Artur Hazelius öppnade 1891 världens första friluftsmuseum på Skansenberget i Stockholm.
Vår upptäcktsresa ger inblickar i något av allt som sker under fyra årstider av ett Skansenår.
Få svenska filmare har arbetat lika idogt och länge i arbetarrörelsens tjänst som regissören och manusförfattaren Curt Strömblad. I bland annat beställningsfilm, utbildningsfilm och dokumentärer i det här temat lyckas han både porträttera individer och ge en kritisk överblick på samhällets strukturer.
Arbetarrörelsens förhållningssätt till film var kluvet under de första decennierna av 1900-talet. Under 1930-talet och framåt blev emellertid inställningen mer positiv, bland annat efter bildandet av Filmo (Folkrörelsernas filmorganisation) och köpet av det danskägda bolaget Nordisk Tonefilm. Från och med 1948 blev Nordisk Tonefilm till och med ett av Sveriges få integrerade filmbolag, dvs. att bolaget såväl producerade som distribuerade och förevisade film. Det var på Nordisk Tonefilm som Curt Strömblad (1929-2019) anställdes på kortfilmsavdelningen 1957, och det var där han kom att jobba fram till att bolaget såldes till en privat aktör 1969. Därefter blev han frilansande.
Strömblads bana i arbetarrörelsens tjänst rymmer ett imponerande antal filmproduktioner, men också viktiga kulturhistoriska insatser för att inventera, dokumentera och bevara arbetarrörelsens filmarv under förra seklet. Enligt Strömblads egna beräkningar producerade arbetarrörelsen 58 långfilmer för biografförevisning och närmare 500 kortfilmer under 1900-talet. Av kortfilmerna visades ett mindre antal som förfilmer på biograferna, medan merparten distribuerades i 16 mm-format till föreningar och skolor runt om i landet. Inte sällan åtföljdes filmerna av tryckt material som innehöll bakgrundsinformation, litteraturtips och diskussionsfrågor. Efterhand kompletterades 16 mm-filmerna med VHS-formatet för att möta den nya tidens tekniska krav. Strömblads egen kortfilmsproduktion som regissör sträcker sig över ett åttiotal filmer i de mest skiftande ämnen, alltifrån storstrejken, ungdomsfrågor och bostadsmarknaden till filmer om konstnärer, människor med funktionsvariationer eller datoriseringens följder.
När Strömblad anställdes vid Nordisk Tonefilm 1957 blev en av hans första uppgifter att bistå Olle Hellbom med att plocka fram bakgrundsmaterial till filmatiseringen av Storstrejken 1909 (1959). Tjugo år senare gjorde Strömblad en egen omarbetad version av stora delar av samma material, Storstrejken 1909 (1978), ett utmärkt exempel på historieskrivning som remediering av tidigare medieringar, men också på hur den historiska samtidskontexten förändrar filmens stil och tilltal (jfr till exempel voice-over, bakgrundsmusik samt filmernas inledningar respektive avslutningar). Just filmerna från 1970-talet, då socialdemokraterna efter flera decenniers regeringsinnehav förlorade makten, tillhör Strömblads mest explicita politiska alster. Inte sällan var det beställningsfilmer från LO, SAP och SSU, med titlar som Tillsammans är vi starka (1974), Vem äger Sverige? (1977), Arbete åt alla! (1978) och Kampen går vidare (1979).
Text: Mats Rohdin, redaktionen, Filmarkivet.se, 2018
Lästips: