Fadren : sorgespel i 3 akter
Filmatisering av August Strindbergs klassiska äktenskapsdrama där hustrun Laura driver in ryttmästaren i sinnessjukdom och död. Filmen är den enda som har överlevt av de som filmpionjären Anna Hofman-Uddgren regisserad. I egenskap av mer eller mindre avfilmad teater är den förmodligen inte representativ för hennes produktion i övrigt, vilken totalt omfattade sex filmer. Inspelningen av Fadren skedde utomhus senhösten 1911, vilken anas i att skådespelarnas andedräkt syns i somliga scener. Filmen restaurerades digitalt av Svenska Filminstitutet 2023.
Digitalt restaurerade stumfilmer
Sedan år 2013 bedriver Svenska Filminstitutet ett stort projekt med mål att digitalisera det svenska filmarvet. Från att inledningsvis mer syftat till att digitalt tillgängliggöra redan existerande analoga versioner av filmer har arbetet successivt fått ett allt större fokus på att också rätta till problem som uppkommit genom åren, det vill säga det vi brukar beskriva med begreppet restaurering. För filmerna från stumfilmseran (1897-1931) är behovet av restaurering extra stort eftersom praktiskt taget ingen svensk stumfilm överlevt till våra dagar i en version motsvarande hur den såg ut vid sin premiär.
En stor del av förklaringen till både varför så många svenska stumfilmer gått förlorade och varför bevaringsstatusen för de som trots allt överlevt ser ut som den gör brukar tillskrivas den förödande branden i en lagerbyggnad för film i Vinterviken 1941. Fram till början av 1950-talet var nämligen den dominerande filmbasen den självdestruerande och oerhört brandfarliga nitratcelluloiden. När det ledande filmbolaget Svensk Filmindustri mitt under kriget evakuerat sina stumfilmsnegativ ville det sig inte bättre än att olyckan var framme och hela samlingen gick upp i rök. De svenska stumfilmer som trots allt överlevde gjorde så på grund av att material i form av mer eller mindre slitna visningskopior och enstaka negativ vid tillfället förvarades på andra ställen runt om i världen.
Nu kan de svenska stumfilmernas bevaringsstatus inte enbart skyllas på Vinterviksbranden. En annan viktig anledning är tidigare generationers filmarkivpraxis på Svenska Filminstitutet. Fram till början på 2000-talet destruerades de brandfarliga nitratmaterialen, ofta efter bristfälliga omkopieringar till säkerhetsfilm, något som omöjliggör nyrestaureringar baserade på samma källmaterial som tidigare funnits att tillgå. Detta har fått till följd att varje nitratkopia av en svensk stumfilm som idag hittas i Sverige eller utomlands ofta kan komplettera det material till filmen som vi eventuellt redan har och därmed leda till en bättre restaurering.
För filmrestaureringar är det viktigt att definiera vilken version man försöker återskapa. Oftast utgör premiärversionen målet, men beroende på källmaterial kan även andra versioner övervägas. Vid restaureringen av John W. Brunius Thora van Deken (1920) hittades exempelvis motstridiga tintningsupplysningar, dels i resterna av en svensk distributionskopia, dels i franska noteringar härrörande från det numera förlorade originalnegativet. Tintning och även toning var två vanliga sätt att färga filmremsorna under stumfilmstiden för att skapa färgeffekter. I detta fall användes färginformationen i kopian som mall, men hade denna inte funnits att tillgå hade färgerna kanske istället återskapats utifrån den franska exportversionen.
När det gäller att återskapa en filmversion så nära som möjligt finns det tre olika aspekter att ta i beaktande: den materiella, den estetiska och den narrativa. Ser man till 1970-, 80- och 90-talens svenska analoga stumfilmsrestaureringar kan det uppfattas som att fokus främst legat på den materiella aspekten, det vill säga att längdmässigt försöka skapa en så fullständig version som möjligt. På det estetiska planet genomfördes inte alltid omkopieringen till säkerhetsfilm så att man bäst tog tillvara bildkvaliteten och ofta dokumenterades inte heller tintnings- och toningsinformation innan destruktion. Vad gäller det narrativa var det inte heller alltid praxis att göra publiken uppmärksam på att för handlingen betydelsebärande delar eventuellt kunde saknas.
Numera försöker vi i våra digitala restaureringar bejaka samtliga tre aspekterna av återskapande, vilket kan leda till kompromissituationer. Vid restaureringen av Ivan Hedqvists Dunungen (1919) användes flera olika filmmaterial för att dels kunna göra en så längdmässigt komplett version som möjligt, dels kunna använda den bäst bevarade bildinformationen för respektive scen. Trots detta saknas fortfarande stora delar av filmen och de försvunna scenerna, vilka klippts bort när man tidigare till exempel har velat förkorta filmens spellängd genom åren, rekonstruerades med hjälp av textkartonger, förklarandetexter och stillbilder. Här skulle kritik kunna riktas mot att det narrativa återskapandet påverkar den estetiska upplevelsen. I händerna på en annan filmarkivarie hade fokus för restaureringen kanske snarare legat på att återskapa den förkortade versionen av filmen. Samtliga restaureringar baseras alltid på en rad subjektiva bedömningar och ett och samma källmaterial kan ofta tolkas på olika sätt.
En känd fallgrop för filmrestaureringar är att göra en film bättre eller snyggare än vad den någonsin varit. Med dagens digitala verktyg är denna risk extra stor eftersom defekter och skavanker som redan sågs av premiärpubliken på ett alltför enkelt sätt kan avlägsnas. Man får inte heller glömma att en filmrestaurering aldrig blir slutgiltig förrän man uppnått en version som på alla tänkbara sätt är identisk med den version man velat återskapa. Förutom att källmaterial kan omtolkas så kan även tidigare okänt material dyka upp. Mauritz Stillers Balettprimadonnan (1916) är ett exempel på detta. På 1990-talet återfanns resterna av en spansk nitratkopia, vilket möjliggjorde en analog rekonstruktion av filmen. När det på 2010-talet hittades ytterligare avsnitt från samma kopia kunde plötsligt en ny och mer omfattande restaurering genomföras, men eftersom flera scener fortfarande saknas är det möjligt att även denna version någon gång måste revideras. Det är därför viktigt att i möjligaste mån bevara allt källmaterial så att framtida generationers filmarkivarier kan göra sina tolkningar.
Samtliga filmer som publicerats under temat Digitalt restaurerade stumfilmer är rättighetsfria, vilket innebär att upphovsrätten för dem har löpt ut. För filmverk gäller rättigheterna i 70 år efter sista upphovspersonens död, och för stumfilm är det filmernas regissörer och manusförfattare som räknas. För en regissör som Mauritz Stiller, som dog redan 1928, är rättighetsläget för filmerna helt beroende på vilka manusförfattare han samarbetade med. Medan Vingarne (1916) och Balettprimadonnan är fria kommer det exempelvis att dröja ända till utgången av 2040 innan Gösta Berlings saga (1924) blir fri eftersom han för den filmen samarbetade med manusförfattaren Ragnar Hyltén-Cavallius som avled först 1970.
I takt med att fler rättighetsfria stumfilmer restaureras digitalt eller att rättigheterna till redan restaurerade filmer löper ut, kommer detta tema att utvidgas.
Magnus Rosborn, redaktionen, Filmarkivet.se, 2021
Lästips:
- Binder, Michael, A Light Affliction: A History of Film Preservation and Restoration (USA: Lulu, 2014)
- Cherchi Usai, Paolo, Silent Cinema: An Introduction, (London: BFI, 2000)
- Fossati, Giovanna, From Grain to Pixel: The Archival Life of Film in Transition (Amsterdam: Amsterdam University Press, 2009)
- Meden, Jurij, Scrathes and Glitches: Observations on Preserving and Exhibiting Cinema in the Early 21st Century (Wien: Austrian Film Museum, 2021)
- Read, Paul och Meyer, Mark-Paul, Restoration of Motion Picture Film, (Oxford: Butterworth-Heinemann, 2000)
Svenska spelfilmspionjärer
De allra första svenska spelfilmerna, som producerades fram tills vi fick en etablerad filmindustri 1912, har länge varit svåra att få tag på. I det här temat blir äntligen några av dem tillgängliga! Filmarkivarien Magnus Rosborn guidar bland pionjärverken och ger en bild av hur en ny konstart växte fram under den tidiga eran.
Utvecklingen av filmmediet gick med en rasande fart i Sverige. Från de första trevande försöken i slutet på 1890-talet skulle det endast ta tjugo år innan den svenska filmen trädde in i ”Guldåldern” där den konstnärligt stod på en världsledande nivå. En anmärkningsvärt snabb process, särskilt med tanke på att svensk film till en början var rätt oansenlig. Kvantitativt såväl som kvalitativt låg vi under pionjäråren fram till 1912 långt efter de då dominerande filmnationerna Frankrike, Italien och Danmark. Den låga kvaliteten har gjort det svårare för dagens åskådare att ta till sig dessa tidiga verk. Dessutom har de flesta av filmerna gått förlorade till följd av diverse olyckliga omständigheter: konkurser, undermålig arkivering, att filmer ansetts passé eller att arkiven brunnit och förstörts.
Internationellt eller svenskt, dokumenterad teater eller fiktion?
Så vilken var då den första svenska spelfilmen? Det finns inget självklart svar. Det är inte bara svårt att avgöra vad som menas med ”svensk” spelfilm från denna tid, utan också förhandlingsbart vad som egentligen kan definieras som ”spelfilm”.
1896 spelades de första iscensatta filmbilderna in i landet. De upptogs på Djurgården i Stockholm och innehåller två korta och komiska men rätt förbryllade tagningar. Bakom kameran stod den tyske filmpionjären Max Skladanowsky och filmen verkar inte ha visats i Sverige i sin samtid. Därför har detta pionjärverk med titeln Komische Begegnung im Tiergarten zu Stockholm kommit att betraktas som tyskt och inte svenskt.
För att hitta den första spelfilmen inspelad i Sverige med avsikt att även visas för en svensk publik brukar man hoppa fram ett år, till Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm 1897. Där filmades (bland annat) en skådespelad slagsmålsscen i en kulisstad föreställande gamla Stockholm. Bakom kameran stod Alexandre Promio. Han var fransman men problemet med att definiera dessa tagningar som ”den första svenska spelfilmen” handlar inte enbart om filmskaparens nationalitet. Det går även att fråga sig om slagsmålsscenen iscensattes för inspelningens skull, eller om filmen är en dokumentation av ett framträdande som dagligen arrangerades i utställningens miljöer. Senare under utställningssommaren skulle en regelrätt spelfilm med titeln Byrakstugan av svensken Ernest Florman skapas, men denna är tyvärr sedan länge förlorad.
Slagsmålsscenen på Stockholmsutställningen 1897
Med start 1903 spelades en rad korta ljudfilmsexperiment in i Sverige. Flera bolag prövade att låta kända artister agera och framföra sångnummer framför kameran, till ljud synkroniserat på fonografrulle eller senare på skiva. Även i de här fallen är gränsdragningsproblematiken mellan filmad teater och fiktion skapad för filmmediet påfallande. Ett bevarat exempel är operettstjärnan Anna Norries framträdande med en aria ur Sköna Helena i en film från just 1903 där ljudet dessvärre har förkommit.
Förutom dessa korta ljudfilmer skulle den svenska filmproduktionen helt fokusera på dokumentära upptagningar fram till 1907 då Stockholmsbiografen Apollo startade en spelfilmsproduktion. Återigen handlade det delvis om att på filmremsa fånga redan inövad scenkonst, som när fotografen Walfrid Bergström lät Emma Meissner och Carl Barcklind framföra två danser ur operetten Den glada änkan (1907) framför filmkameran. Utöver dansfilmer skulle bolaget även producera några mer renodlade spelfilmer, vilka tyvärr inte har bevarats för eftervärlden.
Mer avancerade produktioner och Svenska Biografteatern etableras
Den mest avancerade svenska spelfilmen som spelades in under 1900-talets första år var kostymdramat Gustaf III och Bellman (1908) av Erik Dahlberg, en film som lyckligtvis har överlevt i nästan komplett skick till våra dagar. Denna film verkar dock aldrig ha visats offentligt, vilket är märkligt med tanke på den för sin tid så avancerade filmproduktion med bland annat återskapad 1700-talsstämning. Detsamma går dessvärre inte att säga om kriminaldramat som i filmhistoriska sammanhang kallats Han som klara’ boven i regi av Oscar Söderholm från samma år. Filmen ansågs så undermålig av filmskaparna att den inte nådde en biopublik förrän i klippfilmen Minns du? från 1935 där den medtagits som en kuriositet.
Han som klara’ boven spelades in i Kristianstadstrakten och det är till den delen av landet vi måste rikta vår blick när de första stegen mot en mer omfattande svensk spelfilmsproduktion i industriell skala togs åren 1909–1910. I Kristianstad fanns bolaget med det självförhärligande namnet Svenska Biografteatern, lett av direktörn Charles Magnusson.
Charles Magnusson – filmdirektör i Kristianstad.
Sommaren 1909 började bolaget sin spelfilmsproduktion där interiörerna upptogs i en ateljé som fortfarande kan beskådas som en del av Filmmuseet i Kristianstad och olika platser runt staden användes till exteriörer. Stora delar av produktionerna 1909 och 1910 var filmatiseringar av litterära verk, som Värmlänningarna (1910) efter Fredrik August Dahlgrens populära folklustspel, Bröllopet på Ulfåsa (1910) efter Frans Hedbergs då ofta spelade pjäs och Fänrik Ståls sägner (1910) efter Johan Ludvig Runebergs finländska nationalepos. Två lite udda filmer var antiemigrationsdramerna Emigrant och Emigranten (bägge inspelade 1910) vars syfte var att få folk att avstå från att emigrera till Amerika. Bolagets mest avancerade film under dessa två år var Regina von Emmeritz och Konung Gustaf II Adolf (1910) vilken endast överlevt i korta fragment i den ovan nämnda klippfilmen Minns du?
En konkurrent med internationell blick
Medan filminspelningar pågick i Kristianstad så startade vinhandlaren Frans Lundberg 1910 en konkurrerande inspelningsverksamhet i Malmö. Som av en tillfällighet var även en av hans bolags första spelfilmer en filmatisering av Värmländingarna (1910). I övrigt var Frans Lundbergs produktion inte lika litterärt betonad och mer inriktad på exportmarknaden. Många av filmerna var delvis inspelade i Danmark med danska aktörer. Liksom i den då framgångsrika danska filmindustrin var det melodramer av sensationell karaktär som dominerade, något som inte gillades särskilt väl av den 1911 inrättade svenska censurmyndigheten Statens biografbyrå.
Frans Lundberg – filmproducent och vinhandlare i Malmö.
Slumpen och därmed det historiska eftermälet har kommit att behandla dessa två tidiga skånska filmproducenter väldigt olika. Medan de flesta av Svenska Biografteaterns Kristiandstads-produktioner överlevt (om än i förkortade och ofullständiga versioner) återstår idag knappt några rörliga bilder från Frans Lundbergs spelfilmsproduktion. Ironiskt, med tanke på att Frans Lundberg var en av initiativtagarna till det första kända svenska filmarkivet på Malmö museum 1911(dock var det bolagets dokumentära bilder som där ämnades bevaras för framtiden). Av de drygt 20 spelfilmerna som Lundberg producerade för egen räkning under sin korta verksamhetperiod 1910-1912 trodde man länge att ingen hade överlevt. På 1990-talet återfanns emellertid ytterst korta fragment av två av bolagets filmer, dels nämnda Värmländingarna, dels Champagneruset (1911) och runt 2010 gjordes det sensationella fyndet av originalnegativet till Komtessan Charlotte (1912). Därutöver hittades nyligen sista akten av en kopia av dramat Broder och syster (1912) i USA, som förhoppningsvis kommer göras tillgänglig inom överskådlig tid.
”Kinematograferad” Strindberg och lundenskiska karnevalsfilmer
Häst-Nisse” – biografägare och producent i Stockholm.
Större delen av spelfilmsproduktionen under pionjäråren skedde i Skåne, men i Stockholm fanns en konkurrent i bolaget Orientaliska Teatern. Ägaren N P Nilsson, kallad ”Häst-Nisse”, engagerade 1911 den mångsidiga teaterpersonligheten Anna Hofman-Uddgren som kom att regissera firmans samtliga sex inspelade filmer. Mest känd är Orientaliska Teatern för att de via telegram från författaren August Strindberg fick tillåtelse att ”kinematografera” så mycket de ville av hans dramatik. Det resulterade i filmatiseringar av Fröken Julie (1912) och Fadren (1912). Den sistnämnda är tyvärr den enda av bolagets filmer som överlevt och i sin egenskap av mer eller mindre avfilmad teater är den förmodligen inte representativ för produktionen i övrigt. När Häst-Nisse avled 1912 lades inspelningsverksamheten ned och Hofman-Uddgren återgick till teatern.
Anna Hofman-Uddgren – har kallats för Sveriges första kvinnliga filmregissör.
Pionjärårens mest udda filmproducent var Lundastudenternas karnevalskommitté. Deras filmskapande återupptogs vart fjärde år när karnevalerna hölls, för att däremellan ligga nere. Första gången karnevalsfilmer spelades in var 1908 då hela fem stycken gjordes. Två har överlevt: Lejonjakten som parodierar den året innan inspelade danska succéfilmen med samma namn och Kvinnliga akademiska fotbollsklubben Virginia som driver med kvinnliga studenters sportande. Den studentikosa humorn gör sig även gällande i 1912 års karnevalsfilmer Kärlekens list och Med dolk och gift där själva inspelningen sköttes av Frans Lundbergs bolag.
Karnevalsfilmerna blev en tradition som stått sig ända in i våra dagar. Lundastudenterna är därmed en av två producenter från pionjäråren som fortfarande är verksamma. Den andra är Svenska Biografteatern som flyttade sin verksamhet från Kristianstad till huvudstadsregionen 1911. Genom en rad ombildningar och namnbyten är de numera kända som SF Studios.
Magnus Rosborn, redaktionen, Filmarkivet.se, 2023
Lästips:
- Aghed, Jan, Skånska kinematografen : en bok om film i Skåne och skånska filmare (Malmö: Sydsvenska dagbladet 1976)
- Furhammar, Leif, Filmen i Sverige : en historia i tio kapitel och en fortsättning (Stockholm: Svenska Filminstitutet 2003)
- Fältman, Emil, ”Kristianstad – svensk films vagga” (1923), https://www.svenskfilmdatabas.se/sv/kristianstad-svensk-films-vagga/
- Liljenberg, Bengt, Filmen kommer till Sverige : anteckningar om filmens väg till Sverige, om förevisarna och de första föreställningarna (Malmö: Kolibri 2002)
- Olsson, Jan, Från filmljud till ljudfilm : samtida experiment med odödlig teater, sjungande bilder och Edisons kinetophon 1903-1914 (Stockholm: Proprius 1986)
- Olsson, Jan, Sensationer från en bakgård : Frans Lundberg som biografägare och filmproducent i Malmö och Köpenhamn (Lund; Stockholm: Symposion 1989)