Skärgård
Bilder från Ornö och Huvudskär i Stockholms skärgård. Vardagslivet skildras på öarna med arbete i gruva, fiske och en skola för barn. Lille Bror Söderlundh komponerar och sjunger en visa.
Stockholms skärgård har varit väl synlig i svensk film ända sedan stumfilmstiden, använd som miljö för dramatiska spelfilmer av så väl Victor Sjöström som Alf Sjöberg och Ingmar Bergman. Det här är en film om Ornö och öarna runtomkring, i Haninge kommun utanför Stockholm, men kanske allra mest om de människor som bodde där för mer än 70 år sedan. På Ornö, eller närmare bestämt på Bodskär, Borgen och Sadelöga, spelade Ingmar Bergman in sin klassiker Sommaren med Monika under sommaren 1952. Bergman har själv i sina memoarer berättat om den lustfyllda inspelningen då han och ett litet filmteam, med fotografen Gunnar Fischer i spetsen, var bosatta på Klockargården på Ornö hos den legendariske skärgårdsprofilen Filip Olsson (1904-1977).
Sommaren med Monika blev berömd för sin frispråkighet kring kärlek och sex och för Harriet Anderssons nakenbad ute på klipporna vid havet. I den här kortfilmen finns dock ingen antydan om den synd som skärgården skulle komma att symbolisera längre fram. Ingmar Bergman var faktiskt inte heller först med att göra Ornö till en skådeplats för ohämmad erotik. I Alf Sjöbergs film Den blomstertid. från 1940 fanns en samlagsscen i en klippskreva mellan filmens två huvudpersoner Gerd Hagman och Arnold Sjöstrand som klipptes bort av censuren.
Alf Sjöberg hade sommarhus på Ornö och var god vän med Filip Olsson. Sjöbergs film Den blomstertid. (1940) handlade faktiskt om en klockare på Ornö som i filmen heter Albin Olsson och spelas av Sture Lagerwall. Filip Olsson var lärare, kompositör och uppfinnare, född i Dalarna och bosatt under större delen av sitt liv på Ornö där han var gift och hade sex barn. Han var en pregnant skärgårdsprofil som blev mycket omtyckt, inte minst för sitt engagemang för skärgårdens ungdomar. Filip Olsson var även uppfinnare och uppfann den speciella årtullen kallad Ornöklykan. Hans musik förekommer i Alf Sjöbergs Bara en mor (1949) samt i Sommaren med Monika, där stycket heter Kärlekens hamn.
Här får vi se Filip Olsson i en kort scen från skolavslutningen i juni 1939, då skolan är lövad och alla barn står snällt uppställda i klassrummet med syrenbuketter på bröstet och hälsar sommaren välkommen med en psalm. Filip Olsson ses som en i mängden av många skärgårdsbor som alla tycks tillhöra ett alldeles eget släkte av härdade och tåliga människor med segheten som arvedel. Två smågrabbar ror iland i en båt, på väg till avslutningen, och vi får veta att nu är det ingen konst, men på vintern, när händerna fryser fast på årorna. Vi får också träffa två av Ornös äldsta invånare som sägs ha tydliga minnen av när Strindberg var där och skrev Hemsöborna. Lite senare ser vi en annan skapande sommargäst, Lillebror Söderlundh, som sitter på en kobbe och komponerar. Han sjunger sedan en av sina visor för en fiskarvän i ljuset av en fotogenlampa och en vedbrasa, kvällen innan stormen bryter ut till havs. Allt filmat i ett svart-vitt lyster som väcker fantasin och minnena till liv när berättaren talar om husen som lyser faluröda, vågskvalpet under bryggorna och solen som går ner i röda moln.
SE ANDRA FILMER I NÄRHETEN
Gruvans estetik
Gruvorna är en grundbult i vår ekonomi, ändå känner de flesta bara till dem från rörliga och stilla bilder. I det här temat tittar vi närmare på filmer från flera decennier av gruvhistoria. Vad säger de om arbetsvillkor, produktionsordningar, underjordens mörker och gruvindustrins koloniala förtecken?
Dagbrottsgruvan breder ut sig under solen. På nära håll synlig för det mänskliga ögat. Möjlig att se även från höjder högre än omgivande skogar eller, om sikten är god, kanske från en flygplansstol långt uppe i skyarna. Underjordsgruvan kan från marknivå enbart anas, ofta via dess lavar, maskinrum och sovringsverk, eller mer indirekt genom slukhål och sprickor i marken ovanför.
Hur känner vi gruvan? För några är den en arbetsplats att vid skilda tidpunkter på dygnet återvända till. Andra har någon gång under skoltiden eller kanske senare i livet varit på studiebesök nere i underjorden, åkt buss på den sluttande vägen mot Malmbergsgruvan eller vandrat runt i Sala silvergruva. För en del innebär gruvan ett direkt hot som påminner om statliga övertramp. De flesta av oss har bara sett gruvan representerad i stilla eller rörliga bilder. Dessa bilder av gruvan har med andra ord en avgörande betydelse för många människors förståelse av vad en gruva är.
Vart tog malmen vägen?
I filmerna som skildrar gruvans historia framträder bilderna en efter en. Maskinerna, sprängningarna och det krossade berget. Gruvschakten, dammet och det påträngande mörkret som bitvis hindras av ljuset från gruvarbetarnas pannlampor. I kortfilmen Ferrum (1963) av regissören Gunnar Höglund är tempot högt när miljöer i och kring järnmalmsgruvorna i Malmberget och Kiruna skildras. Filmen är ljudsatt med ett suggestivt och tidvis dramatiskt musikstycke av kompositören Karl-Erik Welin. Produktionskedjan i gruvorna går på löpande band, från berg till malm till tåg, för att sedan skeppas i väg utomlands på enorma fartyg. Vart tog malmen vägen därefter?
Ett antal år tidigare, under andra världskriget, stod den svenska malmen för drygt 25 procent av konsumtionen i dåvarande Tyskland och i slutet av 1930-talet gick majoriteten av exporten dit. Transporterna från gruvorna i Malmfälten gick i huvudsak via hamnarna i Luleå och i Narvik, i det nazistockuperade Norge. Stålet som exporterades över vattnet stärkte den tyska krigföringen och påverkade hela krigets utveckling. Även andra vägar har malmen tagit, över vatten och land, men i stället för att följa fartygen återvänder Ferrum snabbt därefter ner i underjorden. Filmen är ett beställningsverk för gruvbolaget LKAB och utkom bara sex år innan den stora gruvstrejken bröt ut i Malmfältens gruvor. Är det möjligt att i de rörliga bilderna ana arbetarnas framtida motstånd? Ferrum visar få människor i bild men vid skiftets slut promenerar gruvarbetarna upp ur gruvan som ett kollektiv, ut genom en öppning i berget, för att där möta solens strålar.
Strejken och de hårda arbetsvillkoren
Under 57 dagar vid årsskiftet 1969–70 utspelade sig den vilda strejken i Malmfältens gruvor. Missnöjet över gruvbolaget LKAB:s lönepolitik, rationaliseringar och auktoritära personalpolitik resulterade till slut i handling. Sara Lidmans reportagebok Gruva (1968) består av berättelser från underjorden som beskriver såväl livet utanför gruvan som arbetet vid mullrets mittpunkter. Boken initierades av fotografen Odd Uhrbom som under mitten av 60-talet dokumenterade arbetare i Malmbergsgruvan. De anonyma arbetarnas berättelser skrevs ner av Lidman efter att hon besökt gruvorna i Svappavaara och Kiruna. I boken, som senare blev underlag för kortflmen 900 meter under jord (2008) av regissören Emelie Carlsson Gras, skildras den hårda arbetsmiljön i gruvan, rädslan, gemenskapen och flertalet erfarenheter av arbetsskador och olyckor. En av gruvarbetarna beskriver sin situation så här:
Jag är sexti år. Det är snart fyra år sen olyckan hände.
Svårt att andas – om det är silikos eller inte. Döv på ena örat. Ett öga borta. En gruvkarl förlorar ett som annat på sin väg till tippen.
Men man vinner också. Det bästa som finns att komma ihåg det är när jobbare hållit ihop, när kollektivet stått som en man omkring nån som blivit orättvist behandlad och kunnat åstadkomma en rättelse. (Lidman, Sara, Gruva, (Stockholm: Bonnier, 1968), s. 105)
Arbetet i gruvan var hårt och gemenskapen nödvändig. I ett inslag ur Veckorevy 1938-03-21 (1938) rapporterades om en gruvolycka i Basttjärnsgruvan i Västmanland där två arbetare begravdes under rasmassorna. Efter tre dygns riskfyllt räddningsarbete släpades en av dem, Helmer Johansson, ut ur gruvan och kördes sedan vidare till sjukstugan i närliggande Grängesberg. Den andra, i reportaget namnlösa, arbetaren avled vid platsen. I inslaget säger nyhetsreporten sedan: ”Vi ser här en bild av raset som låg över Johansson.” Vad visar denna bild? Ett gruvschakt fyllt av krossat berg och sönderslagna timmerstockar. Bilden av förödelse och en katastrof som kanske hade kunnat motverkas. Inte långt innan raset i Basttjärnsgruvan var denna dag troligtvis som vilken annan arbetsdag som helst. Efteråt var allting annorlunda.
Svensk gruvverksamhet i Liberia – bilder om det som inte uttalas
Filmen Ferrum saknar ord, vilket har till följd att den som tittar får en särskild relation till dess bildmaterial. I boken Ways of Seeing (1972) beskriver författaren och konstvetaren John Berger på ett slående vis den komplexa relationen mellan just bild och ord. Berger exemplifierar sin tes med ett fotografi av en målning föreställande ett antal flygande fåglar över ett majsfält. Han visar bilden, uppmanar till betraktande, och ber därefter läsaren att vända blad. Nästkommande sida visar en bild av samma målning men nu med undertexten: ”Det här är den sista bilden som Van Gogh målade innan han tog livet av sig.” Bilden, menar Berger, illustrerar nu i stället det som sägs.
Företagens ord, statens ord, filmskaparens ord. Ord och meningar som med en särskild blick beskriver bilder från en särskild synvinkel. I kortdokumentären Land of Liberty (1958) av Gösta Wenrer tar en berättarröst omedelbart kommando över bilderna. Rösten fyller filmen med ord och meningar som, på liknande vis som Berger beskriver, gör bilderna till illustrationer av det som sägs. Men det är, trots allt, möjligt att se bilderna bortom orden och ibland rentav med hjälp av orden få syn på sådant som inte uttalas. Land of Liberty utspelar sig i Liberias huvudstad Monrovia och på det närliggande berget Mont Nimba. Filmen beställdes av gruvbolaget LAMCO (Liberian Americo-Swedish Minerals CO) som bildades 1957 och ägdes av svenska och amerikanska företag samt den liberiska staten. Ungefär 15 000 svenskar arbetade i Liberia under de drygt tjugo år som LAMCO var verksamt.
Det moderniseringsprojekt som, i filmens första hälft, stolt talas om hade sina baksidor och naturresurserna som västerländska företag utvann kom inte landets majoritetsbefolkning till vinning. Hur högt var egentligen priset för det delvis svenska koloniala gruvprojektet på Mont Nimba? Och hur högt är priset för nutida prospekteringar av mark runt om i världen, Sverige och Sápmi? Trots sina många år på nacken väcker Land of Liberty frågor som fortfarande är värda att ställa. Åtta år efter att filmen kom ut visade Sveriges Television den omdebatterade dokumentären Svart vecka i Nimba (1966) av regissörerna Roland Hjelte, Ingrid Dahlberg och Lars Hjelm. Med sina bilder av de händelser som skedde i samband med en strejk organiserad av liberiska arbetare, ger filmen en kritisk bild av svenskt näringslivs närvaro i landet. Manade av den svenska företagsledningen slogs strejken ner av militären och flera strejkledare kom att frihetsberövas.
Alla dessa bilder formar tillsammans en mångsidig gruvans historia. En historia som visar inte bara berget och dess innanmäte utan också berättar om relationer, konflikter och samarbeten. Om olyckor och gemenskap, stora och mindre strejker, exploatering av mark och människor, arbetsmiljöer och produktionsordningar. Ibland när vi betraktar bilderna tas seendet för givet, som att det vore att ”bara titta” för att på riktigt kunna se. Ibland är det svårt att se det som presenteras inför ens ögon och ibland står ord i bildernas väg. Men en dag är det enklare att se än en annan. I det här temat finns bilder av gruvorna samlade att återkomma till.
Text: Masha Taavoniku, konstvetare och -kritiker, 2023
Lästips
Didi-Huberman, Georges, Gruvgas: essän, vreden, politiken, (Göteborg: Daidalos, 2015)
Johansson, Ingela, Strejkkonsten: röster om kulturellt och politiskt arbete under och efter gruvstrejken 1969-70, (Göteborg: Glänta Produktion, 2013)
Lundmark, Lennart, Stulet land: svensk makt på samisk mark, (Stockholm: Ordfront, 2011)
Linde, Ida, När man sparkar på en hund, (Stockholm: Norstedts, 2023)
Väyrynen, David, Marken, (Luleå: Teg Publishing, 2017)
Bilderna i texten är hämtade ur följande filmer i temat (i ordningen de förekommer): Ferrum, Veckorevy 1938-03-21, Land of Liberty, Malm