Land of Liberty
Om det moderna Liberia och järnmalmsprospekteringen på berget Nimba.
I den här kortdokumentären av Gösta Wenrer syns först bilder från Liberias huvudstad Monrovia. En speaker berättar om hur staden moderniserats, om asfalten och betongen som ersatt jordvägarna.
Moderniseringen i Liberia inträffade dock till hög grad genom en aggressiv kolonial produktionsordning. Västerländska företag utvann naturresurser till den lokala överklassens men inte majoritetsbefolkningens vinning.
Särskilt USA var involverat i exploateringen. Länderna historier är sammanflätade. Liberia hade blivit en självständig republik år 1847 med en regerande klass som till stor del bestod av frigivna amerikanska slavar, vars familjer därefter styrde landet ända fram till 1980-talet. Staden Monrovia är namngiven efter James Monroe, amerikansk president åren 1817–1825. USA byggde ut landets infrastruktur under Andra världskriget för att försäkra sig om gummitillgångar. I Land of Liberty syns hamnen och gummiplantagen Firestone.
Enligt dekoloniala tänkare och forskare står kolonialismen nära sammanbunden med just moderniteten som projekt, ett perspektiv som ger en kritisk blick på Gösta Werners film. Speakerrösten och bilderna kommenterar och visar upp miljöerna och landskapet, snarare än att ge förklaringar eller bjuda in till reflektion.
Att filmen visar situationen utan att nyansera eller problematisera är dock föga överraskande eftersom den är beställd av LAMCO (Liberian Americo-Swedish Minerals CO). Gruvföretaget bildades år 1957 och ägdes av svenska och amerikanska företag samt den liberiska staten. År 1958, när filmen gjordes, pågick LAMCOs järnmalmsprospektering i Nimbabergen. Filmens andra hälft inleds med flygfoton över området. Sedan syns svenska geologer och förmän ta prover medan liberiska arbetare drar tunga lass.
Här finns också ett litet sjukhus och byggs nya bostäder. Runt 15 000 svenskar skulle komma att arbeta i Liberia under de två decennier som LAMCO var verksamt. Skolor skulle uppföras, både internationella och en yrkesskola som Sida delfinansierade.
År 1966 visade SVT dokumentären Svart vecka i Nimba om när de liberiska arbetarnas strejk slogs ned av militär, manade av den svenska företagsledningen. I Svart vecka i Nimba framstår svenskarna som sin tids kolonialister.
För Sverige har gruvdrift i allmänhet och järnmalmen i synnerhet varit en av våra bärande industrier. På Filmakrivet.se finns detta dokumenterat till exempel i Verksamheten i Grängesberg från 1908. Just Grängesbergsbolaget var majoritetsägare i det svenska LAMCO-syndikatet. Men inte bara i Liberia har gruvnäringen bedrivits med koloniala förtecken, ett geografiskt mer närliggande exempel är gruvindustrin i Sápmi, när rennäringen och miljön bortprioriterats för gruvetablering.
Efter militärkuppen i Liberia år 1980 bröt politisk turbulens och ett inbördeskrig bröt ut. Vid decenniets slut avvecklades LAMCO och sålde verksamheten till ett nationellt företag som la ned den helt efter bara något år.
Gösta Werner
Verksam ända till 90-årsåldern hann Gösta Werner göra stort avtryck inom svensk film, både som regissör och vid universiteten. Kortfilmen var hans bästa format och genombrottet Midvinterblot är en av klassikerna som finns att se i det här temat, tillsammans med beställningsfilmer och dokumentären om Mauritz Stiller.
Gösta Werner föddes 1908 och gick bort 2009, 101 år gammal. Han var regissör, filmforskare, kritiker och professor i filmvetenskap. Under sin livstid gjorde han ett fyrtiotal filmer, de flesta av dem kortfilmer. Det blev sju långfilmer, och Leif Furhammar skriver i en dödsruna att ”enligt honom själv gladde långfilmerna i stort sett bara hans ovänner”. Det var i kortfilmens format som Gösta Werner briljerade, som Midvinterblot (1946) och Att döda ett barn (1953), efter Stig Dagermans novell med samma namn.
Många av filmerna var beställningsfilmer med hög konstnärlig kvalitet som den visuella Tåget (1948) för Statens Järnvägar som vann pris vid filmfestivalen i Cannes, Skymningsljus (1955) för Kooperativa Förbundet, Ansvar (1957) för försäkringsbolaget Ansvar, Den förlorade melodin (1957) för Svenska Lokaltrafikföreningen, Ett glas vin (1960) för Systembolaget och The Riddle of Sweden (1963) för Exportrådet.
Gösta Werner gjorde inte bara film, han blev filmteoretiker vid samma tid som filmvetenskap utvecklades till akademiskt ämne och skrev ett fyrtiotal essäer och böcker om film. Han lade grunden till svensk filmhistoria med flera verk och var särskilt intresserad av stumfilm och regissören Mauritz Stiller. 1971 disputerade han på Mauritz Stiller och hans filmer 1912-1916. Han var också en av grundarna av Lunds Studenters Filmstudio 1929 och Svenska filmsamfundet 1933. Gösta Werner gjorde sin sista kortfilm, Spökskepp, vid nittio års ålder 1998.
Lästips:
- Andersson, Lars Gustaf m.fl., A History of Swedish Experimental Film Culture: From Early Animation to Video Art (Stockholm: Mediehistorisk arkiv, 2010)
- Gösta Werner 90 år: En hyllning till vår äldste filmare (Stockholm: Svenska filmakademin, 1998, Emil, Gösta Werner och filmen som konst och propaganda (Lund: Mediehistoriskt arkiv, 2018)
- Stjernholm, Emil, Gösta Werner och filmen som konst och propaganda (Lund: Mediehistoriskt arkiv, 2018)
- Söderbergh Widding, Astrid (red.), Konst som rörlig bild – från Diagonalsymfonin till Whiteout (Lidingö: Bokförlaget Langenskiöld, 2006)
- Werner, Gösta, De grymma skuggorna : En studie i Stig Dagermans författarskap och dess relationer till filmen som medium (Stockholm: Norstedt, 1986)
- Werner, Gösta, Mauritz Stiller: Ett livsöde (Stockholm: Prisma, 1991)