Bröllopet i Coburg
Bröllop i tyska Coburg mellan arvprins Gustav Adolf och prinsessa Sibylla av Sachsen-Coburg-Gotha.
Gustaf Boge
Filmfotografen Gustaf Boges bilder kan vara så vackra att de får egenvärde utanför filmerna de producerats för. I det här temat finns allt från stumfilm i fullängd till samarbeten med Prins Wilhelm. Mats Rohdin har skrivit en fördjupande text som också tar upp journalfilmernas exotiserande och koloniala inslag.
Under 1900-talets första hälft ökade publiktillströmningen ständigt till landets biografer år efter år. Framför allt krigsåren 1939–45 utgjorde en sällan skådad högkonjunktur för den svenska filmbranschen. I hög grad delaktig i dessa framgångar var filmfotografen Gustaf Boge (1891–1958), som anlitades flitigt i olika sammanhang. Boge debuterade redan 1916 i Mauritz Stillers spelfilm Kärlek och journalistik, men kom framför allt att göra bestående insatser inom mindre glamorösa genrer som journal- och dokumentärfilm.
Till biografernas kvällsföreställningar efterfrågades ständigt nytt kortfilmsmaterial för att fylla ut tvåtimmarsblockens huvudattraktion, dvs den vanligtvis 90 minuter långa spelfilmen. Här kom framför allt journalfilmer att utgöra ett återkommande inslag från mitten av 1910-talet och framåt. Inte sällan figurerade Gustaf Boges bilder i dessa journalfilmssammanhang, ofta ackompanjerade av Nils Jerrings eller Gunnar Skoglunds välbekanta speakerröster från och med ljudfilmens genombrott under 1930-talet.
Under 1920-talet medverkade Boge som fotograf i en rad filmexpeditioner utomlands, bland annat till Belgien, Island, New York, Sumatra, Siam och Fidjiöarna. Filmerna från de mer avlägsna resmålen utanför Europa återges ofta med en ohöljd exotism som sticker en nutida filmbetraktare i ögonen, men en snarlik exotism återfinns även på hemmaplan i skildringarna av samerna och samisk kultur. Bland mer välbekanta filmexempel på det senare kan nämnas I fjällfolkets land: Dagar i Lappland hos Inka Länta och hennes fränder (1923) och uppföljaren Med ackja och ren i Inka Läntas vinterland (1926).
Gustaf Boges karriär som journalfilmsfotograf uppmärksammades i SF-journalens Veckorevy 1950-02-06, som bland annat visade bilder från hans resor över hela världen. (Journalfilmsinslaget återfinns inklippt i inledningen på Gustaf Boges samling nr 1.) När Paul-Anders Simma flera decennier senare i TV-dokumentären Synerna har blivit mig främmande (1982), som handlar om den tidigare nämnda I fjällfolkets land: Dagar i Lappland hos Inka Länta och hennes fränder, inleds programmet med bilder från filmen om samerna i de svenska fjällen, varefter klipp sker till dansande urinvånare på Fidjiöarna. I den ursprungliga journalfilmen är inslagen skilda åt med flera minuter, men genom att klippa samman dem i TV-programmet accentuerar Simma den exotism som genomsyrar dessa ”upptäcktsresor” inom och utom landets gränser. Samtidigt antyds även hur filmkameran, och i förlängningen filmföreställningen på biografen, kan uppfattas som ett kolonialt verktyg i händerna på de som har makten kontra de som utgör den så kallade Andre.
Andra uppmärksammade filmer av Boge är till exempel Andréeskeppets hemfärd (1930), som visar Andréexpeditionens epilog flera decennier efter dess katastrofala upplösning i slutet av 1800-talet. Överlevt tidens gång har även filmen Vittnesbördet (1945), som skildrar när överlevande från nazisternas koncentrationsläger anländer till Malmö efter att ha färdats med Folke Bernadottes vita bussar genom ett krigshärjat Europa. Bilderna i den sistnämnda filmen utgör i sin tur ett centralt inslag i Magnus Gerttens uppmärksammade dokumentär Hoppets hamn (2011).
För den filmintresserade allmänheten är Gustaf Boge främst känd för samarbetet med Prins Wilhelm från 1930-talet och framåt. Dessa filmer skildrade ofta liv och leverne på olika håll i Sverige, och Leif Furhammar har apropå prinsens filmer konstaterat följande:
”Prinsens stående uttrycksform var det illustrerade föredragets, hans motiv den svenska idyllen. I hans filmer möts ständigt gammalt och nytt. Här har allt arbete varit hårt, men alla mödor har fått sin lön. Här är alla stugor kära, alla uthus präktiga, människorna av gott virke, varje gamling en hedersman, varje leverne förnöjsamt. Så svepte prinsen in alla sina strövtåg genom svenska bygder i en schablontyngd svada som hela tiden tränger stoff och bilder mot bakgrunden (det vackra fotot var genomgående Gustaf Boges).”
Furhammars karakteristik är träffande, även om slutsatsen kan ifrågasättas. Boges bilder är nämligen ofta så ”vackra” och intressanta att de får ett egenvärde i sig, trots den många gånger banala dialog som ackompanjerar dem. I detta sammanhang kan Prins Wilhelms och Gustaf Boges resor i Småland under 1940-talet lyftas fram, till exempel Ekhult heter gården (1941) och Hos smålänningar (1942). Värd att framhållas är även den tidigare nämnda filmen Andréeskeppets hemfärd, där Boge i inledningen med sparsam visuell rekvisita ger stämning och tyngd åt filmens allvar när de döda expeditionsmedlemmarnas kvarlevor förs hem till Sverige – ur en låg kameravinkel från fartygets däck avtecknar sig en ensam svävande måsfågel mot himlavalvets öde rymd.
Avslutningsvis återfinns i denna tematext även flera privatfilmer från Gustaf Boge. Lik sin läromästare Julius Jaenzon filmade Boge flitig även på fritiden. De privatfilmer som tagits med i detta urval skildrar främst den egna familjen under 1920-talet.
Text: Mats Rohdin, redaktionen, Filmarkivet.se, 2019
Lästips:
• Furhammar, Leif, Filmen i Sverige: En historia i tio kapitel (Höganäs: Bra Böcker, 1991)
• Gustafsson, Tommy, En fiende till civilisationen: Manlighet, genusrelationer, sexualitet och rasstereotyper i svensk filmkultur under 1920-talet (Lund: Sekel Bokförlag, 2007)
• Snickars, Pelle, ”’Bildrutor i minnets film’ – om medieprins Wilhelm och film som käll- och åskådningsmaterial”, Pelle Snickars och Cecilia Trenter (red.), Det förflutna som film och vice versa. Om medierade historiebruk (Lund: Studentlitteratur, 2004)
• Snickars, Pelle, ”Julius Jaenzon som privatfilmare”, Erik Hedling och Mats Jönsson (red.), Välfärdsbilder: Svensk film utanför biografen (Stockholm: SLBA, 2007)
Kungliga bröllop
De kungliga bröllopen är stora spektakel och följs fortfarande av många. Här stiftas äktenskap där legitima tronarvingar kan födas. Därför har filmkameran närvarat vid bröllopen och på Filmarkivet kan du se kungligheter gifta sig redan 1916. I det nyaste klippet från 1961, bröllopet mellan prinsessan Birgitta och prins Johann Georg av Hohenzollern-Sigmaringen, närvarar nuvarande Kung Carl XVI Gustav.
I en arvmonarki fungerar bröllop som en manifestation för upprätthållandet av ett regerande furstehus priviligierade ställning. Från att tidigare även ha varit ett sätt att skapa mellanstatliga allianser har bröllopens relevans i takt med att monarkernas reella politiska makt minskat mer kommit att handla om att ingå äktenskap inom vilka legitima arvingar till tronen kan avlas fram. En livshändelse som i andra familjer är en angelägenhet mest för de berörda parterna tillskrivs därmed ett allmängiltigt intresse. Detta var något som filmbolagen inte var sena att använda sig av, antingen genom inslag i journalfilmer eller genom korta dokumentärfilmer som kunde visas som förfilmer i bioprogram.
De äldsta bevarade rörliga bilderna från ett kungligt svenskt bröllop är de som finns från prinsessan Margarethas förmälning med prins Axel av Danmark 1919. Sedan filmmediets introduktion i Sverige 1896 hade visserligen tre andra kungliga medlemmar av ätten Bernadotte gift sig, nämligen prinsessan Margarethas far prins Carl 1897, prins Gustaf Adolf (sedermera kung Gustaf VI Adolf) 1905 samt dennes bror prins Wilhelm 1908. Men dessa bröllop skedde i brudarnas hemländer – Danmark, Storbritannien respektive Ryssland – och i de svenska arkivsamlingarna finns endast filmer från de sista två brudparens ankomst till Stockholm efteråt. Bilderna från prinsessan Margarethas bröllop i Veckorevy 1919-05-26 får därför utgöra början på vår kungliga filmiska bröllopsexposé. Tyvärr saknas de ursprungliga mellantexterna, vilket är olyckligt för dagens åskådare. I den mån prinsessan Margaretha över huvud taget är känd för folk idag beror det förmodligen på att hon tillsammans med sina systrar Astrid och Märtha givit namn till ”Prinsessornas kokbok” och prinsesstårtan.
Nästa svenska kungliga bröllop var av betydligt högre dignitet. År 1920 hade kronprins Gustaf Adolfs hustru kronprinsessan Margaretha avlidit. När den svenske tronföljaren 1923 ämnade gifta om sig med lady Louise Mountbatten var det oklart om den blivande brudens ställning var förenlig med svensk lag, något som skapade diplomatiskt huvudbry. Louise var visserligen född prinsessa av Battenberg, men ätten hade 1917, på samma vis som det regerande brittiska kungahuset, angliserat sitt namn under pågående världskrig och Louise förlorade i och med detta sin titel som prinsessa. Det svenska utrikesdepartementet lät den brittiska regeringen utreda frågan. Bröllop kunde hållas i London, och när brudparet en månad senare anländer till Göteborg fanns filmfotografer från flera olika bolag på plats för att föreviga landstigningen av Sveriges nya kronprinsessa.
Under 1920-talet skulle ytterligare två svenska kungliga bröllop hållas i och med att prinsessan Astrid vigdes med kronprins Leopold av Belgien 1926 och prinsessan Märtha med kronprins Olav av Norge 1929. Bägge dessa händelser blev rikligt dokumenterade på film och biobesökarna erbjöds en illusion av att komma kungligheterna nära genom att händelser visades som annars endast var förbehållet en exklusiv krets. Vid Astrids förlovning kan vi exempelvis se ett till synes avslappnat filmreportage från prinsessans föräldrahem i Kring fursteförlovningen (1926) och vid systern Märthas bröllop får vi beskåda själva vigselakten i Vår Frelsers kirke i Oslo i När Norge mottog sin kronprinsessa (1929). Det sistnämnda var något som inte var möjligt ens för den nyfikna allmänheten på plats utanför kyrkan. Med ljudfilmens genombrott skulle ytterligare en dimension av närvaro tillkomma genom möjligheten att uppta autentiskt eller i efterhand inspelat ljud. Detta kom att användas i filmreportagen Bröllopet i Coburg (1932) från prins Gustaf Adolfs bröllop med Sibylla av Sachsen-Coburg-Gotha och Prinsessan Ingrids bröllop (1935) från prinsessan Ingrids bröllop med kronprins Fredrik av Danmark.
Filmmediet lämpade sig dock inte enbart till att dokumentera och visa upp de officiella tillställningarna inom kungahuset utan även skandalerna. Mellan 1932 och 1946 skulle de fyra prinsarna Lennart, Sigvard, Carl jr och Carl Johan skapa något av en konstitutionell kris då de valde att gifta sig med ”enskild mans dotter”, det vill säga ickefurstligt. Därmed förlorade de inte bara sina svenska prinstitlar och arvsrätten till den svenska tronen, utan satte också den svenska monarkins framtid på spel. Av förklarliga skäl gjordes inga enskilda kortfilmer kring dessa begivenheter, men intressant är att se hur dessa händelser skildras i de samtida journalfilmerna. Vid prins Sigvards bröllop i London 1934 inleds exempelvis inslaget i Veckorevy 1934-03-12 med texten ”Prins Sigvard blir herr Bernadotte” och därefter omtalar speakern både ”panik utanför Caxton Hall”, men också att ”engelsmännen är romantiska och försakar inte gärna prins Sigvards av Sverige giftermål med fröken Erica Patzek”. Vid Prins Carl jr:s bröllop med Elsa von Rosen tre år senare är tilltalet i Veckorevy 1937-08-09 inte lika sensationslystet. Bröllopet var inte heller en lika stor skandal utan hölls i Kvillinge kyrka i Östergötland med flera representanter från de svenska och norska kungahusen bland gästerna. Dock anas en subtil kommentar i journalfilmsinslagets musikval, nämligen August Södermans bröllopsmarsch till Frans Hedbergs ”Bröllopet på Ulfåsa” (1865) – en tidigare ofta spelad pjäs om kärleken mellan mannen av börd och kvinnan av folket, som också filmatiserades 1910.
Det sista svenska kungliga bröllop som filmats för biografvisning och överlevt i arkivens samlingar är det mellan prinsessan Birgitta och prins Johann Georg av Hohenzollern-Sigmaringen, vilket hölls i rikssalen på Stockholms slott 1961. Tv-mediet hade fått stort genomslag i Sverige några år tidigare och konkurrerade ut biografernas journalfilmer som nyhetsförmedlare under tidigt 1960-tal, vilket innebar att senare kungliga bröllop fått följas från tv-sofforna. Prinsessan Birgittas bröllop utgör även senaste gången som en svensk kunglighet gifte sig med någon av furstlig börd. Samtliga kungliga bröllop därefter – vår nuvarande kungs inkluderat – har varit med personer av så kallat lägre rang. Ibland slumpar det sig så att ett teknikskifte sammanfaller med andra förändringar i samhället.
Text: Magnus Rosborn, redaktionen, Filmarkivet.se, 2021
Lästips:
- Bagerius, Henric och Louise Berglund (red.), Politik och passion: Svenska kungliga äktenskap under 600 år (Stockholm: Natur & Kultur, 2016)
- Jönsson, Mats och Patrik Lundell (red.), Media and Monarchy in Sweden (Göteborg: Nordicom, 2009)
- Rangström, Lena, En brud för kung och fosterland: Kungliga svenska bröllop från Gustav Vasa till Carl XVI Gustaf (Stockholm: Livrustkammaren, 2010)
- Widestedt, Kristina, ”Pressing the Centre of Attention. Three Royal Weddings and a Media Myth”, Mats Jönsson och Patrik Lundell (red.), Media and Monarchy in Sweden (Göteborg: Nordicom, 2009)
- Åse, Cecilia, Monarkins makt: Nationell gemenskap i svensk demokrati (Stockholm: Ordfront, 2009)