Drottning Elizabeth II i Stockholm Filmarkivet.se — Hundra år i rörliga bilder
För att se filmer på Filmarkivet.se behöver du en webbläsare som stöder HTML5/MP4 eller Flash/javascript.

Drottning Elizabeth II i Stockholm (1956)

Statsbesök av Storbritanniens drottning. Mingel med kungen och sessorna, lunch i Blå salen och utflykt till egnahemsvilla i Norra Ängby.

Att få statsbesök av en drottning var och är fortfarande något ovanligt. När drottning Elizabeth II kom till Sverige i juni 1956 var hon drygt trettio år gammal och hade suttit på tronen i fyra år. Chansen att hon skulle hamna där var ganska liten när hon föddes, eftersom två manliga tronarvingar stod på tur före henne och en eventuell lillebror hade gått om henne i kön. Men omständigheter - som att prinsen av Wales abdikerade under skandalartade former - gjorde att Elizabeth tog över när hennes far avled 1952.

Vem som efterträder som monark brukar lagstadgas i den så kallade successionsordningen. Agnatisk tronföljd säger att endast manliga arvingar kan komma på tal. De flesta europeiska länder med kungahus har i dag full kognatisk tronföljd, vilket innebär att det äldsta barnet ärver tronen oavsett kön. Sverige fick full kognatisk tronföljd 1980 och därmed blev Viktoria kronprinsessa, och när hon tar över efter sin far Kung Carl Gustav blir hennes dotter Estelle kronprinsessa. I Spanien och Storbritannien har manliga tronarvingar fortfarande förtur, men i Storbritannien diskuteras ett lagförslag som ändrar successionsordningen till att det äldsta barnet, pojke som flicka, blir tronföljare. Med tanke på att drottning Elizabeth II har suttit som statschef i över sextio år så vore den utvecklingen fullt rimlig, det lär dock dröja innan Storbritannien får en ny drottning eftersom det är hennes son Charles och hans två söner som först står på tur i successionsordningen.

  • Kategori Geografiska platser,Kultur och nöje
  • Tema Gustaf Boge,Kungligheter
  • Ort Stockholm
  • Längd 7 minuter
  • Medverkande Drottning Elizabeth II, hertig Philip, Kung Gustav VI Adolf, drottning Louise, prins Wilhelm, Stig Fogelmarck
  • Regi Bengt Almberg
  • Foto Arne Lagercrant,Gösta Roosling,Gustaf Boge
  • Rättigheter SVT
  • Produktionsbolag AB Svensk Filmindustri
  • Produktionsland Sverige
  • Utgångsmaterial 35 mm, normalbild (1,37:1), optisk mono, svartvit
  • Arkiv Kungliga biblioteket

SE ANDRA FILMER I NÄRHETEN

Laddar kartan...
Laddar filmer...

    Tema Gustaf Boge

    Under 1900-talets första hälft ökade publiktillströmningen ständigt till landets biografer år efter år. Framför allt krigsåren 1939–45 utgjorde en sällan skådad högkonjunktur för den svenska filmbranschen. I hög grad delaktig i dessa framgångar var filmfotografen Gustaf Boge (1891–1958), som anlitades flitigt i olika sammanhang. Boge debuterade redan 1916 i Mauritz Stillers spelfilm Kärlek och journalistik, men kom framför allt att göra bestående insatser inom mindre glamorösa genrer som journal- och dokumentärfilm.

    Till biografernas kvällsföreställningar efterfrågades ständigt nytt kortfilmsmaterial för att fylla ut tvåtimmarsblockens huvudattraktion, dvs den vanligtvis 90 minuter långa spelfilmen. Här kom framför allt journalfilmer att utgöra ett återkommande inslag från mitten av 1910-talet och framåt. Inte sällan figurerade Gustaf Boges bilder i dessa journalfilmssammanhang, ofta ackompanjerade av Nils Jerrings eller Gunnar Skoglunds välbekanta speakerröster från och med ljudfilmens genombrott under 1930-talet.

    Under 1920-talet medverkade Boge som fotograf i en rad filmexpeditioner utomlands, bland annat till Belgien, Island och New York, men också mer okända platser som Sumatra, Siam och Fidjiöarna. Filmerna från de mer avlägsna resmålen utanför Europa återges ofta med en ohöljd exotism som sticker en nutida filmbetraktare i ögonen, men en snarlik exotism återfinns även på hemmaplan i skildringarna av samerna och samisk kultur. Bland mer välbekanta filmexempel på det senare kan nämnas I fjällfolkets land: Dagar i Lappland hos Inka Länta och hennes fränder (1923) och uppföljaren Med ackja och ren i Inka Läntas vinterland (1926).

    Gustaf Boges karriär som journalfilmsfotograf uppmärksammades i SF-journalens Veckorevy 1950-02-06, som bland annat visade bilder från hans resor över hela världen. (Journalfilmsinslaget återfinns inklippt i inledningen på Gustaf Boges samling nr 1.) När Paul-Anders Simma flera decennier senare i TV-dokumentären Synerna har blivit mig främmande (1982), som handlar om den tidigare nämnda I fjällfolkets land: Dagar i Lappland hos Inka Länta och hennes fränder, inleds programmet med bilder från filmen om samerna i de svenska fjällen, varefter klipp sker till dansande urinvånare på Fidjiöarna. I den ursprungliga journalfilmen är inslagen skilda åt med flera minuter, men genom att klippa samman dem i TV-programmet accentuerar Simma den exotism som genomsyrar dessa ”upptäcktsresor” inom och utom landets gränser. Samtidigt antyds även hur filmkameran, och i förlängningen filmföreställningen på biografen, kan uppfattas som ett kolonialt verktyg i händerna på de som har makten kontra de som utgör den så kallade Andre.

    Andra uppmärksammade filmer av Boge är till exempel Andréeskeppets hemfärd (1930), som visar Andréexpeditionens epilog flera decennier efter dess katastrofala upplösning i slutet av 1800-talet. Överlevt tidens gång har även filmen Vittnesbördet (1945), som skildrar när överlevande från nazisternas koncentrationsläger anländer till Malmö efter att ha färdats med Folke Bernadottes vita bussar genom ett krigshärjat Europa. Bilderna i den sistnämnda filmen utgör i sin tur ett centralt inslag i Magnus Gerttens uppmärksammade dokumentär Hoppets hamn (2011).

    För den filmintresserade allmänheten är Gustaf Boge främst känd för samarbetet med Prins Wilhelm från 1930-talet och framåt. Dessa filmer skildrade ofta liv och leverne på olika håll i Sverige, och Leif Furhammar har apropå prinsens filmer konstaterat följande:

    ”Prinsens stående uttrycksform var det illustrerade föredragets, hans motiv den svenska idyllen. I hans filmer möts ständigt gammalt och nytt. Här har allt arbete varit hårt, men alla mödor har fått sin lön. Här är alla stugor kära, alla uthus präktiga, människorna av gott virke, varje gamling en hedersman, varje leverne förnöjsamt. Så svepte prinsen in alla sina strövtåg genom svenska bygder i en schablontyngd svada som hela tiden tränger stoff och bilder mot bakgrunden (det vackra fotot var genomgående Gustaf Boges).”

    Furhammars karakteristik är träffande, även om slutsatsen kan ifrågasättas. Boges bilder är nämligen ofta så ”vackra” och intressanta att de får ett egenvärde i sig, trots den många gånger banala dialog som ackompanjerar dem. I detta sammanhang kan Prins Wilhelms och Gustaf Boges resor i Småland under 1940-talet lyftas fram, till exempel Ekhult heter gården (1941) och Hos smålänningar (1942). Värd att framhållas är även den tidigare nämnda filmen Andréeskeppets hemfärd, där Boge i inledningen med sparsam visuell rekvisita ger stämning och tyngd åt filmens allvar när de döda expeditionsmedlemmarnas kvarlevor förs hem till Sverige – ur en låg kameravinkel från fartygets däck avtecknar sig en ensam svävande måsfågel mot himlavalvets öde rymd.

    Avslutningsvis återfinns i denna tematext även flera privatfilmer från Gustaf Boge. Lik sin läromästare Julius Jaenzon filmade Boge flitig även på fritiden. De privatfilmer som tagits med i detta urval skildrar främst den egna familjen under 1920-talet.

    Mats Rohdin, redaktionen, Filmarkivet.se (2019)

    Lästips:
    • Furhammar, Leif, Filmen i Sverige: En historia i tio kapitel (Höganäs: Bra Böcker, 1991) • Gustafsson, Tommy, En fiende till civilisationen: Manlighet, genusrelationer, sexualitet och rasstereotyper i svensk filmkultur under 1920-talet (Lund: Sekel Bokförlag, 2007) • Snickars, Pelle, ”’Bildrutor i minnets film’ – om medieprins Wilhelm och film som käll- och åskådningsmaterial”, Pelle Snickars och Cecilia Trenter (red.), Det förflutna som film och vice versa. Om medierade historiebruk (Lund: Studentlitteratur, 2004) • Snickars, Pelle, ”Julius Jaenzon som privatfilmare”, Erik Hedling och Mats Jönsson (red.), Välfärdsbilder: Svensk film utanför biografen (Stockholm: SLBA, 2007)

    Tema Kungligheter

    De rörliga bildernas historia är på ett märkligt sätt förbunden med kungar och drottningar, prinsar och prinsessor. För den tidiga filmbranschen var det inte bara ekonomiskt lönsamt att avbilda kungligheter, filmen kunde dessutom dra nytta av den aura av prestige och kulturell legitimitet som en rojalistisk förbindelse innebar. Så småningom skulle dock förhållandena bli de omvända då filmen även kom att bli en viktig marknadsföringskanal för kungahuset. Det vi framförallt ser är en rad dokumentationer av ceremonier av invigningar och jubileum som i Veckorevy 1953-06-08 (1953), en unik film i det att den anses vara den ”första helt i Sverige framställda färgfilmsreportaget” som visar nationaldagsfirandet i Stockholm. Sedan förekommer det en rad tal riktade till nationen som i Ett kungsord (1948) där den 90 – årige jubilaren Gustav V tackar sina undersåtar för all den tillgivenhet de visat honom genom åren. En annan intressant film är Kong Håkons Kroningsreise (1906) som man tror kan ha varit startskottet för den norska biofilmen och som var den händelse som satte spiken i kistan för den drygt 90-åriga svensk-norska unionen. Det hela ansågs så provocerande att den svenske kungen Oscar II bestämde sig för att bojkotta tillställningen. Det finns de som säger att hans förtret över unionens upplösning var en bidragande orsak till hans död, begravningen kan ses i Oscar II : s begravning (1907). Både världsutställningar och Stockholmsutställningar har varit oerhört viktiga tillställningar för både näringsliv och kungahus. Initiativtagare till den första världsutställningen i Hyde park 1851 var för övrigt Prins Albert, drottning Victorias gemål. Genom dessa evenemang kunde kungahusen visa omvärlden att de var moderna människor i samklang med sin tid intresserade av nya uppfinningar medan arrangörerna fick del av deras stjärnglans och den ökade mediabevakning som kom med den. När prinsessan Christina invigde svenska paviljongen på världsutställningen i New York 1964 hamnade hon till exempel på löpsedlarna för att hon tog tunnelbanan till utställningsområdet. Hagaprinsessorna (Margaretha, Birgitta, Désirée och Christina) och den lille Carl XVI Gustaf var också på 40- och 50-talet populära föremål för en intensiv mediabevakning som man bland annat kan se i Veckorevy 1946-06-10 (1946). Här finns också filmer som dokumenterar internationella stadsbesök från andra kungahus. 1956 besökte den brittiska drottningen vår huvudstad vilket kan ses i Drottning Elizabeth II i Stockholm (1956) då hon bland annat gjorde ett hembesök i "ett typiskt svenskt hem" i Ängby där resans kanske mest dramatiska scen utspelade sig när en ytterdörr inte gick upp på första försöket. I Konungens af Siam landstigning vid Logårdstrappan (1897) välkomnar Oscar II kung Chulalonkorn av Siam, nuvarande Thailand. Flera av filmerna visar också de kungliga ägorna såsom Drottningholm (1949) och Waldemarsudde (1943) av Lennart Bernadotte som visar prins Eugens vackra konstnärshem på Djurgården i Stockholm. Familjen Bernadotte har för övrigt själva en väldigt stark koppling till filmskapandet. Lennart Bernadotte, har till exempel gjort ett trettiotal filmer, bland annat Röda jordens svenskar (1947) som ni hittar i vårt Sydamerikatema. Hans far, Prins Wilhelm, var även han filmare som mellan 1920 och 1949 medverkade i närmare 250 journalfilmer och har bland annat regisserat Drottningholm (1949). Wanda Bendjelloul, redaktionen, Filmarkivet.se, 2018 Lästips: • Alm, Göran m.fl., I världsutställningarnas tid: Kungahus, näringsliv & medier (Bromma: Förlaget Näringslivshistoria, 2017) • Jönsson, Mats och Patrik Lundell (red.), Media and Monarchy in Sweden (Göteborg: Nordicom, 2009) • Snickars, Pelle, ”’Bildrutor i minnets film’ – om medieprins Wilhelm och film som käll- och åskådningsmaterial”, Pelle Snickars och Cecilia Trenter (red.), Det förflutna som film och vice versa. Om medierade historiebruk (Lund: Studentlitteratur, 2004) • Svensson, Per, Nej. Monarkin har aldrig varit farligare än nu / PJ Anders Linder, Ja. Monarkins bästa tid är nu (Stockholm: Bonnier, 2010) • Åse, Cecilia, Monarkins makt: Nationell gemenskap i svensk demokrati (Stockholm: Ordfront, 2009)

    Vet du något mer om denna film?

    Skicka gärna informationen till oss, så kontaktar vi dig om vi har några ytterligare frågor. Tack på förhand!