Vi har samlat 11 filmer på temat Immigrantfilmare, om längtan bort, längtan hem, innanförskap, utanförskap och mellanförskap. De flesta filmer är skapade av regissörer som kom till Sverige under 1970- och 80-talet. Verken producerades och bevarades oftast utanför de etablerade kanalerna men finns här digitaliserade och restaurerade. Temat är kurerat av filmforskarna John Sundholm och Lars Gustaf Andersson.
I filmarkiven finns en alltmer tydlig närvaro av de filmare som kommit till Sverige och berikat vår filmproduktion. En del har kommit mot sin vilja, i landsflykt undan våld och repression, medan andra har haft andra, mindre dramatiska, skäl. Inom framför alternativ filmproduktion och kortfilm med viktiga produktionsnoder som numera nedlagda Filmverkstan eller immigrantfilmarföreningen Kaleidoscope gjordes det under flera decennier filmer som alltför länge varit skingrade och riskerat att glömmas bort. Under temat Immigrantfilmare har vi samlat några av dessa verk, som egentligen inte har mer gemensamt än att de producerats under stora uppoffringar och ofta med små medel och att de sammantagna utgör ett avtryck av den transnationella filmkulturens hårda och ofta ojämlika villkor.
Filmare kan verka i exil av olika skäl: personliga, ekonomiska, praktiska. Ett vanligt och kanske ofta uppmärksammat skäl är den faktiska landsflykten – att undkomma våld och repression i hemlandet. Filmare som verkar i exil kan benämnas på olika sätt, en någorlunda neutral term är ”immigrantfilmare”; i teknisk mening är de immigranter. En del av dem stannar sedan i det nya landet, andra reser vidare och några återvänder till det ursprungliga hemlandet. Det har alltid funnits enstaka immigrantfilmare i Sverige – filmen var från början ett transnationellt medium – men ändå inte i någon större omfattning förrän efter andra världskriget och i synnerhet från 1960-talet och framåt då det tidigare relativt slutna svenska samhället började öppnas på allvar för världen. I vågorna av arbetskraftsinvandrare och flyktingar från framför allt Grekland, Turkiet, Latinamerika och Iran återfinns också filmarbetare.
En del filmare som kom till Sverige försökte verka här professionellt, men fann snart att den svenska filmkulturen och filmindustrin var slutna världar. Några av dem skapade egna föreningar såsom Kaleidoscope eller sökte sig till Filmverkstan som startades 1973 i ett gemensamt projekt av Svenska Filminstitutet och Sveriges Radio för att främja produktionen av fri kortfilm. Även egna produktionsnoder skapades såsom det latinamerikanska kooperativet Cinecooperativo. En gammal institution på den alternativa filmens område var Arbetsgruppen för film (som ännu existerar, nu under namnet Filmform), vilken sedan början av 1950-talet erbjöd utrymme för filmare som stod utanför branschen. Ett ambitiöst kulturdemokratiskt projekt var Tensta Filmförening som från 1974 och femton år framåt producerade både dokumentärer och spelfilmer om livet i förorten.
Arbetsgruppen för film bildades 1950. Här verkade t ex Peter Weiss som befann sig i Sverige i en exil som påbörjats med flykten undan Tredje Riket. Han är en av de mer namnkunniga representanterna för Arbetsgruppen, men där – och på andra platser – fanns också rumänen Mihail Livada. Tillsammans syresatte de ett avantgarde som annars hade förblivit provinsiellt. (Verk som relaterar till de här åren finns presenterade på annan plats i Filmarkivet.se under temat Filmform.) Flera av personerna i Arbetsgruppen för film skulle sedan dyka upp igen i Filmverkstan när den bildades 1973. Filmverkstan tillkom som ett svar på det begynnande 1970-talets kulturpolitiska diskussioner och var tänkt som en plattform för amatörer och halvprofessionella filmare. Filmen skulle göras mera tillgänglig som produktions- och uttrycksform och Filmverkstan kom att bli viktig i synnerhet för filmare som hade invandrat till Sverige och som stod utanför de etablerade nätverken.
Filmverkstan, som producerade över 400 filmer, vanligen på 16 mm, hade betydelse också som mötesplats. Fria filmare och amatörer mötte här varandra och hjälptes åt att göra ljud och bild, att statera och skriva manus. I många av produktionerna återkommer flera namn i olika funktioner. En av de flitigaste var Muammer Özer som av politiska skäl flytt från Turkiet till Finland och som efter slutförd filmutbildning flyttade till Sverige. Han bildade ett eget produktionsbolag, men hade stöd av Filmverkstan när han gjorde den uppmärksammade Jordmannen (1980). Özer har gjort en lång rad egna produktioner men också varit drivande i föreningen Kaleidoscope som grundades 1981 och ägde bestånd till 2005. Kaleidoscope blev inte den plattform för produktion och distribution som man kanske hade hoppats, men helt avgjort en offentlighet som verkade för att sprida kunskap om det man kallade immigrantfilm. Detta gjordes genom ambitiösa festivaler, genom debattartiklar och broschyrer och genom att etablera ett nätverk som fick stor betydelse.
Colombianen Guillermo Alvarez gjorde liksom Özer en vända på Filmverkstan, men insåg att han måste skapa sina egna produktionsmedel och bildade Cineco eller Cinecooperativo vars totala produktion, de två filmerna Underjordiskt sällskap (1979) och Hägringen (1981), kan tyckas begränsad, men som innebar att människor kunde mötas och bidra med sina konstnärliga och tekniska kompetenser.
Från Grekland kom Charalampos (Babis) Tsokas som hamnade i Tensta där han i början av 1970-talet arbetade med ungdomar. Han mötte där landsmannen Menelaos Carayannis och Muammer Özer, vilka uppmuntrade honom att realisera sina filmdrömmar. 1974 grundade Tsokas Tensta Filmförening och gjorde tillsammans med ungdomar från orten novellfilmen Monos (1974), som skulle följas av många flera, ofta mycket uppmärksammade filmer som alla utspelade sig i Tensta och kringliggande samhällen. Vill du följa med mig Martha? (1980) handlar om de invandrade kvinnornas svåra situation, medan Betongen som blommar (1982) är ett försök att återupprätta miljonprogrammets anseende; i slutscenen yttrar sig Olof Palme om det mångkulturella samhällets potential.
Merparten av de filmer som nämnts fick aldrig någon biografdistribution. Huvudsakligen visades de på festivaler eller i olika tillfälliga visningssammanhang. Med digitaliseringen för Filmarkivet.se görs de nu tillgängliga igen och kan ses som ett samlat avtryck av en svensk filmhistoria som annars gått förlorad.
Text: Lars Gustaf Andersson, professor i filmvetenskap, John Sundholm, professor i filmvetenskap, 2022
Lästips: