Vart vill du rida hän?
Rut Hillarp läser Karl Vennbergs dikt ”Vart vill du rida hän?”.
Filmform
Under olika namn har Filmform sedan 1950 verkat för att producera, bevara och distribuera svensk experimentfilm. Även konstnärer från andra fält har här mötts genom filmmediet och på Filmarkivet.se presenterar vi verk av bland andra Rut Hillarp, Peter Weiss och Mihail Livada.
I februari 1950 startade några amatörfilmare i Stockholm föreningen Svensk experimentfilmstudio, vars syfte enligt stadgarna var ”att producera smalfilm i konstnärligt syfte, att bereda filmintresserade möjlighet till aktivt deltagande i filmatiskt skapande och att genom föreläsningar, filmförevisningar och diskussioner underhålla medlemmarnas filmintresse.”
Under början av 1950-talet expanderar verksamheten i experimentfilmstudion, vilken 1954 byter namn till Arbetsgruppen för film (AFF). Flera av filmarna, som många kommer från amatörfilmföreningarna, deltar i de nationella smalfilmstävlingarna och blir rejält uppmärksammade. Det produceras smalfilmer, det anordnas filmvisningar och diskussionskvällar och studiecirklar och ett stencilerat medlemsblad, SEF, ges ut mellan 1952–1953. I SEF recenseras och diskuteras nya filmer, filmteoretiska essäer blandas med debattinlägg och filmpresentationer. Från 1953 upphör medlemsbladet och ersätts av den ambitiösa tidskriften Filmfront som ges ut till 1956.
De här åren är kanske de filmhistoriskt mest intressanta. Inte för att filmerna i sig är så nyskapande och estetiskt utmärkande som kanske Arbetsgruppens aktivister själva önskade, men för att här skapades ett unikt utrymme för den svenska experimentfilmen, där filmproduktion, filmkritik, filmpedagogik och filmteori sammansmälte i ett möte med andra konstarter, som dans, fotografi, måleri, poesi, arkitektur. Många av Arbetsgruppens medlemmar var verksamma i andra estetiska discipliner och förde med sig sina erfarenheter från experimentfilmen in i andra domäner. Om man ser till namnen på medlemslistor och filmförteckningar från 1950-talet finns här bland andra Peter Weiss, Rut Hillarp, Hans Nordenström, Mihail Livada, Eivor Burbeck, Råland Häggbom, Gunnar Hyllienmark, Stig Lasseby, Hanserik Hjertén, Lennart Arnér, Willy Buzzi, Pontus Hultén, Öyvind Fahlström, Carl Fredrik Reuterswärd och PO Ultvedt. Några av de filmer som gjordes då har kanoniserats in i experimentfilmhistorien och är återkommande referenspunkter både för forskare och konstnärer. Bland exemplen kan nämnas Studie II Hallucinationer (Peter Weiss, 1952), Iris (Eivor Burbeck, 1954), De vita händerna (Rut Hillarp, 1950), En dag i staden (Pontus Hultén, Hans Nordenström, 1956). AFF fungerade som ett slags laboratorium där vad som helst kunde göras och visionen om vad som var möjligt var hela tiden i rörelse. Många anslöt till gruppen, oenigheter och strider uppstod, medlemmar gick ur i vredesmod, nya tillkom, stadgarna reviderades.
AFF och dess medlemmar spelade en viktig roll för det 1958 invigda Moderna Museet. Festivalen Apropå Eggeling anordnades under invigningsåret och innebar att Viking Eggelings livsverk symboliskt hämtades hem till Sverige och därmed att den svenska experimentfilmen tog plats vid sidan av verk av Luis Buñuel, Maya Deren, Jean Cocteau. Samtidigt kan man i efterhand se att AFF faktiskt i och med Moderna Museets tillkomst förlorar en del av sin centrala position. Under Pontus Hulténs ledning blir Moderna Museet under 1960-talet inte bara ett av världens mest expansiva moderna konstmuseer med en växande, högkvalitativ samling; Moderna blir också hemvist för de nya konstnärerna, inte minst filmarna. Här kommer den internationella experimentfilmens nya namn att förevisas, och det är här som en ny generation svenska experimentfilmare och multikonstnärer får fritt utlopp i utställningsserier och happenings. Namn som Erling Johansson, Ralph Lundsten och Åke Karlung är särskilt viktiga, inte minst den senares Generalrepetition för självmord (1964), ett dynamiskt metaverk som kritiskt reflekterar happeningkulturen. I ljuset av det nya läget ombildades föreningen 1967 till en stiftelse med ändamålet ”att främja produktion av fri experimentell film och hithörande pedagogisk och publicistisk verksamhet”. 1972 bytte AFF namn till Filmform: ”Syftet förblir oförändrat, nämligen att försöka utveckla och förnya filmens form”, som det heter i styrelsens protokoll från februari 1972.
Filmare med anknytning till Filmform producerade ofta filmerna i ett intrikat samspel med andra instanser som Konstnärsnämnden, Filmcentrum, Filmverkstan, Svenska Filminstitutet och Sveriges Television. Under 1980-talet var några återkommande namn Claes Söderquist och Gunvor Nelson, båda pionjärer och sedermera affischnamn för svensk experimentfilm. Söderquists Epitaf (1979) och Gunvor Nelsons RED SHIFT (1983), liksom Olle Hedmans egensinniga undersökningar av det visuella språket, till exempel Coca Strip (1985), är synliga bevis på att den svenska experimentfilmen vid det här laget hade trampat ur barnskorna och rörde sig i en internationell filmkultur. Under 1990-talet fortsatte institutionaliseringen av verksamheten, bland annat etablerades ett formellt avtal mellan Stiftelsen Filmform och dåvarande Arkivet för ljud och bild (ALB) för arkivering av svensk experimentfilm. Stiftelsen fick alltså en insamlande och arkiverande funktion.
1999 började Kulturdepartementet betala ut ett årligt verksamhetsstöd, själva nyckeln till kontinuiteten och långsiktigheten. Sedan dess har verksamheten konsoliderats och expanderat. Katalogen växer. Filmform distribuerar och arkiverar, kurerar och producerar. En del av verksamheten riktar sig också ut mot offentligheten. Inte minst viktigt har Filmformpriset blivit, som delats ut sedan 1995. Sedan dess har priset så gott som årligen bidragit till att ge svensk experimentfilm och videokonst uppmärksamhet. Listan över dessa pristagare liksom andra representativa namn ger vid handen att mycket har hänt sedan 1950-talet. Det som då var en närmast exklusiv herrklubb, med inbrytningar av ett fåtal kvinnliga namn som Rut Hillarp och Eivor Burbeck, har nu blivit en moderniserad offentlighet med en könsrepresentation som är ljusår före den resterande filmbranschen. Om fixstjärnorna under Arbetsgruppens första år var Peter Weiss och Mihail Livada är några av de dominerande namnen senare Lina Selander, Joanna Rytel och Tova Mozard. Det som började som en klubb för en mindre krets har vuxit och genom decennierna organiserats till en verksamhet som både är ett arkiv, med blicken riktad mot historien, och ett framåtsyftande konstnärligt laboratorium. Det är ett vackert sammanträffande att den första film som planerades när sammanslutningen en gång bildades hette Vision. Visionen är under ständig omprövning.
Text: Lars Gustaf Andersson, professor i filmvetenskap, Lunds universitet, 2021.
Lästips:
- Andersson, Lars Gustaf, Sundholm, John & Astrid Söderbergh Widding, A History of Swedish Experimental Film Culture: From Early Animation to Video Art (Stockholm: National Library of Sweden, 2010).
- Bertman, Andreas & Anna-Karin Larsson (red.), FILMFORM 1950 – 2020 (Stockholm: Filmform, 2020).
- Häggbom, Råland, Arne Lindgren & Mihail Livada (red.), Arbetsgruppen för film, Stockholm, 1950 – 60 (Stockholm: AFF, 1960).
- Krantz, Margareta & Arne Lindgren (red.), Arbetsgruppen för film 1950 – 1970 (Stockholm: Filminstitutet, 1971).
- Söderbergh Widding, Astrid (red.), Konst som rörlig bild: från Diagonalsymfonin till Whiteout (Lidingö: Langenskiöld, 2006).
Kvinnliga regissörer
Under rubriken Kvinnliga regissörer har vi försökt samla alla filmer av och relaterade till de kvinnliga regissörer som finns representerade på Filmarkivet.se.
Kvinnors plats i filmarkivet
Om kvinnorna varit undanskymda i spelfilmshistorien är de än mer osynliga i de filmer som föregick den regelrätta dokumentären. När filmhistorien omtalas brukar det vara liktydigt med den långa spelfilmens historia – men den är bara en del av vårt filmarv.
Filmens första år handlade om att visa ”levande bilder” och den till synes magiska förmågan att ge liv åt orörlig materia. Den första svenska filmen gjordes 1897, med titeln Konungens av Siam landstigning vid Logårdstrappan och var 20 sekunder lång. Under de följande åren bestod filmrepertoaren av fragmentariskt sammansatta program av korta naturfilmer, reportage och sketcher, då och då tillsammans med en längre spelfilm. Den så kallade ”verklighetsfilmen” bestående av både exotiska utflykter, aktualiteter och lokala begivenheter var länge en viktig del av programutbudet. Bland de journalistiskt präglade aktualitetsfilmerna dominerade reportagen om idrott, kungligheter, utställningar, marknader, festligheter och demonstrationer. I det turistiska utbudet dominerade ortsskildringarna. Stad efter stad fick sitt lilla filmporträtt med vyer kring gatuliv, järnvägsstation, badplats, skolor, parker och minnesmärken. Runt 1911 börjar den dramatiserade spelfilmen vara huvudattraktionen på biograferna, men verklighetsfilmerna fortsatte att visas på biograferna och ett nytt fenomen, veckorevyerna, slog igenom. Dessa regelbundet återkommande journalfilmer skulle leva vidare i ett halvsekel utan att nämnvärt förändras. På Filmarkivet.se är det framför allt dessa filmer som nu tillgängliggörs på nytt, liksom annan biografvisad film som informations- och beställningsfilm från myndigheter och företag, valfilmer och reklamfilm.
När det gäller upphovspersonerna till dessa filmer så ser det ut som på spelfilmssidan: det är mest män bakom kameran. Men här handlar det mest om män även framför kameran, och framför allt det män sysslar med. Det är till exempel anmärkningsvärt hur få filmer det finns från kvinnorösträttskampen som i princip var jämngammal med filmen i Sverige. När väl kvinnorna för första gången fick rösta lydde textskylten i Veckorevy 1921-09-19 ”Det stora val-slaget har utkämpats under livlig medverkan av de nytillkomna kvinnliga väljargrupperna”. Självklart dokumenterades kvinnors både oavlönade och avlönade slit på bondgårdar och i fabrikerna, och också deras välbehövliga vila från vardagens sysslor som i filmen Semester från 1949. Det finns däremot få filmer från det politiska arbetet för kvinnors rättigheter, som ändå var en av de viktigaste rörelserna under 1900-talet. Här i alla fall en film från 1939 om Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbunds historia Kvinnorna som trodde på framtiden. Ännu sämre dokumenterade var dåtidens aktiva kvinnliga politiker, men här ser ni den första kvinnan i första kammaren som några decennier senare talar om vikten av utbildning Talarfilm Kerstin Hesselgren.
I slutet av 1960-talet ökade antalet kvinnor bakom kameran och kvinnors sysslor fick också större plats på duken. Könsmaktordningen ifrågasattes som till exempel i kollektivfilmen Kvinnomänniska (1970) i regi av bland andra Maj Wechselmann. Kvinnliga politiker blev under 1970-talet vanligare i riksdagen, men därmed inte nödvändigtvis mer närvarande i politiska dokumentärer. Det lysande undantaget står Gudrun Schyman för i sin och dåvarande makens film om förlossningen av deras första barn Födelsen (1979) som ett led i att förändra förlossningsvården och förskjuta perspektivet från sjukhusets behov till föräldrarnas. Filmen användes under många år i prematurvården och är enligt Gudrun Schyman själv ”en fantastisk film” som nu lever vidare och är en av de mest sedda på Filmarkivet.se.
Kajsa Hedström, ansvarig utgivare, Filmarkivet.se, 2016
Läs mer om nordiska filmskapare på Nordic Women in Film.