Date – Möte
Reklamfilm för Dates produkter i regi av Roy Andersson.
Date reklamfilmer
Stilen på tjejerna i reklamerna för parfymmärket Date speglar hur kvinnoidealet har förändrats över tid. Först oskuldsfulla, senare coola och sexiga, alltid lika obekymrade. Med tiden hamnar männen i periferin och på 90-talet får Agnes en Date-parfym i filmen Fucking Åmål.
Från 1976 var varumärket Date namnet på en av de allra populäraste parfymerna för unga tjejer. En välkänd doftmarkör för den där speciella övergången från barndom till tonår som fortfarande verkar lyckas väcka nostalgi hos kvinnor som var unga på 70-, 80- och 90 – talet. Var du en Natalie, Alicia eller Pamela? (Just Pamela hängde med från allra första början och ända fram till 1998). Varje flaska hade sin egen omslagsflicka och parades med en särskild doft och stil. Genom åren hann flaskorna prydas med ett otal kort- och långhåriga tjejer, både blondiner och brunetter men det var först på 90 talet som det dök upp mörkhyade tjejer som Fanny på flaskans omslag.
Genom reklamfilmerna för Date ser vi hur kvinnoidealet förändrats över tid. Länge levde Date-tjejerna i oskuldens tid bakom en softad lins. I 70-talets reklamfilmer (notera att en av filmerna är gjord av Roy Andersson) ser vi de mestadels blonda och hårfagra ungdomarna leka kurragömma och blindbock iklädda stråhatt och vita linnekläder. De befinner sig alla i prunkande trädgårdar och ibland alldeles nakna som naturbarn i en badtunna utomhus mycket långt ifrån storstadens puls. Först på 80-talet möter flickorna våren i Paris klädda i fräscha färger som pastellrosa och puderblått.
Männen i dessa reklamfilmer förpassas successivt från centrum till periferi. I 70–talets barnsliga lekar stjäl de en kyss och kastar flickorna i luften. I 80–talets storstadsmiljö distraherar de förbipasserande tjejerna och deras parfym fransoserna på gatan så pass mycket att de kör av vägen och välter sina fruktstånd. Det är uppenbart att parfymens främsta syfte är att locka till sig någon av det motsatta könet. På 90–talet ligger däremot betoningen mer på gemenskapen mellan väninnorna än männen. I den tidstypiska reklamfilmen från 90-talet med sina karaktäristiska bjärta färger har de dragit iväg på en sorgfri tjejsemester till Sydeuropa. Enda bilden på män i filmen är den där de glatt bränner förbi dem med sina vespor.
I slutet av 90–talet lanserades en helt ny doft med den svenska musikartisten Robyn på omslaget. Den filmintresserade har säkert också noterat att det just är en Dateparfym som Agnes får i födelsedagspresent av sin kompis i Lukas Moodyssons Fucking Åmål (1998). Under 2000–talet förlorade dofterna sina kvinnonamn och fick istället heta sådant som Street, Party, Sport och så småningom det lite längre Absolute Attraction. Idag finns varumärket inte längre kvar.
Text: Wanda Bendjelloul, filmkritiker och författare, 2018
Lästips:
• Aftel, Mandy, Parfym: En väldoftande historia (Stockholm: Svenska förl., 2003)
• Florin, Bo och Nico de Klerk, Patrick Vonderau (red.), Films That Sell: Moving Pictures and Advertising (London: BFI Palgrave, 2016)
• Kjellmer, Viveka, Doft i bild: Om bilden som kommunikatör i parfymannonsens värld (Götebord: Acta, 2009)
• Reinarz, Jonathan, Past scents: Historical perspectives on smell (Urbana, Chicago: University of Illinois Press, 2014)
Roy Andersson
Sedan den hyllade debutfilmen En kärlekshistoria har Roy Andersson varit en stark röst inom svensk film. I det här temat kan du se reklamfilm, valfilm och trailers av regissören samt läsa om kännetecknen för hans särpräglade estetik.
Som tonåring på en ungdomsgård i Göteborgsförorten Jättesten såg Roy Andersson (f 1943) filmen Cykeltjuven (1948) av Vittorio De Sica. Filmens sociala analys och blick på människan påverkade honom djupt. Roy Andersson ville först bli författare, men filmupplevelser som denna styrde om drömmarna mot den rörliga bilden. Som ung vuxen flyttade han till Stockholm och blev bland de första att studera på Filmskolan vid Svenska Filminstitutet.
Skoltiden och En kärlekshistoria
Under filmskoltiden gjorde Roy Andersson tre spelfilmer i kortformat som alla på något vis undersöker mänskliga relationer, samt teman som klass och familj. Det var sent 1960-tal och genom samhället löpte starka spänningar mellan äldre generationer och en revolterande ungdom. Regissören prövade ett löst, karaktärsdrivet berättande.
Dessa teman och grepp tog Roy Andersson med sig när han gjorde sin första långfilm och stora genombrott En kärlekshistoria (1970). Två barn i yngre tonåren (Ann-Sofie Kylin och Rolf Sohlman) blir kära i varandra. Deras oskyldiga förälskelse står i kontrast till en förljugen, tragisk och nedsupen vuxenvärld. På sajten finns En kärlekshistorias trailer med låten Wake Up in the Morning av Björn Isfält. Sjunger gör Anita Stenblom, som också spelar moster i filmen. Musiken förstärker den romantiska estetiken av närbilder och skymningshimlar. Det var genom En kärlekshistoria som Björn Isfält slog igenom som filmkompositör. Senare fick han skriva musik till bland annat Bröderna Lejonhjärta (1977), Ronja Rövardotter (1984) och Änglagård (1992). Han komponerade också till Roy Anderssons andra långfilm Giliap (1975). Den filmen fick dock mycket dålig kritik och det skulle dröja innan Roy Andersson återvände till långfilmen.
Studio 24 och den komplexa bilden
Parallellt med spelfilmerna så hade Roy Andersson påbörjat en karriär som reklamfilmsregissör. På 1980-talet hängav han sig åt det helt. Du kan läsa mer om hans reklamer i Mårten Blomkvists text i vårt särskilda tema om ämnet. Intäkterna från reklamen återinvesterades i egen verksamhet och år 1981 startade Roy Andersson Studio 24, en oberoende filmstudio i Stockholm som utöver olika typer av film har producerat utställningar, böcker och annonskampanjer.
Genom reklamerna utvecklade Roy Andersson en estetik som starkt skiljde sig från uttrycket i hans tidigare filmer. Stilen domineras av den typ av översiktsbild som kallas den komplexa bilden och har teoretiserats av bland andra filmkritikern André Bazin. Den komplexa bilden fotas med låst kamera och scenerna har inga klipp. I stället sker allt inuti en och samma bild, vilket kräver ett djupt bildfokus. Den bilden är svår att filma eftersom den kräver noggrann planering och precis bildkomposition. Scenerna kan inte heller räddas i klippningen.
På sajten syns den komplexa bilden i reklamfilmerna som också innehåller andra typiska Roy Andersson-attribut, som rutiga golv och vitsminkade ansikten. Den stiliserade baren dyker upp som sceneri, en typ av miljö som återkommer i regissörens verk. En annan vanlig plats är institutionsmiljön, särskilt vårdhem och psykiatriska kliniker. Kanske beror det på att människan där så explicit är underkastad sina yttre omständigheter och samhällets konsekvenser, något som Roy Andersson är intresserad av att visa.
I den socialdemokratiska valfilmen Varför ska vi bry oss om varandra? (1985) så knuffas en man i sjukhussäng in i ett rum, fullt av sängar som står huller om buller. Här finns uppenbarligen ingen ordentlig vård. Hela filmen består av situationer där ingen riktigt bryr sig. I en scen ska barn betala för skollunch och en pojke utan pengar får ett slag och tallriken fråntagen. Titeln sågs som en kritisk tolkning av SAFs (Svensk Arbetsgivareförenings) kampanj med slogan ”Satsa på dig själv” och filmen blev mycket omdebatterad.
Återkomsten till spelfilmen
År 2000 återvände Roy Andersson till långfilmen med Sånger från andra våningen. Den är första delen i en trilogi som enligt regissören handlar om ”att vara människa”. Uppföljarna Du levande (2007) och En duva satt på en gren och funderade på tillvaron (2014) liksom hans senaste film Om det oändliga (2019) har alla tagit många år att färdigställa, men också vunnit stora priser på filmfestivaler världen över.
Från reklamerna har han tagit med sig flera teman, som underhållning och kommersialism. I En duva satt på en gren och funderade på tillvaron försöker två män sälja skämtartiklar, som dock snarare är obehagliga än skojiga och betalningar uteblir. I Du levande förs en man till elektriska stolen framför en publik som äter popcorn.
I Roy Anderssons nyare filmer är utspelningsplatserna anonyma, utan texter, skyltar eller annat som gör att man kan placera rummen och gatorna i någon specifik stad. Det är en stor skillnad från hans tidigaste verk, som i hög grad är Stockholmsporträtt. Precis som i dessa så är även musiken viktig i de senare filmerna, dock på ett annat sätt. Den bidrar till det undertryck som regissören skapar i sina långa, statiska tagningar – när kommer människorna brista? Att brista är också att brista ut i sång, som i den berömda scenen från Sånger från andra våningen, när en kvinna börjar sjunga i en mycket dyster tunnelbanevagn.
Det allra tydligaste greppet som Roy Andersson tog med sig från reklamfilmstiden var den komplexa bilden, som finns i alla hans filmer från detta millenium. Den komplexa bilden blev Roy Anderssons metod för att skapa den typ av film som han beundrade redan i Vittorio de Sicas Cykeltjuven: filmer som förtydligar människans villkor och handlingsutrymmen. Genom att placera sina karaktärer i rum som hans team mycket noga byggt upp i Studio 24 så ämnar han visa dem precis så.
Roy Andersson menar alltså att hans trilogi handlar om att vara människa, men jag skulle vilja förtydliga det till: trilogin handlar om vad det är att vara människa i olika specifika rum och scenarion som han tillsammans med sitt team konstruerar.
Text: Rebecka Bülow, redaktionen, Filmarkivet.se, 2023
Läsips:
- Maniette, Nicola, Björn Isfält – Sveriges främsta filmkompositör. P2 Dokumentär, Sveriges Radio 2022.
- Andersson, Roy, Vår tids rädsla för allvar (Göteborg: Filmkonst, 1995)
- Bazin, André, Qu’est-ce que le cinéma? ((4 volymer först publicerade 1958-1962, ny upplaga Paris: Les Éditions du Cerf, 2003)
- Mårten Blomkvist och Per Perstrand samtalar under arrangemang på Filmhuset inför Roy Anderssons 80-årsdag, lyssna på som podd.
Roy Anderssons reklamfilmer
Roy Anderssons reklamfilmer har varit viktiga både estetiskt och ekonomiskt för hans konstnärskap. Intäkterna investerades i en egen filmstudio. I reklamfilmerna så har han dessutom kunnat utveckla sin egen filmiska stil och absurda ton. Här kan du se flera av hans produktioner från 1980-talet.
Roy Anderssons första kommersiella film var en reklamfilm. Reklamen var för MUM och gjord på uppdrag av amerikanska Young & Rubicam. Andersson var fortfarande elev på Filmskolan, som drevs av Filminstitutet. Skolan var inhyst hos filmbolaget Europa Film, där filmen gjordes på jullovet 1968. MUM-reklamen prisbelönades, och bidrog – vilket var tanken – till att Europa Film övertygades om filmstudentens kvaliteter. De kom därefter att producera Anderssons långfilmsdebut En kärlekshistoria (1970).
1968 var den svenska reklamfilmen på väg in i en guldålder. Reklamfilm fanns endast på bio, och den var uppskattad av publiken. I slutet av 1960-talet var den svenska reklambranschen stadd i förändring, reklamen hade överlag blivit mer spännande och djärv. Andersson tillvaratog möjligheterna. När hans andra långfilm, Giliap, floppat 1975, började han att mer metodiskt syssla med reklamfilm. Intäkterna återinvesterades i en egen studio, som skulle ge oberoende. Reklamfilmandet använde han samtidigt till att utveckla sin egen estetik, allt längre bort från naturalismen. Resultatet syns i come backfilmen Sånger från andra våningen (2000), och i följande verk.
Roy Anderssons reklamfilmer var under några decennier en institution på biograferna. Filmerna var ofta gjorda i en tagning, senare även med fast kamera, och hade särpräglade aktörer. Många har blivit älskade svenska reklamfilmsklassiker; i den svenska filmhistorien förtjänar de en plats som minor classics.
Text: Mårten Blomkvist, filmkritiker och författare, 2018
Lästips:
- Andersson, Roy, Vår tids rädsla för allvar (Göteborg: Filmkonst, 1995)
- Brodén, Daniel, ”Den komplexa reklambilden: Om Roy Anderssons nydanande (kamera)inställning”, Daniel Brodén och Christoffer Noheden (red.), I gränslandet: Nya perspektiv på modernism och film (Möklinta: Gidlunds, 2013)
- Brodén, Daniel, Någonting har hänt: Roy Anderssons filmskapande och det moderna Sverige (Stockholm: Leopard förlag, 2016)
- Florin, Bo och Nico de Klerk, Patrick Vonderau (red.), Films That Sell: Moving Pictures and Advertising (London: BFI Palgrave, 2016)
- Suhonen, Daniel, ”Sossefilm”, Film & TV nr 2, 2011