Okonventionell skildring av brytningen i de lappländska malmfälten, en mäktig bild och ljudsymfoni som kan upplevas både dokumentärt och symboliskt.

I kortfilmen Ferrum om malminstudstrin så syns knappt några människor. Istället står maskinerna, malmen och musiken i fokus. Människan kan dock tolkas som närvarande genom sin frånvaro, hon har ju varit med och satt maskinerna och stenarna i rörelse. Men framförallt uppmärksammar filmen att många krafter, inte bara människans, är i rörelse i en industriell verksamhet.

När en människa som betraktar malmbrytningsverksamheten visas i bild, så stannar inte kameran vid honom. Istället tiltar den uppåt, till en spegel. I spegeln syns vad som händer i lokalen och vi får alltså ett icke-mänskligt föremåls point of view, istället för människans, som hade varit det naturliga nästa klippet i en konventionell film.

Regissören Gunnar Höglund började sin karriär som skådespelare. Efter studier i Kalifornien under sent 1940-tal så ställde han sig bakom kameran och gjorde till en början olika typer av beställningsfilmer. Just Ferrum producerades för LKAB.

Filmen är ett i lika hög grad ett musikaliskt som ett visuellt verk. Kompositör var Karl-Erik Welin, vid tiden för filmens produktion verksam som producent vid Sveriges Radio. Han var också avantgardistisk musiker. Under samma period som Ferrum producerades så utförde han en konsert på Moderna Muséet som få kunde glömma: han angrep pianobenet med såg men råkade såga sig själv i benet och slutförde konserten blödande. Karl-Erik Welin syns också i en film från det året: Generalrepetition för självmord (1963) av den banbrytande experimentfilmaren Åke Karlung vid Arbetsgruppen för film (senare kallat Filmform).

Gunnar Höglunds och Karl-Erik Welins samarbete var onekligen lyckat. Ferrum prisades internationellt och de två samarbetade igen när Gunnar Höglund regisserade långfilmen Kungsleden (1964) som Karl-Erik Welin skrev musiken till. Därefter avstannade dock Gunnar Höglunds karriär något. Han regisserade några sexkomedier som inte alls hörde till det konstnärliga eller avantgardistiska facket och fick svårt att hitta tillbaka. På Filmakrivet.se finns även På återseende (1974) av regissören, en film i hurtig ton om Norrköping beställd från Norrköpings kommun, väsensskild från Ferrum. Karl-Erik Welin fortsatte att under hela sitt liv verka inom konsten och musiken, framförallt känd som organist och pianist.

Läs mer om Gunnar Höglund i Jan Lumholdts text på Svensk filmdatabas.