Enligt lag Filmarkivet.se — Hundra år i rörliga bilder
För att se filmer på Filmarkivet.se behöver du en webbläsare som stöder HTML5/MP4 eller Flash/javascript.

Enligt lag (1958)

Dokumentärfilm om fångvården. Filmen inleds med följande text: denna film har censurerats av staten. Vi, som gjort filmen, har hindrats i vår yttrandefrihet. Ni, som ser filmen, ansågs kunna ta skada av vissa verklighetsdetaljer. Sluttext: rättvisa skild från kärlek blir hämnd. (Henry Miller)

SE ANDRA FILMER I NÄRHETEN

Laddar kartan...
Laddar filmer...

    Tema Peter Weiss

    Peter Weiss föddes 1916 i Tyskland och flydde med sin familj till Sverige 1939. Han blev en internationellt känd författare och dramatiker och under 50-talet en central person inom den experimentella filmen. ”Som målare kan jag […] anteckna ett rörelseförlopp och därmed skapa illusion av rörelse – men det avbildade förblir alltid statiskt. Det som jag har fixerat på bilden står utanför tiden som någonting oföränderligt. Som författare arbetar jag med tidens dimension. Jag har hela det förflutna och det närvarande till mitt förfogande, […] rörligheten i min skildringsförmåga är obegränsad – men jag kan bara beskriva vad jag ser och hör. I filmen tar visionen form, och vi sugs och kastas mitt in i den.”

    I sitt nya hemland gjorde han målningar som ingen ville köpa, och efter två volymer ville ingen ge ut hans prosalyrik heller. En viss framgång hade han med ett par pjäser där kropparna betydde mer än dialogen. I experimentfilmerna skulle han gå ännu längre. Här fälls det inte en replik. Något händelseförlopp finns det inte heller. ”Filmens handling ligger i rytmen och rörelsen, i den associativa inre strukturen, i objektens poesi och spänningen mellan bildens olika komponenter”, sa Weiss. Med ”optisk musik” ville han återge det sammansatta i våra upplevelser och ”vidga vår förmåga att uppfatta tillvaron”.

    Kroppar, geometriska former, kontraster, dissonanser (och en hamster). Weiss sex experimentfilmer är alla färgade av surrealismen, och sannolikt också av regissörens psykoanalys. Han gör collage av bild och ljud: ”[…] de akustiska fenomen som omger vårt liv […] visar, när de används som musikalisk substans, sin rikedom av rytmer och klangfärger. De utövar en starkt atmosfärskapande och eggande verkan. Jag tänker på allt slags maskinljud, på båtsirener, på trafikljud i staden, på ekande steg, avlägsna och obetydliga röster, på det suddiga slamret som hörs genom väggarna i ett hyreshus.” Många har menat att det var filmen som gav Weiss ett språk. Böcker han skrev på svenska blev inte utgivna. Det som hänt i Tyskland fick honom att känna motvilja mot sitt modersmål. I denna kamp med orden verkade filmen befriande. Efter de uppmärksammade kortfilmerna och en bok om avantgardefilm gjorde Weiss en rad hyllade dokumentärer. 1959 kom hans enda långfilm: den surrealistiska Hägringen, där han ville ”skildra en outsiders situation i stadens stora maskineri”.

    När Weiss i början av sextiotalet började skriva på tyska, översattes hans böcker till svenska. Det internationella genombrottet blev pjäsen Mordet på Marat, som spelades världen över och följdes av en lång rad sceniska verk. Weiss fortsatte som prosaist, och 1976-81 publicerades Motståndets estetik, en väldig kollektivroman om kampen mot fascismen. I Situationen från 1964 räknar författaren upp ”dem vars meddelanden hade nått honom, Artaud, Beckett, Ionesco, Adamov, Henry Miller, Jean Vigo, Luis Bunuel, Carl Dreyer, Sidney Peterson, Cocteau, Man Ray, Léger, Picasso, Ernst, Nerval, Lautrémont, Dali, Klee, Gris, Magritte, Giacometti, Matta, Varèse, Stravinsky, Klebe, Henze, Stockhausen, Messiean [Messiaen], Pierre Henri, Schönberg, Nono, Breton, Jarry, Rimbaud, Apollinaire, Redon, Van Gogh, Gauguin, Henri Rousseau, Blake, Philipp Otto Runge, Büchner, Stifter, Conrad, Kafka, Wright, Patchen, Jahnn, Michaux, Céline, Brecht”.

    Åtta dagar innan han dog (1982) skrev Weiss till två tyska universitet och förklarade varför han inte kunde bli hedersdoktor: ”Och även om det ser ut som om Motståndets estetik vore en stort anlagd roman om en historisk epok med en medvetet genomförd psykologisk och politisk utvecklingslinje, så är det för mig dock snarare uttryck för en metod, som har sin grund, inte i motsättningarna och kollisionerna i den yttre realiteten, utan i drömmens svårfångade element. […] Jag ber alltså Er och Era medarbetare att ta emot mitt hjärtliga tack för Ert initiativ, men att även i fortsättningen betrakta mig som en utanförstående, som en företrädare för dem som utanför de erkända bildningsvägarna försöker formulera något som angår det mänskliga samlivet.”

    Text: Nina Widerberg, filmskribent, 2015

    Lästips:

    • Andersson, Lars Gustaf m.fl., A History of Swedish Experimental Film Culture: From Early Animation to Video Art (Stockholm: Mediehistorisk arkiv, 2010)
    • Bengtsson, Jan Christer, Peter Weiss filmer: från de korta små lekfulla kopparslagen till kommersiell långfilmsdebut: filmer – filmidéer – utkast [diss.] (Stockholm: Filmvetenskapliga institutionen, SU, 2010)
    • Söderbergh Widding, Astrid (red.), Konst som rörlig bild – från Diagonalsymfonin till Whiteout (Lidingö: Bokförlaget Langenskiöld, 2006)
    • Weiss, Peter, Avantgardefilm (Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1956)
    • Weiss, Peter, Motståndets estetik: Roman Bd 1–3 (Stockholm: Arbetarkultur, 1976–1981)
    • Weiss, Peter, Situationen (Stockholm: Bonnier, 2001)

    Tema Svenska kortfilmsklassiker i digitaliseringens tidevarv

    Merparten av det svenska filmarvet består av kortfilmer, och i takt med att de restaureras digitalt av Filminstitutet kan många av dem publiceras på Filmarkivet.se. Verk som tidigare har varit undanskymda och bortglömda kan nu återupptäckas på nytt. Nu har Filmarkivet.se samlat flera kända verk, av regissörer som Arne Sucksdorff, Mimi Pollak, Birgitta Jansson och Jonas Odell bland andra, i ett tema som ger en bred bild av den svenska kortfilmshistorien.

    (I temat finns fler filmer publicerade än vad som nämns i texten, totalt 52 digitaliserade filmer)

    När filmbranschen övergick från analog till digital visningsteknik i början av 2010-talet gick det snabbt. På bara några få år var den omvälvande förändringen ett faktum. Ny film började produceras och distribueras digitalt och visningstekniken följde snabbt efter. Redan kring 2013 var de flesta biografer i Sverige digitaliserade och majoriteten av dem gjorde sig av med sina 35 mm-projektorer. Möjligheterna med spridning av digital film var nu enorma. Samtidigt fanns hela filmhistorien, över hundra år av film från hela världen, producerad och bevarad på analog filmbas. Filmarvsinstitutioner världen över insåg att deras samlingar måste digitaliseras för att publiken skulle kunna ta del av filmhistorien.

    I utvecklingen av digital film uppstod också ett skriande behov av att kunna bevara det analoga filmmaterialet. För att fortsätta kunna ta hand om de första hundra åren av film måste analog utrustning och kompetens säkerställas, även om den kommersiella analoga branschen stängde ner. För det digitala kan inte ersätta det analoga fullt ut. De analoga filmkopiorna är original, likt museala föremål, som måste finnas som referens för framtida kopior och format. Utan analoga kopior och projektorer kan varken forskare eller publik uppleva filmens första hundra år i original. Båda formaten måste därför på sätt och vis fortleva parallellt även i framtiden.

    Regeringen anslog 40 miljoner kronor till Filminstitutet 2013 för att under en femårsperiod påbörja digitaliseringen av det svenska filmarvet, som består av över 10 000 filmer. Med en stab för scanning, ljussättning, ljudläggning, restaurering och mastring byggdes det upp en högkvalitativ digital restaureringsverksamhet. Digitala redigeringsverktyg är kraftfulla och möjligheten att manipulera ljud och bild är närmast oändliga, och för att hitta ett slags standard togs etiska riktlinjer fram. Riktlinjerna beskriver vilka förändringar av ljud och bild som kan utföras och vilka som bör undvikas i den digitala bearbetningen av filmerna. Målet är att den digitala versionen av en film ska återge ursprungsversionen så långt som detta är möjligt och som resurserna tillåter. Dessa riktlinjer överensstämmer med den internationella filmarkivfederationen FIAF:s ”Code of Ethics”.

    Varje år väljer ett redaktionsråd ut ett antal filmer, med så stor bredd som möjligt – från stumfilmstiden fram till 2010-talet, film för barn och vuxna, långfilm och kortfilm, spelfilm, dokumentärer, animation och experimentfilm. Urvalsarbetet ger tillfälle att se över filmhistorien med nya ögon. Verk som tidigare har varit undanskymda och bortglömda kan återupptäckas, filmer som i stort sett varit omöjliga att se kan spridas på nytt. Syftet med arbetet är just att filmerna ska bli tillgängliga för allmänheten, i hög kvalitet. Genom samarbeten med rättighetsinnehavare och distributörer görs filmerna tillgängliga på bio, för streaming och i tv. År 2019 beslutade regeringen att finansieringen av digitaliseringen av filmarvet skulle bli permanent.

    Kortfilmsklassiker på Filmarkivet.se

    Merparten av det svenska filmarvet består av kortfilmer och vartefter de restaureras digitalt kan många av dem publiceras på Filmarkivet.se. Tillsammans ger de en bred bild av den svenska kortfilmshistorien. Här finns filmer som Mamma gör revolution (1950) av Mimi Pollak (1903–1999), i vilken hon med åskådlig tydlighet ifrågasätter hemmafruns situation. Pollak var en uppburen skådespelare i en rad filmer under hela 1900-talet, men hon regisserade endast en långfilm och två kortfilmer. I Att döda ett barn (1953), efter en novell av Stig Dagerman, skildrar Gösta Werner (1908-2009) med iskall skärpa hur människors liv förändras för alltid i samband med en tragisk bilolycka. I bjärt kontrast till Werners film finns också den charmiga, färgsprakande musikalen Torget (1960), regisserad av Per Gunvall (1913–1995) och med stjärnor som Lill-Babs och Monica Nielsen samt med kostymer av Gunilla Pontén.

    Genom andra kortfilmer går det att fördjupa sig i olika filmskapare och genrer. Arne Sucksdorff (1917-2001), en av Sveriges främsta dokumentärfilmare genom tiderna, rörde sig mellan det dokumentära och det fiktiva, ofta med naturen i fokus och med barn i ledande roller. Här finns flera av hans karaktäristiska naturfilmer, men även Uppbrott (1949) med Katarina Taikon i huvudrollen och Människor i stad (1947), som utspelar sig i Stockholm och blev den första svenska filmen att vinna en Oscar.

    Den första svenska animerade filmen kom redan 1915 och därefter har produktionen varit rik, tekniken har utvecklats och resultaten har ofta varit framgångsrika. Bland de senare filmerna finns bland andra Jonas Odells (f. 1962) filmer att se, däribland Aldrig som första gången (2006) i vilken han mästerligt blandar dokumentära berättelser med animationer. Även föregångaren Birgitta Janssons (1944–1985) banbrytande Semesterhemmet (1981), där hon på ett liknande sätt växlar mellan leranimation och dokumentära historier, finns att ta del av.

    För den som vill botanisera bland personporträtt finns också mycket att se, till exempel filmer om och med Monica Zetterlund och Mai Zetterling. Sist men inte minst bör reklamfilmen uppmärksammas bland kortfilmsklassikerna. Reklamfilmen går ofta hand i hand med fiktionen. Filmskaparna Ingmar Bergman och Roy Andersson är bevis på detta. Med reklamfilm har de inte bara kunnat försörja sig och finansiera sina spelfilmer utan också experimenterat och utvecklat sitt filmspråk, och med tiden har reklamfilmerna blivit små verk i sig.

    Vi befinner oss fortfarande i en övergångsperiod i filmhistorien. Tekniken har förvisso blivit digital, men den stora mängden film är fortfarande analog. De filmer som finns tillgängliga att se digitalt är alltför få för att göra filmhistorien rättvisa. Samtidigt möjliggör digitaliseringen spridning av film i en helt annan omfattning än tidigare, och den har gett oss chansen att omvärdera och återupptäcka vår historia. Precis så som framtiden förhoppningsvis kommer att utforska den tid som vi lever i just nu.

    Författare: Lova Hagerfors, tidigare chef för Tillgängligt filmarv och Cinemateket, (2022).

    Lästips:

    • Binder, Michael, A Light Affliction: A History of Film Preservation and Restoration (USA: Lulu, 2014)
    • Fossati, Giovanna, From Grain to Pixel: The Archival Life of Film in Transition (Amsterdam: Amsterdam University Press, 2009)
    • Meden, Jurij, Scrathes and Glitches: Observations on Preserving and Exhibiting Cinema in the Early 21st Century (Wien: Austrian Film Museum, 2021)

     

     

     

     

      Vet du något mer om denna film?

      Skicka gärna informationen till oss, så kontaktar vi dig om vi har några ytterligare frågor. Tack på förhand!