

    Furhammars karakteristik är träffande, även om slutsatsen kan ifrågasättas. Boges bilder är nämligen ofta så ”vackra” och intressanta att de får ett egenvärde i sig, trots den många gånger banala dialog som ackompanjerar dem. I detta sammanhang kan Prins Wilhelms och Gustaf Boges resor i Småland under 1940-talet lyftas fram, till exempel Ekhult heter gården (1941) och Hos smålänningar (1942). Värd att framhållas är även den tidigare nämnda filmen Andréeskeppets hemfärd, där Boge i inledningen med sparsam visuell rekvisita ger stämning och tyngd åt filmens allvar när de döda expeditionsmedlemmarnas kvarlevor förs hem till Sverige – ur en låg kameravinkel från fartygets däck avtecknar sig en ensam svävande måsfågel mot himlavalvets öde rymd.

    Avslutningsvis återfinns i denna tematext även flera privatfilmer från Gustaf Boge. Lik sin läromästare Julius Jaenzon filmade Boge flitig även på fritiden. De privatfilmer som tagits med i detta urval skildrar främst den egna familjen under 1920-talet.

    Mats Rohdin, redaktionen, Filmarkivet.se, 2019

    Lästips:
    • Furhammar, Leif, Filmen i Sverige: En historia i tio kapitel (Höganäs: Bra Böcker, 1991)
    • Gustafsson, Tommy, En fiende till civilisationen: Manlighet, genusrelationer, sexualitet och rasstereotyper i svensk filmkultur under 1920-talet (Lund: Sekel Bokförlag, 2007)
    • Snickars, Pelle, ”’Bildrutor i minnets film’ – om medieprins Wilhelm och film som käll- och åskådningsmaterial”, Pelle Snickars och Cecilia Trenter (red.), Det förflutna som film och vice versa. Om medierade historiebruk (Lund: Studentlitteratur, 2004)
    • Snickars, Pelle, ”Julius Jaenzon som privatfilmare”, Erik Hedling och Mats Jönsson (red.), Välfärdsbilder: Svensk film utanför biografen (Stockholm: SLBA, 2007)

    Tema Gustaf Molander

    Gustaf Molander – ett stycke svensk filmhistoria

    Gustaf Molander (1888-1973) gjorde närmare 70 filmer under ett drygt halvsekel, och hans karriär som filmregissör följer den svenska filmens utveckling från stumfilmstidens pionjärår till den omläggning av filmpolitiken som ledde fram till grundandet av Svenska Filminstitutet 1963. Han var också med och bildade Svenska Filmsamfundet 1933, vars samlingar av filmer, böcker, manuskript, stillbilder, affischer och andra arkivalier utgör grunden för Filminstitutets arkivsamlingar. (Se Molander ta emot hederspris vid Svenska Filmsamfundets 20-årsjubileum i Med Ingrid Bergman på Berns (1953)).

    Molander skrev manus till Terje Vigen (Vicor Sjöström, 1917), som blev startskottet för den svenska stumfilmens guldålder, och regisserade dess epilog Ingmarsarvet (1925). Som en av få regissörer klarade han galant övergången till ljudfilmen, och Intermezzo (1936) och En kvinnas ansikte (1938) hör till ljuspunkterna i svensk film under 1930-talet. Under 1940-talet var han kanske den svenska filmare som bäst kommenterade världskriget och dess efterdyningar i filmer som Det brinner en eld (1943) och Kärleken segrar (1949). Efter samarbeten med en ung Ingmar Bergman, då Molander regisserade dennes manus till Kvinna utan ansikte (1947) och Frånskild (1951), gjorde han senare under 1950-talet nyfilmatiseringar av stumfilmsklassiker i färg och cinemascopeformat som ett svar på televisionens ankomst. Molanders sista film blev Smycket, det mest lyckade bidraget till episodfilmen Stimulantia (1967).

    Filmkarriär med bredd

    Efter den svenska stumfilmserans guldålder (1917-24) regisserade Molander under andra halvan av 1920-talet flera av de mest lyckade internationella samproduktioner med utländska stjärnor som svenska bolag var inblandade i. Som exempel kan nämnas Strindberg-filmatiseringen Synd (1928) med Elissa Landi och Gina Manés i de ledande kvinnliga huvudrollerna (se trailer till filmen i Veckorevy 1928-09-10) och Hjärtats triumf (1929) med Carl Brisson och Lissy Arna framför kameran (se bilder från inspelningen i journalen Sommaren 1928).

    Molander förblev AB Svensk Filmindustri och dess föregångare AB Svenska Biografteatern trogen under alla år. Omfånget av hans karriär speglas i det faktum att han arbetade under de flesta av bolagets legendariska chefer: Charles Magnusson, Karin Swanström, Olof Andersson, Carl-Anders Dymling och Kenne Fant. (Se avtackningen av Olof Andersson i Veckorevy 1942-10-05, som också innehåller ett inslag om Carl-Anders Dymlings sorti från Sveriges Radio för att ta över chefskapet på Svensk Filmindustri). Molander var verksam inom de flesta genrer, och gjorde såväl farser och eleganta salongskomedier som dramer, historiska kostymfilmer och barn- och ungdomsfilmer. Som anställd regissör fick han också i uppdrag att göra dokumentära kortfilmer i början av 1930-talet. Då gjorde han bland annat en serie filmer med prins Wilhelm som höll föredrag och berättade anekdoter från Sveriges avlånga land i ateljétagningar filmade av Julius Jaenzon, vilka interfolierades med illustrativa naturbilder fotograferade av Gustaf Boge. (Se Medan båten glider (1930) och Från yttersta skären (1931)). Jaenzon och Boge var två av de mästerfotografer Molander samarbetade med vid sidan av sin mest frekvente och uppskattade parhäst Åke Dahlquist.

    Molanders verk baserade på litterära förlagor hör till några av hans främsta filmer, bl a filmatiserade han två pjäser av den danske författaren, prästen och motståndsmannen Kaj Munk (Ordet, 1943 och Kärlek, 1952). Men mest kända är förmodligen hans Selma Lagerlöf-filmatiseringar. Han regisserade inte mindre än sex filmer baserade på böcker av Lagerlöf, och skrev dessutom manus till Mauritz Stillers Herr Arnes pengar. (Se Veckorevy 1930-05-19, då Lagerlöf besöker Filmstaden i Råsunda och bl a tas emot av Molander).

    Skådespelerskornas regissör

    Men mer än något annat är Molander skådespelarnas regissör, och kanske framför allt skådespelerskornas. Han lanserade Ingrid Bergman, och de sex filmer de gjorde tillsammans under 1930-talet banade vägen för hennes internationella karriär. Att Molander gjorde comeback med episoden i Stimulantia (1967) efter ett uppehåll på elva år berodde enligt egen utsago på att han därmed återigen fick chansen att arbeta med Ingrid Bergman. (Se Veckorevy 1955-03-28 då Ingrid Bergman kommer på besök till Filmstaden i Råsunda för att hälsa på Molander och andra gamla vänner och kolleger). Han gav Ingrid Thulin hennes första stora roll redan på 1940-talet, och han utnyttjade Eva Dahlbecks talang som komedienn i Fästmö uthyres (1950) flera år före hennes motsvarande roller i Bergmans 50-talskomedier. Han lät även en ung Harriet Andersson spela tonårig arbetarflicka i Trots (1952), året innan hon gjorde en liknande roll i Sommaren med Monika (Ingmar Bergman, 1953). Inga Tidblad och Gunn Wållgren hör till skaran av skådespelerskor som gjorde några av sina bästa rollprestationer i filmer regisserade av Molander. (Se Molander och Gunn Wållgren under inspelningen av Glasberget (1953) i Veckorevy 1953-12-07). Även Tutta Rolf gjorde några av sina första större roller i Molander-filmer. (Se Karin Swanström och Molander tacka av Tutta Rolf inför hennes förestående Hollywood-resa i Veckorevy 1935-01-07, som också innehåller klipp ur Swedenhielms (1935)).

    En så omfattande filmografi som Molanders innehåller förstås både toppar och dalar, men han gjorde minnesvärda och bestående filmer i varje decennium under ett halvsekel. Om man också räknar in hans gärning som manusförfattare under 1910-talet så skapade Molander framstående verk under sex decennier; ett omfång som internationellt sett endast motsvaras av Fritz Lang, Alfred Hitchcock och några få andra filmskapare.

    Text: Jon Wengström, Senior Curator, Svenska Filminstitutet, 2022

    Lästips:

    • Forslund, Bengt, Molander, Molander, Molander (Stockholm: Carlssons förlag, 2003)
    • Forslund, Bengt, ”Gustaf H A Molander,” Svenskt biografiskt lexikon, https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=9409
    • Molander, Gustaf, Jag minns så gärna (Stockholm: Bonniers förlag, 1970)
    • Soila, Tytti, Kvinnors ansikte: stereotyper och kvinnlig identitet i trettiotalets svenska filmmelodram (Stockholm: Stockholms universitet, 1991)

      Vet du något mer om denna film?

      Skicka gärna informationen till oss, så kontaktar vi dig om vi har några ytterligare frågor. Tack på förhand!