Krig och kärlek
Popgruppen Docent Död spelar låten ”Krig och kärlek” på Kolingsborg i Stockholm medan ett svartsjukedrama utspelas på dansgolvet. Ingick i satsningen Sverige 80.
Filmen Krig och Kärlek (1981) är Stig Larssons bidrag till kortfilmsprojektet Sverige 80. Popgruppen Docent Död, senare Docenterna, står i fokus men bakom kulisserna utspelas även ett fiktivt svartsjukedrama. Korsklippningar mellan närbilder på Lars ”Larry” Lövgrens sång, studsande kalufser i publiken och det spelade dramat blir ett försök till att fånga något av dokumentär kvalitet.
Docent död startade 1977, då som ett punkband, och några år senare släppte de sin kanske mest välkända låt ”Solglasögon”. Därefter har gruppen under decennier vuxit till ett etablerat band. I filmen ser vi de som förblivit aktiva genom åren trots att andra medlemmar kommit och gått – Lars ”Larry” Lövgren, Jesper ”Joppe” Pihlgren och Christian ”Kricke” Pihlgren.
Filmen är inspelad på Kolingsborg (”Borgen”) som byggdes 1954 för bland annat Stockholms hamnar. Under tiden då Krig och Kärlek spelades in och många år framöver var det en nattklubb men när ombyggnationerna av Slussen påbörjades 2015 tvingades Kolingsborg rivas, trots dess klassificering som kulturhistoriskt värdefull. Kolingsborg var en viktig mittpunkt för porträtterandet av ungdomslivet under 1980-talet. Bland annat centreras handlingen i filmen G (Staffan Hildebrand, 1983) kring en fiktiv nattklubb där inspelningsplatsen är just Kolingsborg.
Regissören till Krig och Kärlek är poeten, författaren, dramatikern och filmregissören Stig Larsson. Det är inte en engångsföreteelse att Larsson porträtterar den svenska musikscenen så som den såg ut. Några år tidigare gjorde han dokumentärfilmen Punkrock (1978) där han fångar punkvågens frammarsch i Sverige.
Dotun Adebayo, som spelar ena parten i kärleksdramat, hängde också i punkkretsar och är en brittisk radiopratare, skribent och skådespelare. Vid tiden Krig och Kärlek spelades in bodde Adebayo i Stockholm på utbytesstudier och pluggade litteraturvetenskap. Han var musikskribent i Storbritannien och blev snabbt journalist även inom svenska medier. Han skrev i musiktidningen Schlager och hade ett eget reggae-segment i Sveriges Radio P3. Från det att han besökte Stockholm första gången 1978 och framåt såg han hur brittiska influenser och punkrörelsen började etableras i Sverige. I svallvågorna av punken och genom en aktiv roll inom Sveriges musikscen fick Adebayo en roll i kortfilmen.
Syftet med Sverige 80 var inte att skapa högkvalitativa och genomarbetade filmer. Det var kortfilmer som skulle dokumentera 1980-talets samtidsanda. Krig och kärlek är inte endast ett dokument av en musikrörelse utan även över den en gång levande platsen Kolingsborg.
SE ANDRA FILMER I NÄRHETEN
Sverige 80
En kortfilm i månaden under tre år – det var Jörn Donners regel för producenterna på Sverige 80. Och den följdes. Temat på sajten samlar ett urval av filmerna som producerades under initiativet, dock inte alltid till kritikerkårens entusiasm. Idag utgör de också ett tidsdokument från 1980-talets Sverige.
Sverige 80 var ett initiativ från SFI:s dåvarande VD Jörn Donner. Avsikten var att återuppliva kortfilmen som förfilm på bio, något som TV ansågs ha tagit död på. Redaktionen, som bland annat bestod av Carl Henrik Svenstedt och PeÅ Holmquist, fick i uppgift att producera i genomsnitt en film i månaden under tre år, vilket också gjordes. Reglerna för filmarna var strikta. De skulle vara högst 10 minuter, ha max en veckas inspelning, 2 veckors klippning och 1 månads arbete för upphovsmannen. Syftet var att inventera idéer, motiv, teknik, formvilja och lust hos svenska filmare eller som Jörn Donner då själv beskrev det: ”…den svenska verkligheten utan skygglappar och censur”. Bland filmerna som ligger ute på vår webbplats återfinns regissörer som Carl Johan De Geer, Stig Larsson och Henning Mankell.
Elva av filmerna samlades sedan till ett slags långfilm som fick namnet Svenska livstycken. Kritikerna var inte direkt begeistrade över projektet. En del hade synpunkter på filmernas kvalitet medan andra tyckte att de saknade udd. Den 1 augusti 1981 formulerade den kända filmkritikern Elisabeth Sörenson det såhär i Svenska Dagbladet: ”Och filmerna? Ja, ärligt talat så ser alltför många ut som alltför många svenska långfilmer, det vill säga det finns inget jävlar anamma i dem. Man gör så gott man kan – men har inte ställt kraven särskilt högt. Ambitiöst är det visserligen understundom – men poänglöst. Motsatsen skulle passa bättre i kortfilmssammanhang.”
När vi 2017 via mail bad Jörn Donner att själv beskriva tankarna bakom projektet och hur han tyckte att det föll ut skrev han såhär: ”Tanken bakom Sverige 80 var att dokumentera verkligheten i Sverige. Det visade sig att många av filmarna ville göra något annat än vad jag ansåg vara dokumentärt. De ville skapa korta fiktioner i stället. Jag tror ändå att projektet var meningsfullt. Jag upplevde att jag kämpade i motvind och utövade alltför stor makt över filmproduktionen i Sverige. Men rent faktiskt hade jag ingenting att göra med valet av filmer och filmare. Exempel på vad jag menade med dokumentär film var den finska långfilmen Perkele (1971).
Text: Wanda Bendjelloul, filmkritiker och författare, 2017
Lästips:
- Donner, Jörn, Mammuten: efterlämnade handlingar (Stockholm: Bonnier, 2013)
- Donner, Jörn, Varför finns jag till (Helsingfors: Söderström, 1998; ny utg. 2015)
- Forslund, Bengt, ”Vem älskar en svensk kortfilm”, Chaplin nr 6, 1975
- Jönsson, Mats och Pelle Snickars (red.), ”Skosmörja eller arkivdokument?” Om filmarkivet.se och den digitala filmhistorien (Stockholm: Kungliga biblioteket, Mediehistoriskt arkiv; 2012)
- Sörenson, Elisabeth, ”Ambitiöst-poänglöst”, Svenska Dagbladet 1/8, 1981