Veckorevy 1955-10-24 Filmarkivet.se — Hundra år i rörliga bilder
För att se filmer på Filmarkivet.se behöver du en webbläsare som stöder HTML5/MP4 eller Flash/javascript.

Veckorevy 1955-10-24 (1955)

Atombomb demonstreras på Gärdet. Identitetsbricka. Elransonering. Trafikomröstningen. Varietépremiär på Berns. Professor Hugo Theorell får Nobelpriset i medicin.

  • Kategori Journalfilm
  • Tema Folkomröstningar, Povel Ramel
  • Ort Berns, Gärdet (Ladugårdsgärdet), Stockholm
  • Längd 13 minuter
  • Medverkande Bengt Almberg, Levinson, August Lindberg, Helge Berglund, Mauritz Stiller, Maj Britt Nilsson, Marguerite Wenner-Gren, Karl Gerhard, Danny Kaye, Tage Erlander, Harry Älmeby, Katie Rolfsen, Zarah Leander, Yngve Gamlin, Povel Ramel, Hugo Theorell
  • Produktionsbolag AB Svensk Filmindustri
  • Produktionsland Sverige
  • Utgångsmaterial 35 mm, normalbild (1,37:1), optisk mono, svartvit
  • Arkiv Kungliga biblioteket
  • Läs mer om filmen i SMDB

SE ANDRA FILMER I NÄRHETEN

Laddar kartan...
Laddar filmer...

    Tema Folkomröstningar

    Sverige har totalt haft sex folkomröstningar som rört olika ämnen som ett rusdrycksförbud, införande av högertrafik, pensionsfrågan, kärnkraftsfrågan, EU-medlemskap och införandet av euron. Alla omröstningarna har varit rådgivande, vilket innebär att politikerna inte varit tvungna att följa valresultatet. Till exempel så infördes högertrafik 1967 trots att medborgarna röstat emot det.

    1922 hölls den första folkomröstningen som handlade om införandet av ett nationellt rusdrycksförbud. Nykterhetsrörelsen var väldigt stark i början av 1900–talet. I Veckorevy 1916-03-00 kan man till exempel se hur det såg ut när motboken infördes i Sverige. Många kulturpersonligheter, däribland författaren Albert Engström, engagerade sig i nej-sidans kampanj. Engström var den som gjorde den välkända affischen med slagorden ”Kräftor kräva dessa drycker”, medan Nej-kampanjen hade som en av sina slogans ”Spritfloden dränker hem och familjelycka”. I valet var det många kvinnor som tog chansen att rösta. De hade ju trots allt bara haft den möjligheten i ett år sedan kvinnlig rösträtt infördes i Sverige 1921. I Veckorevyn 1922-08-28 kan man se hur Stockholmarna kommer in från sina landställen i skärgården för att rösta och i Göteborg hur ja-, och nej–klottret fyller stadens trottoarer. Nej-sidan vann med liten marginal, 51,0 {2df8d9956aee440d474e70de0a70155ed83062ec11eece3bfe11331830af3805} mot 49,0 {2df8d9956aee440d474e70de0a70155ed83062ec11eece3bfe11331830af3805}, vilket bland annat förkunnades av två hästberidna härolder med trumpet och medeltida kläder.

    1955 röstade svenskarna om införandet av högertrafik men det skulle faktiskt dröja ända fram till den 3 september 1967 innan trafikomläggningen blev verklighet. Detta alltså trots att de som ville behålla vänstertrafiken vann överlägset med 82,9{2df8d9956aee440d474e70de0a70155ed83062ec11eece3bfe11331830af3805} av rösterna. Själva införandet av högertrafik föregicks sedan av en stor informationskampanj som skulle lära det svenska folket hur man beter sig i trafiken. Flera kändisar, däribland Pierre Lindstedt, Lars Amble och Jarl Borssén, var med i kortfilmerna som gjordes för att öka trafiksäkerheten. Flera av privatfilmerna på sidan, som den ur Bertil Goldstrands samling, visar hur skyltar flyttas, gator målas om och svenskarna övar sig på att gå över gatan på ett säkert sätt.

    Det skulle sedan bara dröja två år tills nästa folkomröstning. 1957 gällde det pensionerna, vilket utformades som ett val mellan tre olika linjer (på samma sätt som man senare skulle göra när det gällde kärnkraftsomröstningen). Linje 1 förespråkade en allmän och obligatorisk tjänstepension, linje 2 en frivillig tilläggspension och höjd folkpension och linje 3, att tjänstepension skulle genomföras av arbetsmarknadens parter. I Kino 213A kan man se den tidigare socialministern, socialdemokraten Gustav Möller, sitta vid sitt skrivbord och tala direkt till folket för sin sak. Hans brandtal illustreras bland annat med konstnären August Malmströms tavla Grindslanten. Dockfilmen Lägg i 3:an (1957) propagerar för linje 3. Valets upplägg med tre olika alternativ ledde till viss förvirring om vem som egentligen vunnit, vilket i sin tur ledde till regeringskris och nyval 1958.

    Tjugotre år senare, i mars 1980, röstade svenskarna om kärnkraftens framtid. Efter Harrisburgolyckan 1979, då ett amerikanskt kärnkraftverk havererade, var det många som kände oro inför kärnkraft som energikälla. I Barsebäck (1980), med Hans Alfredson som speaker, ser vi hur en professor från Beredskapsnämnden försöker bemöta oroliga bönder mitt i den skånska myllan. I Leva för att överleva (1977), som gjordes på uppdrag av Centerpartiets ungdomsförbund, framhävs både farorna med kärnkraften och konsekvenserna av det sopberg vårt konsumtionssamhälle skapar som stora problem inför framtiden. Precis som vid pensionsomröstningen fick medborgarna välja mellan tre linjer. Linje två, som förespråkade en avveckling med förnuft, fick flest röster. Kärnkraftverk som Ringhals är dock fortfarande i drift idag. I en av privatfilmerna ur Svea Ernstssons samling ser vi kärnkraftsmotståndarnas kampanjmaterial med den välkända loggan, en glad röd sol, på mössor och diverse plakat.

    1994 hölls en folkomröstning om huruvida Sverige skulle gå med i den Europeiska unionen (EU) som ja-sidan vann. Mycket av debatten innan omröstningen kom att handla om detaljfrågor som standardiseringen av böjningen på gurkor och huruvida vi svenskar skulle få behålla vårt snus eller inte. I den ironiska informationsfilmen Puben som togs fram av den så kallade Europalinjen, som man uppmanades att ringa till med sina frågor om EU, (ett initiativ från SAF och Industriförbundet) kan man se två irländare som sitter på en pub och diskuterar just vårt svenska snus.

    2003 avbröts valkampanjen om införandet av euron bara fyra dagar innan valet på grund av mordet på utrikesminister Anna Lindh. Det blev tillslut en seger för nej-sidan som fick 55,9 {2df8d9956aee440d474e70de0a70155ed83062ec11eece3bfe11331830af3805} av rösterna, vilket gjorde att vi kom att behålla vår egen valuta.

    Text: Wanda Bendjelloul, filmkritiker och författare, 2018

    Tema Povel Ramel

    Få har som artisten Povel Ramel (1922-2007) skänkt sin publik så mycket glädje genom åren. Povel Ramel var musiker, pianist, sångare, kompositör, författare, poet och artist i ordens allra mest fantasifulla färger. Han spred lyckliga ordkaskader omkring sig som serpentiner och publiken tog stormförtjust emot dem och tränade sedan duktigt på att komma ihåg dem. Att helt felfritt kunna sjunga med i ”The Gräsänkling Blues” eller ”Ittma Hoha” är något som många av oss har tränat på sedan barnsben. Sedan fanns de mer stillsamma sångerna, som ”En stilla lagun” och ”Underbart är kort”. Men även de bjuder på oväntade överraskningar där humorn alltid vinner före trista saker som ordning och reda, rätt ska vara rätt och de djupa, innerliga känslosvallen. Man skulle kunna kalla Povel Ramel och hans Knäppupp-gäng för en svensk version av Bröderna Marx där Povel var Groucho, Martin Ljung var Harpo och alla de andra var Chico, Zeppo och Margaret Dumont. Precis som bröderna Marx förfinade Povel Ramel sitt artisteri genom gedigen träning från scenen och radio – innan de gick över till rörliga bilder. Men till skillnad från bröderna Marx var Povel Ramels humor aldrig på gränsen till det smakfulla eller kaos. Hos Povel Ramel fanns något tryggt i allt det knasiga. Hans humor kunde ha svärta och sting, men han var alltid snäll och glad – när han inte sjöng om ”Proffe”!

    Povel Ramel slog igenom som pianist, artist och schlagerkompositör 1944 med låten ”Johanssons boogie woogie vals” och lämnade sedan egentligen aldrig scenen under en lång karriär av skiv- och radioinspelningar, revy, tv, film och hyllningsprogram. Än idag hittar han en ny publik bland nyfikna och intresserade på youtube, spotify och i arkiven. Här presenteras bara en handfull av alla de musikaliska inslag, gästspel och upptåg som Povel Ramel och hans Knäppupp-gäng gjort sig skyldiga till genom åren. I filmen Den galluperande frågan (1955) står det förvisso i presentationstexten om flugighet, den speciella komedistil som Povel Ramel var expert på, men i själva filmen finns han tyvärr inte med. Sökningar på facebook ger dock vid handen att Povel Ramel kan ha skrivit en visa som syftar på det då välbekanta fenomenet gallup-undersökningar. En vers lät så här:

    “Gallupundersökningar har visat på

    att renligheten står på rysligt hög nivå

    Varannan tycker det är kul

    att bada varje jul

    Och resten

    – Vet inte”

    I slutet av versen var det Martin Ljung som bidrog med det lakoniska ”vet inte”. Detta är av visst intresse – texten har i varje fall denna artikelförfattare inte lyckats hitta i Povel Ramelsällskapets omfångsrika textarkiv. I Skämt och Allvar (1952) förekommer Povel Ramel och Martin Ljung i en handfull reklamfilmer för tandkrämen Stomatol. I Sparbankens reklamkavalkad 50-årsjubileum Sparfrämjandet (1975) syns Povel Ramel vid pianot och Brita Borg som sjunger ”Köp inte en zebra! Köp inte en zebra! Köp inte en zebra! Spar pengarna till bättre ting!”

    Vidare kan vi konstatera att urvalet av filmer i Filmarkivet.se är eklektiskt, för att inte säga egensinnigt. Här finns en trailer, ett par reklamfilmer och flera inslag i dåtidens journalfilmer där Povel Ramel fungerar som någon sorts pausfågel – eller ciceron med storhetsvansinne. Ibland påminner Povel Ramel om den retfulla fågeln i Kalle Ankas julafton. I Terras fönster nr 5 (1951) dyker Povel Ramel upp både i början och på slutet av den dryga kvarten långa journalfilmen, vilket nästan får Sigge Fürst, filmens berättare och ciceron, att tappa humöret.

    Men om vi nu ska försöka oss på en snävare kategorisering så är de rörliga bilderna med Povel Ramel på Filmarkivet.se främst från åren kring 1950-talet, med toppar kring 1950 och 1955. Vid 1900-talets mitt var Povel Ramel berömd och det var främst tack vare radion. Povel Ramel och hans Föreningen för flugighetens främjande medverkade i många av de mest populära radioprogrammen, som ”Frukostklubben”, ”Dagens melodier”, ”Speldosan” och ”Fyra kring en flygel” – de fyra i sistnämnda programmet var förstås Povel Ramel, Brita Borg, Martin Ljung och Alice Babs. Mellan 1949 och 1952 hade Povel Ramel ett eget radioprogram som hette Rameldags och knäppte man på sin radio kunde man höra Povel Ramel både på lördagar, sent på natten och nyårsafton. Ofta var det så att publiken hörde Povel Ramels nya låtar först i radio, så när Ramel tog steget över till film, var låtarna som framfördes där redan välbekanta. Från slutet av 1940-talet och ett decennium framåt syntes Povel Ramel i journalfilm, reklamfilm och sju långfilmer, bland annat hade han huvudroller i fyra av långfilmerna.

    I journalfilmen Terras fönster nr 4 (1950) berättar Alice Babs om hur Povel Ramel gav henne ”en ny slags repertoar” och syftar då på deras första gemensamma hitlåt ”Vårt eget blue Hawai” som Povel Ramel skrev redan 1941. Under 1950-talet reste Povel Ramel land och rike runt med sina Knäppup-revyer. Hemmabasen var Idéonteatern som låg i de gamla numera rivna Klarakvarteren i Stockholm. På bio visades mellan 1954 och 1958 fyra Knäppuppfilmer: I rök och dans (1954), Hoppsan (1955), Ratataa (1956) och Den stora amatören (1958). På Filmarkivet.se finns trailern till I rök och dans där en berättarröst nästan stjäl showen från de festliga glimtarna ur filmen med bland annat dessa tänkvärda ord: ”Varje liten bild är fylld av en rörelse, vilket gör bilderna mycket levande.”

    Kortfilmen Kortknäpp (1954) bjuder på godbitar från ”Knäppupp III Tillstymmelser” som hade premiär på Idéonteatern den 22 december 1957. Men filmen visar egentligen mest av turnélivet mellan föreställningarna, när revyns cirkustält ska resas och rivas och tåget lastat med alla artister och scenarbetare färdas kors och tvärs över landet. Kortfilmen producerades av bolaget Knäppupp AB, som även producerade nio filmer på 1950-talet, däribland långfilmerna I rök och dans, Ratataa och Den stora amatören.

    Mest Povel Ramel blir det dock – kanske något oväntat – i den tidigare nämnda journalfilmen Terras Fönster nr 5 (1951) där huvudpersonen framför ett glatt potpurri av sina allra mest älskade sånger tillsammans med vapenbröderna Martin Ljung och Brita Borg. Kavalkaden inleds med Ramel som sjunger ”Ittma Hohah” och sedan får vi höra valda bitar ur bland annat ”Sturske Laban”, ”Skutan i Halmstad”, ”Lagun”, ”Aclutti busch boosch bumpa Albertina”, ”Johanssons boogie boogie-vals”, ”Tjo vad de’ va’ livat i holken”, ”Titta det snöar” och ”Ut i skogen ska vi gå”.

    Povel Ramel medverkade i allt som allt 19 filmer, och då är även korta inspel och gästspel inräknade, som i till exempel klippfilmen Minns Ni? (1993). ”Man kan bara beklaga att Povel Ramel inte arbetade mer med filmmediet, för det han har lämnat efter sig är unikt” som David Nessle påpekar i sin artikel om Povel Ramel på Svensk Filmdatabas. Naturligtvis blev det senare också mycket tv för Povel Ramel när ”dumburken”, som hans vän och kollega Hasse Ekman kallade den, slog igenom i slutet av 1950-talet. Men det är en annan historia.

    Här har vi alltså ett litet urval av rörliga bilder med Povel Ramel från hans mest gyllene år som oförglömlig artist, ordkonstnär, musiker och låtskrivare. Kortfilmen Underbart är kort (1980) av Lasse Hallström finns här också som en liten påminnelse om en av Povel Ramels mest älskade melodier.

    Text: Mikaela Kindblom, filmhistoriker och författare, 2021

    Lästips:

      Vet du något mer om denna film?

      Skicka gärna informationen till oss, så kontaktar vi dig om vi har några ytterligare frågor. Tack på förhand!