Film-potpurri
Bilder från olika industrier i Sverige. Bland andra LKAB, Dannemora gruvor, Leufsta bruk, Fagersta bruk, AB Separator, AGA, LM Ericsson, Bolinders. Filmen utförd för Sveriges Industriförbunds årsmöte den 26 april 1927. Denna stumfilm visas med ny musik av Matti Bye.
I april 1927 var det dags för cheferna på Sveriges tunga industrier att njuta frukterna av vad man hittills hade åstadkommit. Förbundet (som tillsammans med SAF skulle bilda Svenskt Näringsliv 2001) var då endast sjutton år gammalt, men den svenska industrin hade en betydligt mer anrik historia än så, och den ville man nu gärna minnas.
I Kiruna hade LKAB sedan ett par decennier tillbaka börjat borra sig ner genom den rika järnmalmen, och i Dannemora skopades järnmalm alltjämt upp. Allt sedan medeltiden hade Dannemora varit Sveriges rikaste järnmalmsgruva, men just 1927 avstannade arbetet på grund av en längre strejk. Först 1935 skulle arbetet tas upp igen, och gruvan fick sina toppår kring 1960, med en årsproduktion på 600 000 ton. Dannemora, som stängdes 1992 är nu, med allt mer stigande metallpriser, åter i bruk. Men det kunde ju inte cheferna vid Industriförbundet veta 1927.
Dannemoras djupa gruvschakt är som hämtade från Tolkiens Mordor, och står i skarp kontrast till den pastorala idyllen vid ödebruket Silvhytteås ruiner. Här anlades ett krutbruk 1663, och ett sågverk 1753. Några år senare uppfördes mulltimmershyttan, som gav Silvhytteå en stabil produktion av tackjärn. 1927 var allt detta nedlagt sedan länge, på 1870-talet avstannade verksamheten i Silvhytteå.
Filmen anlägger både ett nostalgiskt anslag, som säkert fick Industriförbundets chefer att röras till tårar, men vill också skildra gruvornas moderna gruvligheter.
1920-talets svenska storföretag hade också på allvar börjat bry sig om sina anställda. På AB Separators tak skymtar glada gossar framför Kungstornen i centrala Stockholm. Vi får också se dem bada nakna i företagets simbassäng, en toppmodern installation helt i linje med 1920-talets tanker på hygien för både kropp och ras. Den förbättrade arbetsmiljön var säkert uppskattad av fabrikens anställda, att döma av deras muntra miner, men bakom reformerna låg också krassa ekonomiska överväganden. Glada och friska arbetare skulle ge högra produktion.
Vid AGA:s fabriker och LM Ericssons visas prov på svensk snilleindustri. Gasfyrar och telefonväxlar skulle länge vara två drivande kugghjul i Sveriges exportindustri, och 1927 hade AGA nyligen skickat iväg sin stororder på fyrar till Panamakanalen. Arbetet vid LM Ericsson på 1920-talet är förstås fjärran från dagens mobiltelefoni, men telefonföretaget gjorde Stockholm till dåtidens Silicon Valley, och kameraåkningen ifrån traversen hade kunnat platsa i vilken science fiction-film som helst.
SE ANDRA FILMER I NÄRHETEN
Gruvans estetik
Gruvorna är en grundbult i vår ekonomi, ändå känner de flesta bara till dem från rörliga och stilla bilder. I det här temat tittar vi närmare på filmer från flera decennier av gruvhistoria. Vad säger de om arbetsvillkor, produktionsordningar, underjordens mörker och gruvindustrins koloniala förtecken?
Dagbrottsgruvan breder ut sig under solen. På nära håll synlig för det mänskliga ögat. Möjlig att se även från höjder högre än omgivande skogar eller, om sikten är god, kanske från en flygplansstol långt uppe i skyarna. Underjordsgruvan kan från marknivå enbart anas, ofta via dess lavar, maskinrum och sovringsverk, eller mer indirekt genom slukhål och sprickor i marken ovanför.
Hur känner vi gruvan? För några är den en arbetsplats att vid skilda tidpunkter på dygnet återvända till. Andra har någon gång under skoltiden eller kanske senare i livet varit på studiebesök nere i underjorden, åkt buss på den sluttande vägen mot Malmbergsgruvan eller vandrat runt i Sala silvergruva. För en del innebär gruvan ett direkt hot som påminner om statliga övertramp. De flesta av oss har bara sett gruvan representerad i stilla eller rörliga bilder. Dessa bilder av gruvan har med andra ord en avgörande betydelse för många människors förståelse av vad en gruva är.
Vart tog malmen vägen?
I filmerna som skildrar gruvans historia framträder bilderna en efter en. Maskinerna, sprängningarna och det krossade berget. Gruvschakten, dammet och det påträngande mörkret som bitvis hindras av ljuset från gruvarbetarnas pannlampor. I kortfilmen Ferrum (1963) av regissören Gunnar Höglund är tempot högt när miljöer i och kring järnmalmsgruvorna i Malmberget och Kiruna skildras. Filmen är ljudsatt med ett suggestivt och tidvis dramatiskt musikstycke av kompositören Karl-Erik Welin. Produktionskedjan i gruvorna går på löpande band, från berg till malm till tåg, för att sedan skeppas i väg utomlands på enorma fartyg. Vart tog malmen vägen därefter?
Ett antal år tidigare, under andra världskriget, stod den svenska malmen för drygt 25 procent av konsumtionen i dåvarande Tyskland och i slutet av 1930-talet gick majoriteten av exporten dit. Transporterna från gruvorna i Malmfälten gick i huvudsak via hamnarna i Luleå och i Narvik, i det nazistockuperade Norge. Stålet som exporterades över vattnet stärkte den tyska krigföringen och påverkade hela krigets utveckling. Även andra vägar har malmen tagit, över vatten och land, men i stället för att följa fartygen återvänder Ferrum snabbt därefter ner i underjorden. Filmen är ett beställningsverk för gruvbolaget LKAB och utkom bara sex år innan den stora gruvstrejken bröt ut i Malmfältens gruvor. Är det möjligt att i de rörliga bilderna ana arbetarnas framtida motstånd? Ferrum visar få människor i bild men vid skiftets slut promenerar gruvarbetarna upp ur gruvan som ett kollektiv, ut genom en öppning i berget, för att där möta solens strålar.
Strejken och de hårda arbetsvillkoren
Under 57 dagar vid årsskiftet 1969–70 utspelade sig den vilda strejken i Malmfältens gruvor. Missnöjet över gruvbolaget LKAB:s lönepolitik, rationaliseringar och auktoritära personalpolitik resulterade till slut i handling. Sara Lidmans reportagebok Gruva (1968) består av berättelser från underjorden som beskriver såväl livet utanför gruvan som arbetet vid mullrets mittpunkter. Boken initierades av fotografen Odd Uhrbom som under mitten av 60-talet dokumenterade arbetare i Malmbergsgruvan. De anonyma arbetarnas berättelser skrevs ner av Lidman efter att hon besökt gruvorna i Svappavaara och Kiruna. I boken, som senare blev underlag för kortflmen 900 meter under jord (2008) av regissören Emelie Carlsson Gras, skildras den hårda arbetsmiljön i gruvan, rädslan, gemenskapen och flertalet erfarenheter av arbetsskador och olyckor. En av gruvarbetarna beskriver sin situation så här:
Jag är sexti år. Det är snart fyra år sen olyckan hände.
Svårt att andas – om det är silikos eller inte. Döv på ena örat. Ett öga borta. En gruvkarl förlorar ett som annat på sin väg till tippen.
Men man vinner också. Det bästa som finns att komma ihåg det är när jobbare hållit ihop, när kollektivet stått som en man omkring nån som blivit orättvist behandlad och kunnat åstadkomma en rättelse. (Lidman, Sara, Gruva, (Stockholm: Bonnier, 1968), s. 105)
Arbetet i gruvan var hårt och gemenskapen nödvändig. I ett inslag ur Veckorevy 1938-03-21 (1938) rapporterades om en gruvolycka i Basttjärnsgruvan i Västmanland där två arbetare begravdes under rasmassorna. Efter tre dygns riskfyllt räddningsarbete släpades en av dem, Helmer Johansson, ut ur gruvan och kördes sedan vidare till sjukstugan i närliggande Grängesberg. Den andra, i reportaget namnlösa, arbetaren avled vid platsen. I inslaget säger nyhetsreporten sedan: ”Vi ser här en bild av raset som låg över Johansson.” Vad visar denna bild? Ett gruvschakt fyllt av krossat berg och sönderslagna timmerstockar. Bilden av förödelse och en katastrof som kanske hade kunnat motverkas. Inte långt innan raset i Basttjärnsgruvan var denna dag troligtvis som vilken annan arbetsdag som helst. Efteråt var allting annorlunda.
Svensk gruvverksamhet i Liberia – bilder om det som inte uttalas
Filmen Ferrum saknar ord, vilket har till följd att den som tittar får en särskild relation till dess bildmaterial. I boken Ways of Seeing (1972) beskriver författaren och konstvetaren John Berger på ett slående vis den komplexa relationen mellan just bild och ord. Berger exemplifierar sin tes med ett fotografi av en målning föreställande ett antal flygande fåglar över ett majsfält. Han visar bilden, uppmanar till betraktande, och ber därefter läsaren att vända blad. Nästkommande sida visar en bild av samma målning men nu med undertexten: ”Det här är den sista bilden som Van Gogh målade innan han tog livet av sig.” Bilden, menar Berger, illustrerar nu i stället det som sägs.
Företagens ord, statens ord, filmskaparens ord. Ord och meningar som med en särskild blick beskriver bilder från en särskild synvinkel. I kortdokumentären Land of Liberty (1958) av Gösta Wenrer tar en berättarröst omedelbart kommando över bilderna. Rösten fyller filmen med ord och meningar som, på liknande vis som Berger beskriver, gör bilderna till illustrationer av det som sägs. Men det är, trots allt, möjligt att se bilderna bortom orden och ibland rentav med hjälp av orden få syn på sådant som inte uttalas. Land of Liberty utspelar sig i Liberias huvudstad Monrovia och på det närliggande berget Mont Nimba. Filmen beställdes av gruvbolaget LAMCO (Liberian Americo-Swedish Minerals CO) som bildades 1957 och ägdes av svenska och amerikanska företag samt den liberiska staten. Ungefär 15 000 svenskar arbetade i Liberia under de drygt tjugo år som LAMCO var verksamt.
Det moderniseringsprojekt som, i filmens första hälft, stolt talas om hade sina baksidor och naturresurserna som västerländska företag utvann kom inte landets majoritetsbefolkning till vinning. Hur högt var egentligen priset för det delvis svenska koloniala gruvprojektet på Mont Nimba? Och hur högt är priset för nutida prospekteringar av mark runt om i världen, Sverige och Sápmi? Trots sina många år på nacken väcker Land of Liberty frågor som fortfarande är värda att ställa. Åtta år efter att filmen kom ut visade Sveriges Television den omdebatterade dokumentären Svart vecka i Nimba (1966) av regissörerna Roland Hjelte, Ingrid Dahlberg och Lars Hjelm. Med sina bilder av de händelser som skedde i samband med en strejk organiserad av liberiska arbetare, ger filmen en kritisk bild av svenskt näringslivs närvaro i landet. Manade av den svenska företagsledningen slogs strejken ner av militären och flera strejkledare kom att frihetsberövas.
Alla dessa bilder formar tillsammans en mångsidig gruvans historia. En historia som visar inte bara berget och dess innanmäte utan också berättar om relationer, konflikter och samarbeten. Om olyckor och gemenskap, stora och mindre strejker, exploatering av mark och människor, arbetsmiljöer och produktionsordningar. Ibland när vi betraktar bilderna tas seendet för givet, som att det vore att ”bara titta” för att på riktigt kunna se. Ibland är det svårt att se det som presenteras inför ens ögon och ibland står ord i bildernas väg. Men en dag är det enklare att se än en annan. I det här temat finns bilder av gruvorna samlade att återkomma till.
Text: Masha Taavoniku, konstvetare och -kritiker, 2023
Lästips
Didi-Huberman, Georges, Gruvgas: essän, vreden, politiken, (Göteborg: Daidalos, 2015)
Johansson, Ingela, Strejkkonsten: röster om kulturellt och politiskt arbete under och efter gruvstrejken 1969-70, (Göteborg: Glänta Produktion, 2013)
Lundmark, Lennart, Stulet land: svensk makt på samisk mark, (Stockholm: Ordfront, 2011)
Linde, Ida, När man sparkar på en hund, (Stockholm: Norstedts, 2023)
Väyrynen, David, Marken, (Luleå: Teg Publishing, 2017)
Bilderna i texten är hämtade ur följande filmer i temat (i ordningen de förekommer): Ferrum, Veckorevy 1938-03-21, Land of Liberty, Malm