Alternativ jul – alternativt samhälle Filmarkivet.se — Hundra år i rörliga bilder
För att se filmer på Filmarkivet.se behöver du en webbläsare som stöder HTML5/MP4 eller Flash/javascript.

Alternativ jul – alternativt samhälle (1969)

Under julen 1968 samlas tusentals människor i Stockholm med omgivningar för att fira en annorlunda jul tillsammans, som protest mot den kommersiella julen. Alternativ jul växer till en folkfest med ca 25 000 människor. Efter julen återstod många hemlösa och man stannade kvar på Konstfack under namnet alternativt samhälle. Vid en debatt går man till gemensam aktion mot de sociala myndigheterna och kräver bl a samlingslokaler där alla kan träffas.

1968 var revolutionsåret då kårhuset i Stockholm ockuperades, kvinnoorganisationen Grupp 8 bildades och tennismatchen mellan Sverige och Rhodesia orsakade kravaller. Under årets sista dagar lanserades dessutom begreppet Alternativ Jul, som ett sätt att uppmärksamma högtidens kommersialisering och det faktum att många människor inte ens hade tak över huvudet på självaste julafton. Aktionen iscensattes på sex olika platser i Stockholm, dit tusentals stockholmare samlades för att fira en annorlunda jul, vid sidan av sina traditionella familjehögtider. På Konstfackskolan utsträcktes aktionen tills de många hemlösa hade fått löften av stadens politiker att åtgärder skulle vidtas för att förbättra deras livssituation. Det hela avslutades med ett appellmöte på borgargården, där kraven på billiga bostäder och bättre hjälp till hemlösa ställdes.

Alternativ Jul fortsatte att försöka påverka stadens sociala miljö under flera senare uppmärksammade aktioner, men då under namnet Alternativ Stad. Bland annat var man drivande i Almstriden i Kungsträdgården 1971 och i ockupationen av kvarteret Mullvaden 1977. Alternativ Stad var också aktiva i protesterna mot planerna på en motortrafikled runt Stockholm.

Almarna står fortfarande kvar i Kungsträdgården, men många andra av striderna förlorades. Mullvaden revs, och den alternativa julen tycks inte ha blivit någon succé. Då, 1968, förfärades man över att julhandeln omsatte 1,5 miljarder kronor. Idag omsätter den en bit över 60 miljarder kronor, och slår ständigt nya rekord. Omkring 3 000 personer är hemlösa i Stockholm idag.

SE ANDRA FILMER I NÄRHETEN

Laddar kartan...
Laddar filmer...

    Tema FilmCentrum

    FilmCentrum har sedan 1968 distribuerat film utanför de stora distributionskanalerna. Vid starten låg tonvikt på att distribuera en kvantitet och mångfald av filmer, i kritik mot maktens kvalitetsbegrepp. På Filmarkivet.se kan du se experimentfilm och dokumentär ur FilmCentrums katalog och läsa Stefan Ramstedts fördjupning om föreningens historia.

    ”En sak är det här med bråk, det är kul med bråk ibland.” Orden är Eric M. Nilssons, filmskapare och, vid tiden för uttalandet, även ordförande i FilmCentrum. Föreningen bildades på initiativ av filmskaparen Sven Frostenson, som efter sin utbildning på filmskolan IDHEC i Paris återvände till Sverige och fann det svårt att hitta en distributör för sin kortfilm Jorden och oberoendet (1967). Ett upprop skickades ut, en skara filmskapare och kulturarbetare samlades, och FilmCentrum bildades. Det här var den politiskt turbulenta våren 1968, och bråkas skulle det minsann. Men bråket, fortsatte Eric M. Nilsson, fick ”på intet sätt bli något självändamål.”

    Bortsett från televisionen hade kortfilmare svårt att nå ut med sina alster, och FilmCentrums huvudsakliga syfte var att distribuera filmer som förbisågs av befintliga distributionskanaler. En katalog togs fram, och med inspiration från liknande organisationer i bland annat USA beslöt man att katalogen skulle vara öppen, och att man inte skulle ställa några estetiska eller politiska krav på de filmer som togs in. Andra kvaliteter än de som Harry Schein och Svenska Filminstitutet hade beslutat om och premierade under bidragsutdelning skulle lyftas fram – man pratade om ”kvantitetsfilm” snarare än ”kvalitetsfilm”. FilmCentrums kritik av kvalitetsfilmsbegreppet togs inte väl emot av alla. När Schein fick reda på att FilmCentrum beviljats stöd från Filminstitutet ska han krasst ha konstaterat: ”FilmCentrum har fått 35 000 i skattepengar för att trycka en katalog på skitfilm.”

    Den öppna katalogen innebar att vilken film som helst kunde bli distribuerad av organisationen, och katalogen innefattade således en stor variation av ämnen och uttrycksformer. FilmCentrum distribuerade därtill utländsk film, och jämte de svenska titlarna återfanns exempelvis experimentfilmer av den amerikanske filmskaparen Bruce Baillie och militanta dokumentärfilmer av den kubanske Santiago Álvarez. Just experimentfilmen och den politiska dokumentärfilmen var de två filmtyper som utmärkte FilmCentrums distribution under de första årtiondena. Det handlade om att framvisa andra bilder, bilder av andra skeenden, och andra sätt att betrakta bilder på.

    Generalrepetition för självmord (1964) och Le Génie Civil (1968) var två av flera svenska experimentfilmer som distribuerades av organisationen. Än mer närvarande var dokumentärfilmen, med Sanningen om Båstad (1968), Flickor på Marabou (1970), Chile (1974), som tre representativa och sevärda exempel. Den politiska dokumentärfilmen utmärktes under 70- och 80-talet av den kollektivt skapade filmen, och katalogen innehöll flertalet sådana filmer: En julsaga (1969), Norrlandsproblemet (1971), Almarna i Kungsträdgården (1971) samt Bojkott (1975). En annan signifikativ och utmärkande kategori var den snabbt producerade ”filmtraktatet”, eller journalfilmen, exemplifierad av protestfilmen To Australia with – – – – (Love) (1969).

    Vid sidan av distributionen arbetade FilmCentrum inom en rad andra områden: facket, tv, barnfilm och skola. Men den viktigaste frågan för FilmCentrum var ändå att distribuera den icke-kommersiella filmen. För att nå ut i hela landet grundades filialer i Malmö, Göteborg och Umeå. Av särskild vikt för FilmCentrum var den uppsökande filmvisningsverksamheten. Filmen betraktades som en allmän angelägenhet och man ansåg inte att man behövde begränsa sig till biografen. Därför arrangerades visningar på bland annat ålderdomshem, fängelser, ungdomsgårdar och skolor. Inom kort köpte man in en buss i vilken man lastade projektorer, filmkopior och ibland även filmskaparna själva, då mötet mellan filmskapare och publik tillmättes särskilt betydelse. Filmskaparen Sven Elfström uttryckte ambitionerna på följande sätt efter att ha arrangerat visningar på ungdomsgårdar i Stockholm: ”Att visa film utan att ge åskådaren chans till kontakt, diskussion efteråt, är verkligen att nonchalera gemenskaphetens värde. Därför ser jag sådana här filmkontakter som det viktigaste och värdefullaste för filmmakaren med ambitioner att belysa samhällets gömslen.”

    FilmCentrum är en av de viktigaste organisationerna inom den svenska filmen och genom en produktiv bråkighet vidgade de perspektiven på hur filmen (även den korta, den experimentella, den dokumentära) kunde spridas i landet. FilmCentrum är än idag en högst levande organisation och arbetar numera i huvudsak med distribution av film till skolor och institutioner. En öppen katalog fyller kanske inte samma funktion idag som den gjorde vid 60-talets slut, men under en lång tid utgjorde den kärnan i verksamheten. I Kan kataloger vara farliga?, en liten publikation utgiven av FilmCentrum 1971, diskuterar Eric M. Nilsson den öppna katalogens politiska implikationer ur ett mer politiskt perspektiv:

    ”Vissa produkter ges aldrig tillfälle att existera, varken inför främmande kulturer eller kommande generationer. Detta klassificeringsarbete som styrs av dagens värderingar kan vara politiskt sett ändamålsenligt, men är kulturpolitiskt sett kriminellt, ty värderingar ändras, och urvalet som utgör vårt meddelande till främmande kulturer och kommande generationer är medvetet kastrerat. Kastrerat – eftersom det är förmågan att förnya sig som här står på spel.”

    Här finns ett flertal av de filmer som distribuerades av FilmCentrum tillgängliga att se. De utgör oklassificerade meddelanden från ett inte avlägset förflutet. Förnyandet får vi som publik stå för.

    Text: Stefan Ramstedt, programredaktör, Cinemateket, 2020

    Lästips:

    • Andersson, Lars Gustaf m.fl., A History of Swedish Experimental Film Culture: From Early Animation to Video Art (Stockholm: Mediehistorisk arkiv, 2010)
    • Arbetsgruppen för kritiska filmstudier i Uppsala, Harry Schein: en viss tendens i svensk filmpolitik (Stockholm: Filmfront, 1970)
    • Ramstedt, Stefan, ”Can Catalogues be Dangerous?: The Anti-Catalogue of FilmCentrum”, Journal of Scandinavian Cinema 6, nr 2, 2016
    • Schaeffer, Pierre, Kan kataloger vara farliga? (Stockholm: FilmCentrum, 1971)
    • Victor: Tidskrift för film, nr 17/18, 2008 (specialnummer om FilmCentrum)

    Tema Julfilmer

    Julfilmerna på Filmarkivet.se är, oavsett säsong, några av våra mest populära på webbplatsen. Inte så konstigt kanske eftersom julen är en av få svenska högtider vars traditioner, från luciafirande till pepparkaksbak, har varit relativt oförändrade under de senaste hundra åren och väcker många barndomsminnen. För många är julen en högtid förknippad med gemenskap medan den för andra är en skarp påminnelse om de som är exkluderade ur denna gemenskap.

    I dokumentärfilmen Alternativ jul – alternativt samhälle från 1969 ser vi hur tusentals människor julen 1968 samlades i Stockholm med omgivningar för att fira en annorlunda jul tillsammans, som protest mot den kommersiella julen. Initiativet Alternativ jul växte till en folkfest där cirka 25 000 människor samlades. I filmen kan man bland annat se, i en scen där skådespelaren Torsten Wahlund skymtar förbi, skådespelare framföra ett alternativt julspel med repliker som: ”Josef och Maria har svikit sitt medborgerliga förtroende, missbrukat sitt sociala ansvar. Vad är brottet? De har inte köpt dammsugare.” En annan film som kritiserar kommersialismen runt jul är den animerade Julfilmen (1984) av Lennart Gustafsson, en av våra mest produktiva animatörer som bland annat gjort Råttis (1986) samt filmerna om Bulten och Ville och Vilda.

    I vårt urval finns även andra sidan av myntet representerat i form av en reklamfilm för Epa Stormarknad från 1969 som säljer julefrid och en tecknad reklamfilm från Matador som låter alla barn förstå att det är rakblad från Matador som är varje fars drömjulklapp. I Einar Dahlins privata samlingar från 1962 kan vi se familjens och andra Stockholmares julfirande med bilder från bland annat varuhuset PUB:s julskyltning och andra gatumiljöer i traditionsenlig ljusskrud. Våra journalfilmer från 1940- och 1950-talet presenterar en rad Lucia-kandidater, ackompanjerade av jazziga muzakversioner av Sankta Lucia, från den tid då uttagningen också var en skönhetstävling. Inom ramen för dessa filmer finns även en skälmsk, för att låna speakerns ordval, Lucia i drag från Pressfotografernas klubbs firande på Skansen 1945. Märk väl den roade församlingens välondulerade huvuden.

    För den som ändå föredrar sitt julfirande nostalgiskt, högtidligt och traditionsenligt, vill vi tipsa om både den stämningsfulla Julotta från 1937 och Tomten av Gösta Roosling från 1941. Tomten, med den rumänsk-svenske cirkusartisten och skådespelaren Kiki i titelrollen, visas årlingen under julhelgen på Sveriges Television. Kanske sammanfattar diktaren Viktor Rydbergs inledande ord, upplästa av skådespelaren Hilda Borgström, ganska så väl de teman våra filmer tar upp: ”Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma, alla sover i enslig gård, djupt under midnattstimma.”

    Wanda Bendjelloul, redaktionen, Filmarkivet.se, 2017

    Lästips:

    • Esping, Ingrid, ”Bland elaka jultomtar och hemstöpta ljus: nedslag i privata julfilmer från 1930-tal till 1980-tal”, Erik Hedling och Mats Jönsson (red.), Välfärdsbilder: svensk film utanför biografen (Stockholm: Statens ljud- och bildarkiv, 2008)
    • Connelly, Mark (red.), Christmas at the Movies: Images of Christmas in American, British, and European cinema (London och New York: I.B. Tauris, 2000)
    • Hagström, Charlotte m.fl. (red.), Nu gör vi jul igen (Göteborg: Institutet för språk och folkminnen, 2006)
    • Löfgren, Orvar, ”Drömmen om den perfekta julen”, Jonas Frykman och Orvar Löfgren (red.), Svenska vanor och ovanor (Stockholm: Natur och Kultur, 1991)
    • Svehla, Gary och Susan Svehla, It’s Christmas time at the movies (Baltimore, Md.: Midnight Marquee, 1998)

     

      Vet du något mer om denna film?

      Skicka gärna informationen till oss, så kontaktar vi dig om vi har några ytterligare frågor. Tack på förhand!