Under första världskriget försågs den svenska allmänheten med olika mediala framställningar från världskrigets alla hörn. Avstånden krympte och kriget fördes, bildligt talat, in i den svenska vardagen. Men det fanns tillfällen när första världskriget även bokstavligt talat klev in i den svenska vardagen. En sådan händelse var krigsfångeutväxlingen mellan Ryssland å ena sidan och Tyskland och Österrike-Ungern å den andra. I folkmun är denna händelse mer känd som de så kallade invalidtågen mellan Haparanda och Trelleborg eftersom endast krigsinvalider, oförmögna för fortsatt krigstjänstgöring, kom i fråga vid fångutbytet länderna emellan.
Krigsfångeutväxlingen företogs mellan 1915 och 1922, och sammanlagt ca 63 000 krigsfångar beräknas ha utväxlats på detta sätt. Transporterna väckte stor uppmärksamhet i de svenska medierna, bland annat sammanställde filmbolaget Victoria en längre filmföreställning med titeln Krigsfångeutväxlingen genom Sverige. Filmen hade premiär på Brunkebergsteatern i Stockholm i september 1915 och innehöll åtskilliga scener som gav åskådarna tillfälle att begrunda de visuellt synliga spåren efter krigets ohyggligheter.
Filmrecensenterna var överlag mycket positiva, trots det tragiska ämnet och dess fasansfulla innehåll. Stockholmstidningens anmälare ansåg att ord var överflödiga eftersom bilderna ”tala sitt mäktiga internationella språk utan anlitande av talandets osårade lem”. Dagens Nyheters recensent poängterade de rörliga bildernas överlägsenhet visavi orden när han lyfte fram filmens pacifistiska budskap: ”Kraftigare än de digraste volymer talar en film som denna fredens sak.” (OBS! Filmens textskyltar är på tyska.)
Hunger är den genomsyrande erfarenheten i de svenska journalfilmerna från första världskriget. I det här temat kan du se grönsaksodlingar i Stockholms innerstad, demonstrationstågen och brödköerna som ringlade i landet medan omvärlden brann.
Folkhushållningen, det vill säga försörjningen av Sveriges befolkning med livsmedel och andra förnödenheter, sattes på hårda prov under första världskriget. Handelsimporten försvårades av de krigförande ländernas åtgärder, till exempel genom ententens handelsblockader eller centralmakternas ubåtskrig. För att bemöta den alltmer ansträngda livsmedelssituationen inrättades flera statliga organ, bland annat tillkom Folkhushållningskommissionen 1916. Ransonering infördes på en rad livsmedel som socker, bröd, mjöl, kaffe, potatis och ett oräkneligt antal andra basvaror. Att ta del av allehanda livsmedelssurrogat tillhörde vardagen för allmänheten. Livsmedelssituationen blev alltmer prekär i slutet av kriget, och 1917 förekom det till och med regelrätta hungerkravaller på flera orter runt om i Sverige.
Den svenska folkhushållningens vedermödor under krigsåren var ett återkommande tema i journalfilmerna på landets biografer. Filmkamerans panoreringar av evighetslånga brödköer eller framvällande demonstrationståg i storstäder som Stockholm och Göteborg vittnade om tidens allvar. Inte sällan var försörjningssituationen bättre på landsbygden än i städerna, vilket kunde skapa konflikter när anklagelser om spekulation och svartabörshandel hörde till vardagen. I städerna hörde det till vanligheterna att parker och andra grönområden omvandlades till odlingsytor, som i Stockholm där såväl Vasaparken som Karlaplan togs i bruk för grönsaksodling.
Ett annat sätt att möta den alltmer prekära livsmedelssituationen var att med humorns hjälp kommentera och bearbeta vardagens vedermödor och umbäranden. Framför allt skämttecknarna i dags- och veckopressen spelade en framträdande roll. Deras popularitet gjorde att även filmbolagen anlitade dem i sina journalfilmer. Ämnesvalet rörde ofta ransoneringens återverkningar på så kallat vanligt folk. Rasistiska uttryck och klichéer om nationalkaraktärer förekom här på samma sätt som i övriga samhället, inte sällan avbildades till exempel gulaschbaronerna utifrån antisemitiska stereotyper.
Text: Mats Rohdin, redaktionen, Filmarkivet.se, 2018
Lästips: