Långt ifrån Mad Men kämpar filmens chefer och mellanchefer med vardagsproblem och intriger. Någonstans skymtar den nya tidens chefideal – den demokratiske inspiratören.

Redan på 1930-talet hade den tysk-amerikanske psykologen Kurt Lewin utvecklat sina teorier om ledarskapsstilar. Enligt Lewin fanns två huvudsakliga chefstyper – den auktoritäre och den demokratiske. Där fanns också en tredje typ – låt-gå-ledaren, som frånsade sig de flesta av sina chefsuppgifter. I experiment kunde Lewin visa att den demokratiske ledarstilen var överlägsen den auktoritära, inte minst eftersom arbetslagen kunde fortsätta att fungera även i chefens frånvaro.

Filmens utbrände huvudperson, som ordineras golfrundor och egentid av den rökande läkaren, tycks famla efter Lewins nya ledarstil. Han måste lära sig att bortse från oväsentligheter, sluta att irritera sig och lära sig koncentration. Poletten trillar ner samtidigt med golfbollen i hålet – vägen till framgång handlar om att ge mer ansvar åt sina underlydande!

Lewins forskning skulle fördjupas på 50- och 60-talen, då man inom managementforskningen utkristalliserade fem olika ledarstilar utifrån hur mycket chefen tog hänsyn till sin personal respektive till företagets produktionstakt. Filmens företag tycks lida av att sakna en sådan teoretisk bas att stå på – här suckar chefer över sina lata kollegor och odugliga anställda. När den mobbande pojken på gatan påstås vara ett chefsämne förstår man att demokratiskt team-tänk inte stod högt i kurs i 50-talets Sverige. Liksom hos Mad Mens Donald Draper stod nog inte personalutveckling och medarbetarsamtal först på den svenske 50-talschefens dagordning. Men till skillnad från sina amerikanska motsvarigheter kunde Sveriges företag mer eller mindre strunta i detta – med en årlig BNP-tillväxt på 3,5 procent per år i rekordårens Sverige 1945-75 snurrade hjulen fort nog ändå – helt utan demokratiska chefer.