Veckorevy 1941-02-10
Isbrytning i Stockholms hamn. Skärgårdsis. Skulpturutställning på ’Färg och Form’. Skådespelaren Lars Hanson får TCO:s dramatiska akademis guldmedalj. Dramatenchefen Pauline Brunius 60 år. Utrikesminister Istvan Csakys begravning. Ryska saltsjön Baskuntjak. Karabugazviken vid Kaspiska havet.
SE ANDRA FILMER I NÄRHETEN
Pauline Brunius
Filmhistorien kan ofta ses som en berättelse om olika manliga filmskapare och deras verk, men ser vi förbi de mest välkända namnen går det att hitta kvinnliga filmpersonligheter som oförtjänt förbisetts. En av dessa är Pauline Brunius som under två decennier kom att verka inom den svenska filmen både framför och bakom kameran.
Under första halvan av 1900-talet var Pauline Brunius (1881-1954) en central gestalt inom det svenska kulturlivet. I synnerhet på teaterns område kom hon för publiken att framstå som en primadonna av rang samtidigt som hon också bröt ny mark i egenskap av ryktbar teaterledare. Med en självklarhet som dittills uteslutande varit förbehållen män drev hon först Oscarsteatern tillsammans med maken John W. Brunius och kollegan Gösta Ekman, innan hon 1938 utnämndes till den första kvinnliga chefen för nationalscenen Dramaten. Även om det är genom sina gärningar inom teatern som Pauline Brunius främst har blivit ihågkommen, spelade hon också under 1920- och 30-talen en inte oväsentlig roll på filmens område, såväl framför som bakom kameran i egenskap av skådespelare, manusförfattare och regissör.
Pauline Brunius debuterade som filmskådespelare 1920 i titelrollen i det av maken regisserade filmdramat Thora van Deken. I filmen, som bygger på en förlaga av den danske nobelpristagaren Henrik Pontoppidan, ger Brunius ett gripande porträtt av modern som tar lagen i egna händer för att rädda sin dotters arvsrätt. Hennes insats hyllades av samtidens kritiker och har i efterhand beskrivits som hennes främsta filmroll. Brunius skulle därefter medverka i flera av makens filmer, till exempel En vildfågel (1921), till vilken en bakomfilm ger inblickar från filminspelningen, och Kärlekens ögon (1922), vars sista akt med dramats upplösning finns bevarad och visas här på sajten.
En olycklig omständighet för Pauline Brunius, om man ser till filmhistorieskrivningen, var att hon som skådespelare var alltför trogen sin make och därför sällan förekom i andra regissörers filmer. När det gäller svensk stumfilm har det nästan uteslutande varit filmer av Mauritz Stiller och Victor Sjöström som genom åren har lyfts fram och visats, medan filmer av andra regissörer – däribland hennes i samtiden framstående make – har förpassats till glömskan. För Stiller gjorde Pauline Brunius en roll i Gunnar Hedes saga (1923) och för Sjöström medverkade hon enbart i hans sällan visade ljudfilm Markurells i Wadköping (1931). I den mån folk idag har sett Pauline Brunius i en filmroll är det förmodligen i Gustaf Edgrens Karl Fredrik regerar (1934), som har sänts på tv ett flertal gånger. Hennes hyllade prestation i Thora van Deken var däremot länge svår att få se, tills filmen restaurerades digitalt av Svenska Filminstitutet 2017.
Sin första insats bakom kameran gjorde Pauline Brunius som manusförfattare till makens komedi Gyurkovicsarna (1920), i vilken hon själv spelade en av rollerna. I en intervju i Boken om Pauline Brunius (1941) säger hon att ”till mina gladaste filmminnen räknar jag mitt författarskap”, och hon beskriver hur manuset, som baserats på en ungersk förlaga, skrevs tillsammans med motspelaren Gösta Ekman ”i en stämning som hela tiden var hög”. Kvinnliga manusförfattare var dock inte helt ovanligt under stumfilmstiden, desto mer värt att framhålla är att hon var en av endast sex namngivna kvinnliga filmregissörer under den svenska stumfilmseran. Dessutom var hon den av dessa sex som regisserade flest antal filmer – hela sju stycken. Alla filmerna var korta komedier om den fiktiva familjen Vinner, där föräldrarna spelades av det äkta paret Frida och Olof Winnerstrand.
Hur Pauline Brunius själv såg på sina filmer som regissör är svårt att veta. I självbiografin Osminkat (1931) nämner hon dem inte överhuvudtaget, även om hon redogör för sina andra insatser inom filmen. I den ovan nämnda Boken om Pauline Brunius frågar hon leende när hennes regialster kommer på tal: ”Är det någon som ännu minns dem?” Att idag få en bild av hennes talang som filmregissör är svårt eftersom endast en av filmerna, Lev livet leende (1921), har överlevt i något så när fullständig version. Till ytterligare två filmer finns korta fragment bevarade, och till hennes sista film om familjen Vinner, Herr Vinners stenåldersdröm (1924), finns en serie tagningar i behåll, av vilka en del eventuellt kan ha använts i den färdiga filmen. Vad gäller övriga filmer finns endast manuskript, textlistor och enstaka stillbilder bevarade. Brunius enda alster som ljudfilmsregissör var den svensk-finska långfilmen Falska Greta (1934), som hon regisserade tillsammans med maken, men även den filmen är förkommen.
I egenskap av offentlig person hände det att Brunius vid ett flertal tillfällen fångades på bild av journalfilmsfotografernas kameror vid offentliga evenemang. Hennes betydelse i samtiden understryks av att det i somliga fall var hon själv som var huvudattraktionen för journalfilmsinslagen, såsom i Veckorevy 1938-03-21 med anledning av hennes utnämnande till chef för Dramaten, eller i Veckorevy 1941-02-10 där det rapporterades från de storslagna hyllningarna på nationalscenen i samband med hennes 60-årsdag.
Men Pauline Brunius figurerade på film även i sammanhang av mer privat karaktär. Att tillskansa sig eller behålla en plats i offentligheten kunde nämligen redan för hundra år sedan innebära att släppa in fotografer i privatlivet. Veckorevy 1920-09-04 skildrar familjen Brunius som några i raden av kända ansikten i ett inslag om semestrande kulturpersonligheter på Utö. Detta var inte heller första gången som familjen Brunius visade upp sitt privatliv för filmkamerorna. Redan 1915 hade ett liknande ”hemma hos”-reportage genomförts i den korta dokumentärfilmen Söndags-Nisses redaktör på sommarnöje, där vi som åskådare till och med får följa med familjen till badet.
Liksom andra personer i chefsställning undgick inte heller Pauline Brunius offentlig kritik, men det må vara få förunnat att ha smädats på samma sofistikerade sätt som hon fick uppleva i Karl Gerhards revy ”Höstmanöver” 1938. Karl Gerhard hade tagit reda på vad Brunius planerade att bära på premiären och från scenen framförde han den gäckande sången ”Visan om Pauline Brunius”, utklädd till självaste teaterdrottningen i en likadan klänning. En vink av hur det beryktade häcklande kan ha sett ut framgår i ett kort inslag i filmen Folk i närbild – Karl Gerhard även om själva sången får höras från senare gjorda inspelningar.
Text: Magnus Rosborn, redaktionen, Filmarkivet.se, 2022
Lästips:
- Brunius, John W., Pauline Brunius och Helge Wahlgren, John och Pauline Brunius (Stockholm: Lars Hökerbergs förlag, 1919)
- Brunius, Pauline, Osminkat (Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1931)
- Gustavson, Folke (red.), Boken om Pauline Brunius (Stockholm: P. A. Norstedt & Söner, 1941)
- Rosborn, Magnus och Jannike Åhlund, ”Diva, primadonna grand old lady” (2016), https://www.nordicwomeninfilm.com/diva-primadonna-grand-old-lady/