Husmors filmer våren 1966
Vårens nya skor presenteras tillsammans med nya svenska kläder. Skovård med skoputsmedlet Padawax. Vårstädning med Ajax rengöringsmedel. Glamoren textilschampo. Kronjäst. Tore Wretman i Operakällarens provkök. Lagar sallader och rätter baserade på grönsaker. Dags att koppla av – film med reklam för tidningen Hemmets journal. Härligt fräsch – Helena & Hector hygienprodukter från Konsum, Domus, Kvickly och PUB. Reklam för Tind tandkräm från Helena & Hector. Fisk i folie med Tore Wretman. Så vitt i maskin – reklam för tvättmedlet Radion 70 och Comfort sköljmedel. Det rör sig om Terylene – reklam för kläder med polyesterfibrer. Junex och Petri terylenekläder. Tore Wretman lagar stekt fläsk med löksås. Reklam för tidningen Hon & Han. Reklam för resebyrån Nyman & Schultz, Vingresor, Philips transistor Nicolette.
Charter
Svenskarnas flygvanor och möjligheten att exempelvis fortsätta resa på långväga charterresor är något som flitigt kommit att diskuteras under de senaste åren, med bland annat tongivande ord som klimatavtryck och flygskam på agendan. I detta tema ser vi utifrån filmer på sajten hur det svenska semesterflygandet utvecklades under 1900-talet, utan att för den skull sia om vad framtiden kommer att föra med sig.
I dagens aktuella diskussioner om flygskattens vara eller inte vara i förhållande till såväl miljömål, ekonomi som livsstil kan det vara värt att påminna sig om att det fanns en tid då flygresor var något ytterst exklusivt som var få förunnat. Denna tid då den genomsnittliga medborgaren stannade på jorden eftersom han eller hon inte hade vare sig råd eller möjlighet att använda sig av flyget för en eventuell semesterresa ligger endast någon generation bakåt i tiden. Det är därför föga förvånande att när idén om att kunna ta flyget från Stockholm till Visby för en bad- och nöjesresa lyfts i filmen Över ån efter badvatten från 1933 så görs detta på ett putslustigt sätt i skämtsam anda.
Den lagstadgade rätten till betald semester för svenska arbetare kom först fem år efter denna korta tidiga ljudfilm, nämligen år 1938 under den socialdemokratiskt ledda koalitionsregeringen med Bondeförbundet. Men även om den första semesterlagstiftning endast omfattade två veckor per år jämfört med dagens fem, så var det fortfarande inte möjligt för alla yrkesgrupper att utnyttja den. Ett av många exempel på detta var lanthusmödrarna vars svårighet att kunna ta ledigt från arbetet på bondgårdarna belyses i informations- och propagandafilmen Semester (1949) vilken producerades hela elva år efter semesterreformen.
För det stora flertalet som trots allt kunde ta semester var en långväga semesterresa av modern charterkaraktär fortfarande något otänkbart. När Lennart Bernadotte i sin och Olle Nordemars film Weekend i Nizza (1947) säger att ”flyget krymper avstånden inte bara mellan länderna – man vill också hoppas mellan människorna” så är detta fortfarande en optimistisk önskan efter att andra världskriget endast några få år tidigare hade skövlat och raserat den europeiska kontinenten. Flygresandet skulle dock snart utvecklas och att det även anpassades för nöjesresor framgår i ett nyhetsinslag i Veckorevy 1953-04-13 där det rapporteras att SAS infört turistklass på sina flygningar och att första avgången gick till Paris. Två år innan denna flygning hade den lagstadgade semesterrätten utökats till tre veckor och två år efter, i april 1955, arrangerade det som brukar benämnas som den första svenska charterresan med flyg. Målet var Mallorca och flygturen från Bromma krävde hela fyra mellanlandningar (i Göteborg, Malmö, Stuttgart och Marseille).
Utvecklingen av svensk charterturism gick i rekordfart. Från att ca 10 000 svenskar åkte på chartersemester 1956 steg denna siffra till omkring 135 000 bara sex år senare år 1962. Vill man få en uppfattning om hur en sådan charterresa (som alltså på rekordtid blev till en självklarhet för tusentals svenskar) kunde te sig kan man med glädje se sista inslaget i Husmors filmers vårprogram från 1966. I denna skildring – som på ett för husmorsfilmerna så typiskt manér både lyfter fram researrangören Vingresor och gör reklam för såväl varuhuset Tempo som för Albyltabletter – får åskådaren både ta del av förberedelserna inför resan och själva vistelsen i ett soligt Spanien medan vintern håller sitt grepp om Sverige.
Att svenskarnas rese- och semestervanor ändrades och att utlandssemestrandet slagit igenom som fenomen blir tydligt när charterresor börjar dyka upp i en populärkulturell och folklig konstform som den långa spelfilmskomedin. Redan 1956 hade Hasse Ekman i sällskap av Sickan Carlsson, och Gunnar Björnstrand åkt genom Tyskland med Italien som mål i färgfilmskomedin Sjunde himlen. Transportmedlet var den gången buss och filmen fungerade även som produktplacering för gruppresor arrangerade av AB Linjebuss. En motsvarande popularisering av charterflyget kom redan 1962 när den omåttligt folkkära Åsa-Nissefiguren i John Elfströms tappning tar med sig Klabbarparn och drar till Mallorca i Börje Larssons Åsa-Nisse på Mallorca, vars trailer är tillgänglig här på Filmarkivet.se. Eftersom Åsa-Nisse-filmerna, som totalt uppgick till 20 stycken släppta mellan 1949-1969, inte bara befolkades av populära artister utan ofta även tog upp aktuella företeelser så kan man genom denna film ana att redan sju år efter första svenska charterresan med flyg så hade Spanienresor blivit ett fenomen som gemene man hade en relation till (även om givetvis inte alla hade möjligheten att åka iväg på en sådan).
Den långfilm som på allvar skapat en folklig bild av det resebyråarrangerade utlandssemestrandets poolhäng, utfärder och grisfester är förmodligen Lasse Åbergs publiksuccé Sällskapsresan (1980) där resan går till den fiktiva hotellorten Nueva Estoccolmo på Gran Canaria. Filmens ikoniska repliker och scener har etsat sig fast i det kollektiva minnet och glatt refererats eller parafraserats i andra sammanhang. Ett ypperligt exempel på detta är Atlasresors reklamfilm från 1988 med Lasse Åberg i rollen som sig själv. Att Åberg i sällskap med kumpanerna Torbjörn Axelman och Ardy Strüwer redan mer än ett decennium innan Sällskapsresan besökt Gran Canaria för att spelat in den komiska och betydligt mera experimentella kortfilmen Kanariehunden (1967) är förmodligen inte lika känt.
Med åren har svenskarnas resvanor kommit att inte bara begränsas till vår egen världsdel. Numera kan en charterresa till andra sidan av jorden ses som något relativt vanligt för den som söker sol och värme och få sin ”thaimout”. Om ett sådant resande är hållbart i framtiden med allt högre mål om att begränsa klimatpåverkan återstår att se, och vill man se spår inom filmmediet av dessa resor får sådana sökas på andra ställen än här på Filmarkivet.se – exempelvis i Staffan Lindbergs komedi En gång i Phuket från 2012.
Text: Magnus Rosborn, redaktionen, Filmarkivet.se, 2024
Husmors filmer
Den som gick på stan dagtid, kanske som shoppande mamma, kunde slinka in på gratis bio och se Husmors filmer. Produktreklam varvades med inslag om hur hushåll, familj och hälsa skulle skötas. De då mycket populära filmerna har nu blivit intressanta tidsdokument.
På femtiotalet började man i Sverige skörda resultaten av den politik som hade stakats ut av de ”sociala ingenjörerna” och samhället präglades av optimism. De tre honnörsord som för samhällsplanerarnas program förtätades i hette tillväxt, full sysselsättning och prisstabilitet. Man skulle kunna säga att det fanns – både i samhället och hos enskilda individer – en strävan efter bättre förhållanden på många olika plan. Detta fick sitt uttryck i önskan att ersätta det som ansågs förlegat med det moderna, en process som inletts under trettiotalet men avbrutits av umbäranden som orsakades av det andra världskriget.
Den ”målinriktadhet” som nu präglade det nya samhället sträckte sig ända in i hemmen, och ett intressant dokument för den här tiden är Husmors filmer. Dessa filmer, som ser ut att inte bara marknadsföra produkter för hemmet utan även den nya tidens ideologi, producerades av ett bolag med samma namn från år 1952 till 1976. Bolaget samarbetade med Kooperativa Förbundet, Statens Institut för Folkhälsan, Hemmets Forskningsinstitut och många andra mer eller mindre officiella instanser som hade att göra med hus, hem och familjeliv. Filmerna visades på dagtid gratis i biograferna på ett par hundra olika tätorter runt om i landet. De var synnerligen populära och sågs årligen av mellan 300 000 och 500 000 åskådare. Många människor berättar om hur de själva eller med sina mammor slank in i bion under en shoppingtur och informerade sig om senaste nytt inom hemdesign eller matlagning. Husmors filmer hade ett starkt demagogiskt tilltal och riktade sig främst till kvinnan i hennes egenskap av den person som stod för familjens mesta inköp.
Varje program bestod av ett antal kortare avsnitt som i huvudsak rörde sig inom fyra områden: 1) hemmets faktorer som till exempel matkultur, inredning, byggande och bohag, 2) aktiviteter i hemmet som kunde innebära information om olika tekniker för städning och matlagning, eller familjesamvaron och fritidssysslor. Ännu ett tema fokuserade på 3) familjemedlemmarna: kläder, hälsa och utseende men också deras inbördes relationer, eller familjens gäster och umgängesregler. Ett överordnat tema för alla dessa tre var 4) den ideologi som var tämligen enhetlig och signalerade att meningen i och med ett hem är att skapa och upprätthålla ”de tre t-na”: trevnad, trygghet och tillväxt.
Text: Tytti Soila, professor i filmvetenskap, 2013
Lästips:
- Berner, Boel, Sakernas tillstånd: Kön, klass, teknisk expertis (Stockholm: Carlssons, 1996)
- Berner, Boel, ”Housewives films’ and the modern housewife: Experts, users and household modernization: Sweden in the 1950s and 1960s”, History and Technology nr 3, 2002
- Björkin, Mats, ”Jämnställdhet på burk”, Mats Jönsson och Pelle Snickars (red.), ’Skosmörja eller arkivdokument?’ Om filmarkivet.se och den digitala filmhistorien (Stockholm: Mediehistoriskt arkiv, 2012)
- Husmors filmer: Dokumentation från forskarsymposium på Arkivet för ljud och bild 8 maj 1996 (Stockholm: Arkivet för ljud och bild, 1996)
- Soila, Tytti, ”Kvinnan i Folkhemmet: Husmodern som nationell ikon”, Tytti Soila (red.), Dialoger: Feministisk filmteori i praktik (Stockholm: Aura förlag, 1997)