Dag Hammarskjölds minnesbild (1961)

• Kategori Samhälle och politik
• Tema Unesco:s Världsminne: Dag Hammarskjölds samling (KB)
• Ort New York, Stockholm
• Längd 9 minuter
• Medverkande Dag Hammarskjöld, Tage Erlander, Östen Undén, Trygve Lie, Lester Pearson, Andrej Wysjinskij, Anders Österling
• Produktionsbolag AB Svensk Filmindustri
• Produktionsland Sverige
• Utgångsmaterial 35 mm, normalbild (1,37:1), optisk mono, svartvit
• Arkiv Kungliga biblioteket
• Läs mer om filmen i SMDB

Tema Unesco:s Världsminne: Dag Hammarskjölds samling (KB)

Dag Hammarskjölds liv och arbete som generalsekreterare i FN  finns här att se i såväl svenska journalfilmer samt i klipp från FN: s filmarkiv. I temat återfinns också filmer från tiden kring den omstridda flygkraschen 1961 när Dag Hammarskjöld omkom. Mats Rohdin presenterar dessa filmer i en fördjupande text om politikern och författaren som kom att bli ”en sekulär påve”.  

Dag Hammarskjölds (1905-1961) postumt publicerade Vägmärken (1963) innehåller följande notering från 1951, då Hammarskjöld fortfarande var en relativt anonym ämbetsman i efterkrigstidens svenska statsapparat:

”Alltför mycket besvär. Jag så föga begär -.” / Om också detta att dö måste bli en social funktion, ge mig då nåden att smyga mig ut, på tå, utan att störa.

De inledande orden från en av svensk litteraturs mångfasetterade personligheter, enslingen Birger Sjöberg, och den följande förhoppningen om hädanfärden, andas förvisso ödmjukhet, men också ensamhet, livsleda och dödslängtan. Föga anade den dagboksskrivande Hammarskjöld att han blott två år senare, 1953, skulle komma att utses till Förenta Nationernas generalsekreterare. Därmed blev han en av 1900-talets mest berömda personer, den högste tjänstemannen i världen, ”en sekulär påve”, som han själv ironiskt lär ha yttrat till vännen W. H. Auden. Men i och med detta var också ”nåden” att få dö i tysthet borta för alltid. Nu var det snarare en annan sentens från Vägmärken som skulle kunna stå som motto för det som komma skulle:

Trogen sin framtid -. / Även om det endast betyder ’se préparer à bien mourir’.

Dag Hammarskjöld föddes in i den svenska aristokratin och ämbetsmannaeliten. Fadern Hjalmar Hammarskjöld var en högt meriterad jurist med internationella uppdrag, därefter (opolitisk) statsminister under första världskriget och senare landshövding med säte på Uppsala slott. Modern Agnes Hammarskjöld var släkt med Carl Jonas Love Almqvist och den i familjen som den unge Dag knöt starka känslomässiga band till. Två av tre bröder beträdde höga poster inom svensk och internationell förvaltning. I Veckorevy 1953-04-16 återfinns privata filmbilder på familjen från 1920- och 1930-talen.

Med hjälp av svenskt och internationellt filmmaterial kan nedslag göras i Hammarskjölds karriär, alltifrån Veckorevy 1951-10-08 då han som hastigast skymtar förbi som konsultativt statsråd i den nytillträdda regeringen Erlander. I Veckorevy 1952-11-03 ses Hammarskjöld på plats vid sitt skrivbord i det nyrenoverade Arvfurstens palats vid Gustav Adolfs torg, där utrikesdepartementet nyligen flyttat in. Utnämningen till generalsekreterare för FN uppmärksammades givetvis också på de svenska biograferna, bland annat i Veckorevy 1953-04-13, där Hammarskjöld intervjuas av Nils Jerring inför avresan till New York. Journalfilmen innehåller även ett inslag från Bromma flygplats där statsminister Tage Erlander och utrikesminister Östen Undén tar farväl av sin tidigare kollega i regeringen. Veckorevy 1953-04-20 inleds med bilder från Hammarskjölds ankomst till Idlewilds flygplats (sedermera John F. Kennedy International Airport) i New York där han på möts av sin föregångare på posten, norrmannen Tryggve Lie, och av ett stort pressuppbåd. Journalfilmen innehåller även ett inslag från Hammarskjölds installationsakt i FN:s generalförsamling. Under sommaren samma år gör Hammarskjöld ett tillfälligt besök i Sverige, då han bland annat anordnar en välbesökt presskonferens för svensk och internationell press, skildrat i Veckorevy 1953-06-01. Han nämner då sin ”open-press-policy” och besvarar frågor kring påstådd omstörtande verksamhet inom FN:s organisation. Hammarskjöld gästar Sverige av och till i mitten på 1950-talet, bland annat framträder han under ett Unesco-möte i Stadshuset i Stockholm, vilket fångades på bild i Journal 1954-03-22. När Dag Hammarskjöld efterträder sin far Hjalmar Hammarskjöld på stol nr 1 i Svenska akademin är Svensk filmindustri på plats och gör ett journalfilmsinslag, som visas i Veckorevy 1954-12-26.

Frisläppandet av amerikanska tillfångatagna FN-flygare i Kina 1955 i samband med Koreakrigets efterdyningar blir en uppmärksammad framgång för Hammarskjölds och FN:s så kallade tysta diplomati. Fortsättningen av 1950-talet kantas dock av nya konflikter där FN, framför allt efter inrättandet av de fredsbevarande styrkorna i samband med Suezkrisen 1956, förväntades ta aktiv del. Algeriets frigörelsekamp och Ungernupproret följs av revolutionen på Kuba, men framför allt avkoloniseringen i Asien och Afrika ställer FN inför nya utmaningar. Kongokrisen 1960 och framåt medför att Hammarskjöld ifrågasätts av såväl Sovjet och USA som forna kolonialmakter som Frankrike, Belgien och Storbritannien. Hammarskjölds och FN:s ställning bland de nya staternas företrädare är dock stark. Det är i samband med en flygresa till förhandlingar med utbrytarstaten Katangas ledare, Moïse Tschombe, som Hammarskjöld tillsammans med femton andra ombord förolyckas i en flygkrasch i närheten av staden Ndola i Nordrhodesia (dagens Zambia). Dödsfallet sänder chockvågor över Sverige och världen. Filmerna Dag Hammarskjölds stoft till Bromma och Dag Hammarskjölds begravning (1961) visar hur Sverige stannar upp i manifestationer för den döde generalsekreteraren och övriga omkomna. Ceremonierna på Bromma flygplats avlöses av en bilkortege genom Stockholm och förbi Solna, där sörjande sjuksköterskor från det närliggande Karolinska sjukhuset kantar vägen till Uppsala och stadens Domkyrka där stora delar av världens maktelit är församlade till statsbegravningen. Medierna fylls av allehanda eftermälen, så även filmmediet, bland annat i Dag Hammarskjölds minnesbild (1961). Senare samma år tilldelas Dag Hammarskjöld Nobels fredpris postumt. År 2017 upptas Dag Hammarskjölds samling på Kungliga biblioteket på Unescos lista över Världsminnen.

FN:s filmarkiv

År 2003 överförde FN i samarbete med svenska UD 257 filmer (mestadels 2-10 minuter långa oredigerade filmer) till Svenska filminstitutet (SFI) och Statens ljud- och bildarkiv (SLBA, från 2009 del av KB) för katalogisering, digitalisering och arkivering (deponering). Filmerna, som skildrar Hammarskjölds arbete i generalförsamlingen och säkerhetsrådet samt resor världen över, finns tillgängliga för forskare i Svensk mediedatabas (SMDB) på KB. (FN har välvilligt gett SFI och KB tillstånd att publicera nedanstående elva filmer på Filmarkivet.se.)

Hammarskjold’s Elections as Secretary General 3 (1953) visar hur Hammarskjöld leds in i FN:s generalförsamling av sin föregångare Tryggve Lie och svär installationseden den 10 april 1953, varefter han håller sitt installationstal. I stumfilmen Secretary General’s Press Conference at Idlewild Airport (1956) får vi ta del av mer vardagliga bilder när Hammarskjöld landat på Idlewilds flygplats i New York. Närbilder på mestadels allvarliga herrar i hattar och trenchcoats på språng med poliseskort i hälarna genom vindlande korridorer och trånga flygplatsrum varvas med stämningsfulla bilder på regnstänkta nattliga storstadsgator upplysta av taxibilarnas strålkastarsken. Det hela ger ett slags känsla av inledningen på en amerikansk film noir i internationell ämbetsmannamiljö, låt vara att filmens andra hälft med bilder från FN-radion och själva presskonferensen inte lever upp till den beskrivningen. Noteras kan att två av Hammarskjölds närmaste medarbetare, amerikanerna Ralph Bunche och Andrew Cordier, skymtar i bakgrunden av och till filmen igenom.

Hammarskjöld har av eftervärlden uppmärksammats för sin mediala framtoning, sin lyhördhet för och användning av dagspressen och nya medier som radio, film och television. Den nye generalsekreterarens skarpa intellekt och retoriska färdigheter väckte beundran. Men Hammarskjöld fick även utstå viss kritik för sin engelska intonation och sina omständliga meningar med otaliga bisatsinskott, vilket gjorde det svårt för såväl vanliga åhörare som stenografer att hänga med i vad som sades. Ett stort antal av FN-filmerna skildrar Hammarskjölds manusbundna tal inför FN-husets generalförsamling eller säkerhetsråd, men hans retoriska talanger och mediala framtoning framträder än mer markant när han håller presskonferenser. Secretary General’s Press Conference on Palestinian Question 1 (1956) och Secretary General’s Press Conference on Palestinian Question 2 (1956) visar fram en avspänd atmosfär och förtrolig stämning mellan Hammarskjöld och journalisterna, samtidigt som generalsekreterarens intellektuella framtoning såväl som enstaka ironier över journalistkårens egenskaper ibland antyder någonting annat. Notera till exempel hur Hammarskjöld i slutet av presskonferensen förklarar sin inställning i en komplex fråga genom att hänvisa till en vis mans liknelse mellan ”cease-fire” och ”the stopping of a motor”, dock utan att i nämnvärd hög grad förklara vad han avser, varefter han lutar sig tillbaka i stolen för att invänta omgivningens reaktioner. Utanför bild hörs då en till synes uppgiven journalist försynt fråga: ”I did not follow that! May I ask…”, varefter klipp sker till en annan tagning.

Kongos frigörelse från kolonialmakten Belgien den 30 juni 1960 ledde fram till Kongo-krisen, som blev en prövningens tid för FN och Hammarskjöld, inte minst sedan kalla kriget och rasfrågor hamnat på agendan. Ett av FN:s mest kända ögonblick inträffade under generalförsamlingens femtonde session på förmiddagen den 3 oktober 1960 när Nikita Chrusjtjov, Sovjetunionens president, anklagade Hammarskjöld och FN för att gå västmakternas ärenden i Kongo och därmed svika Afrika och dess befolkning. Chrusjtjov avslutade framförandet med att hånfullt hävda att Hammarskjöld inte hade modet att avgå. Under lunchen samma dag skrev Hammarskjöld ned sitt svarstal, som han senare under eftermiddagen, till synes under illa dold återhållen vrede, läste upp inför generalförsamlingen. General Assembly 882nd and 883rd Plenary Meetings, Secretary General’s Statement (1960) och General Assembly 883rd Plenary Meetings, Secretary General’s Statement (1960) skildrar detta retoriska mästerstycke. Hammarskjöld sitter bredvid presidenten i generalförsamlingen, irländaren Frederick H. Boland, och betonar med eftertryck i sitt tal att FN inte är till för Sovjet eller för någon av de andra stormakterna, utan för de små nationerna, och så länge de har förtroende för honom och FN tänker han sitta kvar. Talet möts med applådåskor och stående ovationer, alltmedan den sovjetiska delegationen med Chrusjtjov och Andrej Gromyko i spetsen leende sitter och bankar med nävarna i bänkarna. (Avslutningen av del 1 rymmer felplacerade tagningar utifrån ett strikt kronologiskt perspektiv. För att ta del av Hammarskjölds tal i kronologisk ordning; se del 1 fram till och med ca 5:53 och meningen ”This may seem to provide a strong reason why I should resign.” Gå därefter till del 2 och se från början: ”However, The Soviet Union” osv.)

Secretary General’s Last Visit to Congo (1961) skildrar inledningen på det som skulle komma att bli Hammarskjölds sista resa i livet. Filmen är stum och inleds med ett gruppfoto från den 13 september 1961 där Hammarskjöld är omgiven av kongolesiska ledare, bland andra premiärminister Cyrille Adoula, vice premiärminister Antoine Gizenga, utrikesminister Justin Bomboko och överste J-D Mobuto. Därefter följer filmupptagningar från den middag som Sture Linnér, FN:s chef för civila operationer i Kongo, anordnade för generalsekreteraren och inbjudna gäster senare på kvällen, däribland Adoula, Gizenga och FN-representanter som Mahmoud Khiary och Sean McKeown, den senare befälhavare över FN-styrkorna i Kongo. Filmen avslutas med bilder på när Pan Ams plan, med Hammarskjöld ombord, landar på Ndjili flygplats i Léopoldville (dagens Kinshasa) på eftermiddagen den 13 september. Därefter inspekterar Hammarskjöld, tillsammans med bland andra Adoula, Mobuto, Linnér och McKeown, hederskompaniet på flygplatsen som består av kongolesiska, nigerianska och svenska soldater. [Inslagen i filmen är således inte, som merparten av övriga FN-filmer, i kronologisk ordning!]

De sista filmbilderna på Hammarskjöld i livet, Secretary General’s Last Flight [to] N’Dola (1961), är stumma och tagna den 17 september 1961 på flygplatsen i Léopoldville inför flygresan till Ndola i Nordrhodesia (dagens Zambia), där generalsekreteraren skulle träffa utbrytarstaten Katangas president Moïse Tschombe.  Hammarskjöld, i solglasögon och rökande en cigarrcigarett, står tillsammans med Sture Linnér och amerikanen Heinrich A. Wieschhoff och läser ett telex-meddelande. Därefter stiger han och flera andra på planet, bland annat den enda kvinnan i sällskapet, kanadensiskan Alice Lalande, som tidigare arbetat för FN och Folke Bernadotte när denne mördades av israeliska terrorister 1948. Sture Linnér har i efterhand berättat hur även han steg ombord på och satte sig i planet, men att Hammarskjöld plötsligt ifrågasatte om båda två verkligen borde lämna Léopoldville med tanke på det spända läget, varpå Linnér steg av planet. De sista filmbilderna visar hur DC-6:an Albertina från det svenska flygbolaget Transair med sammanlagt 16 personer ombord (nio svenskar, fyra amerikaner, en kanadensiska, en irländare och en haitier) lyfter från Ndjili flygplats kl 16:51 och sakta stiger mot skyn och försvinner.

Det rådde krigstillstånd i regionen vid denna tid, vilket inte sällan glöms bort. Hammarskjölds plan flög under radiotystnad och tog en omväg mot resmålet för att undvika eventuellt fientligt flyg. Sista kontakten med DC-6:an hade flygledartornet i Ndola kl. 23:35 när det fick meddelande att planet beräknades landa 00:20…därefter blev allting tyst. Någon gång kring midnatt mellan den 17-18 september kraschade Hammarskjölds plan ca 15 km från flygplatsen. Femton personer tros ha omkommit omedelbart, medan en av säkerhetsvakterna, amerikanen Harold Julien, överlevde några dagar innan också han avled. Märkliga omständigheter medförde att det tog över femton timmar innan planet lokaliserades, trots närheten till flygplatsen. Wreckage of Secretary General’s Plane, Hammarskjöld’s Body (1961) visar bland annat hur nordrhodesiska poliser och utredare går omkring bland vrakspillrorna på olycksplatsen. Hammarskjölds kropp, insvept i en filt, bärs bort på en bår till en väntande ambulans. Filmen avslutas med bilder från St Andrews Church i Ndola, där Hammarskjöld ligger på lit de parade. Bland deltagarna i ceremonin återfinns Moïse Tschombe, som inför filmarnas och fotografernas kameror lägger en krans på kistan. Vad gäller filmupptagningarna från olycksplatsen utgörs de främst av avståndsbilder på nordrhodesiska utredare som undersöker det utspridda och utbrända flygplansvraket. Bland få undantag märks dels bilderna som visar när Hammarskjölds kropp bärs bort, dels ett rebusliknande kollage av närbilder på olika personliga föremål från de omkomna, bland annat en väska, en revolver, en kudde och en bok (bredvid en omkullvräkt mugg). Bokens framsida är centrerad i närbild med titeln fullt läsbar: Now, will you try for murder? (Deckare skriven av Harry Olesker och publicerad 1959.) Bokmotivet från olycksplatsen förekommer även accentuerat i en samtida nordrhodesiskt journalfilm, ”The Congo tragedy” i Federal Spotlight No 138 (se länk nedan). Här är boken med dess titel placerad i en snarlik närbildskomposition, som även rymmer, förutom den tidigare nämnda muggen, en sko, en tomflaska, och en telefonlur. Tankarna förs till ett slags arrangerat nature morte med symboliska övertoner, en känsla som inte förtas av nästkommande bild som visar ett reseur, vars visare av allt att döma stannat strax efter midnatt i samband med kraschen.

Secretary General’s Office and Apartment (1961) innehåller filmbilder från Hammarskjölds öde kontor på 38:e våningen i FN-högkvarteret inspelade två dygn efter kraschen. Den strama inredningen i form av skandinavisk möbeldesign och modernistiska konstverk (främst inlån från MoMA) sätter sin prägel på rummen. De inledande bilderna från sammanträdesrummet visar bland annat konstverk som Pablo Picassos Still Life with Mandolin and Galette (1924) och Jean Hélions Composition (1936). Matsalsrummet innehåller en träskulptur, Single Form (1937-38), av en av Hammarskjölds favoritkonstnärer, Barbara Hepworth. (Till minne av Hammarskjöld invigdes bronsstatyn ”Single form” utanför FN-högkvarteret den 11 november 1964, en fullskaleversion av modellen från matsalsrummet.) De avslutande bilderna är tagna i arbetsrummet. På väggen mitt emot Hammarskjölds skrivbord syns Roger de La Fresnayes Still Life with Bottle, Pipe and Pot of Tobacco (1913-14). De avslutande bilderna visar en tom stol filmad snedd underifrån, i bakgrunden syns ännu en träskulptur av Hepworth, Hollow Form (Chirunga III) (1960). Enstaka kamerapanoreringar är de enda spåren av liv i denna stumma film så fylld av frånvaron av den omkomne generalsekreteraren.

Epilog

Inledningsorden ovan från Hammarskjölds Vägmärken där han citerar Birger Sjöberg är hämtade från dikten ”Bleka dödens minut”, en fantasi kring diktjagets föreställningar om sin egen förestående död. Dikten inleds med de välbekanta orden ”Ja, du kommer till slut, bleka dödens minut”, och fortsättningen i det tidigare citerade stycket lyder: ”Alltför mycket besvär. /  Jag så föga begär. / Bättre varit, att falla få / som ett blad faller ner, / virvlar runt och beger / sig till vila bland stoft och strå.” Det är en ödets ironi att Hammarskjölds egen död rymmer ett fall från ovan till fasta marken, dock desto mer våldsammare och brutalare. Men Hammarskjöld skulle inte heller vederfaras ”nåden att smyga mig ut, på tå, utan att störa”, som förhoppningen löd i Vägmärken. FN:s generalsekreterares död chockade omvärlden och fyllde från första början ”en social funktion”, alltifrån det kistan med Hammarskjölds kropp låg på lit de parade i St Andrews Church i Ndola, varefter ceremonierna och hedersbetygelserna avlöste varandra fram till statsbegravningen i Uppsala. Än idag är det svårt att diskutera Hammarskjölds död ”utan att störa”, utan att väcka frågor. Tidigare utredningar pekade mot en olyckshändelse (pilotfel), men detta har ifrågasatts alltmer och de senaste granskningarna pekar mot att ett hot eller en yttre attack kan ha orsakat kraschen. Svaren finns av allt att döma i arkiven. I nuläget är det framför allt Storbritannien och USA som rönt kritik från FN för bristande samarbetsförmåga, bland annat för att ännu 60 år efter flygkraschen vägra lämna ut hemligstämplade dokument som skulle kunna bidra till ett svar på frågan vad som verkligen hände i luftrummet utanför Ndola natten mellan den 17 och 18 september 1961.

Text: Mats Rohdin, redaktionen, Filmarkivet.se, 2021

Lästips:

• Berggren, Henrik, Dag Hammarskjöld: Att bära världen (Stockholm: Bokförlaget Max Ström, 2016)
• Bring, Ove, Gåtan Hammarskjöld: Berättelsen om flygkraschen i Ndola (Stockholm: Medströms Bokförlag, 2020)
• DuGay, Shantala M., ”Dag Hammarskjöld and Modern Art: An Inquiry into the Aesthetic Values of the Second Secretary-General of the United Nations” (Hunter College of the City of New York, 2016) [https://academicworks.cuny.edu/cgi/viewcontent.cgi?article=1084&context=hc_sas_etds]
• ”The Congo Tragedy”, Federal Spotlight No 138 [https://www.unmultimedia.org/avlibrary/asset/2542/2542638]
• Florin, Bo och Astrid Söderbergh Widding, ”Dag Hammarskjöld i FN:s filmarkiv”, Signum nr 1 2006
• Hammarskjöld, Dag, Vägmärken (Stockholm: Bonniers, 1964)
• Lipsey, Roger, Hammarskjöld: A life (Ann Arbor: University of Michigan Press, 2016)
• Snickars, Pelle, ”Hammarskjöld tog kommandot över medierna”, Svenska Dagbladet 28/7 2005
• Svegfors, Mats, Dag Hammarskjöld: Den förste moderne svensken (Stockholm: Norstedts förlag, 2005)
• Urquhart, Brian, Dag Hammarskjöld (Stockholm: P. A. Norstedt & Söners förlag, 1974)
• Williams, Susan, Who Killed Hammarskjöld? The UN, the Cold War and White Supremacy in Africa (London: Hurst & Company, 2016 [2011])