För att se filmer på Filmarkivet.se behöver du en webbläsare som stöder HTML5/MP4 eller Flash/javascript.

Harriet Anderssons tacktal på Oscarsgalan 1962 (1962)

1962 vann filmen "Såsom i en spegel" i regi av Ingmar Bergman en Oscar för bästa utländska film. Det var skådespelerskan Harriet Andersson, klädd i klänning från NK:s Franska, som mottog priset i Bergmans ställe i Santa Monica Civic Auditorium. Här ser vi hennes tacktal från Oscarsgalan som leddes av Bob Hope. Utdelaren heter Erik Johnston och var under en tid president för MPAA (Motion Picture Association of America).

Tema Unesco:s Världsminne: Ingmar Bergmans Arkiv (SFI)

När Ingmar Bergmans manuskript till den tänkta filmen Kärlek utan älskare hade refuserats av tre olika producenter förpassade upphovsmannen, som framgår av en anteckning i dokumentets slut, texten till ”arkivets avd. orealiserbara visioner och drömmar.” Att detta arkiv faktiskt existerade var det få som visste, särskilt som Bergman själv vid upprepade intervjutillfällen påstod sig aldrig spara någonting och över huvud taget vara blankt ointresserad av vad som hände med hans verk efter att han själv ansåg sig färdig med det. Med publiceringen av självbiografierna Laterna magica (1987) och i ännu högre grad Bilder (1990) lät sig något anas, eftersom han ofta hänvisar till arbetsböcker och opublicerade manuskript som om han hade dem tillgängliga. Men det var först 1998 som det verkliga förhållandet blev känt, med ett tillsynes spontant yttrande helt apropå. Det var när filmforskaren och Bergmanexperten Maaret Koskinen hade blivit uppringd av Bergman i ett annat ärende som avslöjandet kom. Koskinen beskriver det hela bäst själv:

Mitt i telefonsamtalet kom det: ”Hördudu. Jag har ett rum här på Fårö, det är fem gånger fem kvadrat och här har jag samlat på mig alltmöjligt, serru, det är en jävla kökkenmödding. Skulle du vilja ta dig en titt på det?” (Koskinen, I begynnelsen var ordet, s. 12)

”Kökkenmöddingen” visade sig vara en enastående samling skisser, utkast, handskrifter, publicerade och opublicerade manuskript, fotografier och mycket mer från Bergmans hela karriär. Under två års tid arbetade Maaret Koskinen i Bergmans hem på Fårö med att bringa ordning i en ganska kaotisk samling av material i olika stadier av förfall. Resultatet blev en grundläggande inventering och boken I begynnelsen var ordet: Ingmar Bergman och hans tidiga författarskap (2002). Ett arkiv blir till Kommen till sitt åttionde levnadsår var Bergman nu alltså beredd att offentliggöra sitt arkiv och dessutom att avbörda sig det. Till slut föll valet på Svenska Filminstitutet, vars dåvarande vd Åse Kleveland svarade på gåvan med att ta initiativet till en stiftelse i vilken skulle ingå Bergmans viktigaste arbetsgivare genom åren: AB Svensk Filmindustri, Dramaten och Sveriges Television. 2002, samma år som Bergman regisserade sin sista pjäs på Dramaten, bildades så Stiftelsen Ingmar Bergman av de tre forna arbetsgivarna och med Filminstitutet som ordförande; den senare institutionen tog också på sig ansvaret för att samlingarna skulle bli till ett verkligt arkiv. Margareta Nordström, som nyligen pensionerats från tjänsten som chef för Filmhusets bibliotek, anställdes för att ta sig an uppgiften att sortera och katalogisera samlingarna som nu kommit att bestå av tiotusentals enskilda objekt. Riksbankens Jubileumsfond finansierade byggandet av en databas och en webbplats om Ingmar Bergmans konstnärsgärning. Det tog Nordström och en stab av assistenter flera år att först identifiera, datera, sortera och katalogisera de tusentals dokumenten, men till slut hade det ”arkiv” som Bergman ibland nämnde men få tog på allvar (knappt ens han själv) blivit Ingmar Bergmans Arkiv. Det består nu av drygt femtio hyllmeter, och 2007 upptogs arkivet av Unesco som ett världsminne. Författare och filmmakare Bergman var en skrivande regissör. Inte bara skrev han de allra flesta av sina filmmanus själv och inte bara var han författare i egen rätt (till en ansenlig mängd prosa, dramatik och essäistik, varav mycket förblivit opublicerat) – han använde hela tiden skriftmediet för självreflektion, som i otaliga dagboksliknande anteckningar eller för att dokumentera sin kreativa process i vad han kallade sina ”arbetsböcker”. Ingmar Bergmans Arkiv erbjuder därmed en unik insikt i Bergmans arbetsmetod. Tillkomsten av en film eller en teateruppsättning kan ofta spåras från ax till limpa: utkast, arbetsbok, handskrivet manuskript, maskinskrivet dito i olika, korrigerade versioner och till sist ett regimanus – allt har bevarats av upphovsmannen och finns numera tillgängligt för forskning. Men Ingmar Bergmans Arkiv är inte bara av intresse för bergmanfanatikerna. Tack vare Bergmans centrala position i svenskt och internationellt kulturliv utgör arkivet en portal till ett flytt nittonhundratal som plötsligt blir märkvärdigt levande. Att studera regimanuset till 1943 års uppsättning av Kaj Munks Niels Ebbesen (förbjuden i det ockuperade Danmark) får en kuslig autenticitet i vetskapen om att Munk några månader efter premiären skulle mördas av nazisterna. I en brevväxling mellan Bergman och hans amerikanske agent blir det sena sextiotalets New Hollywood synlig i konturerna. Att ta del av dagboksanteckningar från perioden i skarven 70–80-tal när Bergman är i frivillig München-exil, bär vittnesbörd om en av terrorismen paranoid förbundsrepublik. Och så vidare. Att spara allt Hur mycket Bergman än själv påstod sig vara ointresserad av att spara någonting är det alldeles uppenbart att hans arkivariska passion ibland gränsade till ett slags arkivsjuka, där det första symtomet är begäret att spara allt. Således finns i arkivet vid sidan av originalmanuskriptet till Persona eller arbetsboken till Fanny och Alexander sådant som räkningar, gruppkorsband om snöröjning i området där Bergman bodde, information om skadedjursbekämpning eller veckomenyer (söndagen den 17 november 2006, till exempel, åt Bergman kalvbullar, sås, lingon, pressad potatis och farsdagstårta). Arkivet gör ingen skillnad mellan ett originalmanuskript med verkshöjd och ett banalt inköpskvitto. Ett arkiv är en tidskapsel som försänker besökaren i det förflutna. Där vistas hon bland högt och lågt, stort och smått. Vad som ger vem svindel kan man inte veta. Jan Holmberg, doktor i Filmvetenskap och vd för Stiftelsen Ingmar Bergman, 2019. Lästips:
  • Bergman, Ingmar, Arbetsboken 1955–1974 (Stockholm: Norstedts, 2018).
  • Bergman, Ingmar, Arbetsboken, 1975–2001 (Stockholm: Norstedts, 2018).
  • Holmberg,Jan, Författaren Ingmar Bergman (Stockholm: Norstedts, 2018).
  • Koskinen, Maaret,  I begynnelsen var ordet. Ingmar Bergmans tidiga författarskap (Stockholm: Wahlström & Widstrand, 2002).
  • Koskinen, Maaret ochMats Rohdin, Fanny och Alexander: Ur Ingmar Bergmans arkiv och hemliga gömmor (Stockholm: Wahlström & Widstrand, 2005).
  • Rossholm, Anna Sofia,  Ingmar Bergman och den lekfulla skriften(Göteborg: Makadam, 2017).
  • Zern, Leif, Se Bergman (Stockholm: Natur & Kultur, 2018).

Vet du något mer om denna film?

Skicka gärna informationen till oss, så kontaktar vi dig om vi har några ytterligare frågor. Tack på förhand!