Filmen visar svenska lantarbetares arbete och fackliga organisation. Gustav Möller och Gunnar Sträng medverkar. Ivar Lo läser ur en av sina böcker i sin skrivarlya på Söder i Stockholm.

Allt sedan 1664 hade legostadgan reglerat förhållandet mellan tjänstehjon och husbonde. Lagen gjorde det till exempel möjligt för husbonden att aga en anställd, och sade också att tjänstehjonet skulle vara flitigt, troget, lydigt och nyktert.

Lagen gällde, med små förändringar, fram till 1926, och fanns alltså fortfarande i färskt minne 1942. I filmen kallas den ”en skamfläck för vårt land”, och så måste den förstås ha uppfattats av de jordbruksarbetare som sedan 1906 organiserat sig i Svenska Lantarbetareförbundet. 1942 hade organisationen vuxit till 43 000 medlemmar, organiserade i 700 lokalavdelningar, och det var ett digert arbete att undervisa alla dessa i mötesordning och andra svenska folkrörelsetraditioner.

En del av utbildningsinsatserna skedde på Socialdemokratins anrika kursgård Bommersvik i Sörmland, numera SSU:s förbundsskola. Kurser i indexlöner kombinerades med frejdigt friluftsliv bland björkar och i sjön Yngerns vatten. Och det fackliga arbetet gav också resultat. Sedan mitten av 1930-talet hade statarens lön stigit med 50 procent, och djurskötarens med 60 procent. Statarsystemet, det sista arvet från ett äldre jordbruks-Sverige, skulle avskaffas 1945, på initiativ av bland andra förbundsordföranden Gunnar Sträng. Senare skulle Sträng komma att bli såväl jordbruksminister som finansminister innan hans gloria falnade 1976 i samband med Astrid Lindgrens berättelse om Pomperipossa. Debattinlägget om marginalskatterna var en bidragande orsak till att Socialdemokraterna skulle förlora regeringsmakten samma år, då Sverige fick en borgerlig regering för första gången sedan 1932.